The Rite of the Christmas Dance

En ensamstående mor lever i ett dystert hus tillsammans med sin sexårige son. Han är så pass rädd för monster att han knappt kan sova om nätterna och, som ett sätt att skydda sig, tillverkar avancerade vapen för att skydda sig och är allmänt våldsam. Livet för mamman blir inte enklare när sonen inte kan vara kvar i skolan på grund av sitt beteende samtidigt som hennes vänner drar sig undan för att slippa träffa sonen och hennes arbete som vårdbiträde blir alltmer tröstlöst. Från ingenstans dyker vad som ser ut som en barnbok upp i huset. Den heter Mister Babadook och är så skrämmande att den liksom kryper under skinnet på den stackars lilla familjen, och det blir allt svårare att hålla reda på vad som är mardröm och vad som är bister verklighet.

Jennifer Kent har både skrivit manus till och regisserat filmen The Babadook. Det är en obehaglig och faktiskt riktigt skrämmande film, trots att mycket av det otäcka bygger på att det helt enkelt är mörkt och svårt att se vad som pågår. Min fantasi kliver tydligen hjälpsamt in för att fylla i luckorna med obehagligheter. Stämningen är redan från början rätt bister med jämnmulna skyar och färglösa kläder och interiörer. Intressant nog bidrar även den nästan absoluta frånvaron av musik också till något känns fel i tillvaron för modern och sonen. Ibland känns tyvärr filmen lite trång, med en smula för liten variation av platserna så att det känns som att handlingen går i cirkel, men det går lyckligtvis ganska snabbt över om man nu kan tala om lycka i sammanhanget.

The Babadook väckte gamla rysarkänslor hos mig som jag inte känt på länge, och som jag inte ens märkt att jag saknat. Välkommen tillbaka!

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Idag är dagen som dr Brown och Marty McFly åkte (har kommit att åka, kommer att ha åkt) till när de de for till framtiden efter att ha räddat sin egen samtid år 1985 i Tillbaka till framtiden del II, och därför har ett större filmbolag sett till att Robert Zemeckis något röriga filmuppföljare visas på ett otal platser just idag. Därför har också jag sett filmen just idag trots att jag redan sett den förut, men det var i alla fall första gången på stor duk.

Poängen med att se filmen idag är att jämföra den gamla framtiden med dagens verklighet. Det är lite tråkigt att så mycket av det 2015 som är med i filmen inte finns i verkligheten – framför allt skulle det vara praktiskt med de små portabla fusionsreaktorerna som man kan med i bilen, men även luftkuddebrädanskulle vara trevlig. Å andra sidan har vi nu egna självständiga mobiltelefoner, och behöver inte dela nummer med hela familjen. Filmen i sig är fortfarande lagom underhållande, men en del specialeffekter har inte åldrats väl. Många smådetaljer, framför allt i scenografin, är väl genomtänkta, men en del större spår i handlingen håller inte riktigt ihop (det gamla “varför gör de inte så här istället”).

Det är i alla fall härligt att känna att vi nu lever långt in i framtiden, och att vi strax till och med har den bakom oss.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Jacque Tatis Min onkel är ett tidlöst tidsdokument. Dels är filmen en efter drygt 50 år fortfarande aktuell satir om det moderna samhällets absurditeter, och dels visar den upp spännande franska miljöer från tiden som även i Sverige innebar stadssaneringsprocesser. Den råkar också vara en av mina favoritfilmer.

Filmen följer herr Hulot som är en något gammelmodig, och tämligen fumlig, man som bor vid ett traditionellt men nedgånget litet torg i Paris, där livet är så stadsfranskt man kan tänka sig. Hans syster och hans svåger däremot bor i en hopplöst modern villa fylld med tekniska innovationer och designdetaljer – även den tillvaron mycket fransk. Deras son trivs inte riktigt i den miljön, utan vill hellre vara med sin morbror och leka fritt. Svågern tycker att Hulot är en dålig förebild för sin son, och försöker därför se till att Hulot får jobb på hans plastslangsfabrik.

Hela filmen är lekfull, fylld av små genomtänkta detaljer, och gjord med gott humör. Alla rollpersoner är rejält hårdragna karikatyrer, men de verkar trivas så bra ändå med sina liv så det gör inte så mycket. De blir ändå riktiga personer. Musiken driver också på genom filmen, och sätter stämningen rätt. Tyvärr känns det som om filmen är lite i längsta laget med en del situationer och scener som drar ut lite på tiden. Jag kan inte sitta och småle hur länge som helst. Jag är ju en mycket allvarlig och seriös man. Men nog skulle jag gärna vilja vara en Hulot istället.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.