Tisdagsklubben

Sten och Karin firar rubinbröllop med ett gäng vänner genom att återskapa middagen som de bjöd på vid bröllopsfesten för 40 år sedan. Karin står för maten och arrangemangen medan Sten står för anekdoterna. Festen slutar olyckligt när Karin oväntat inser att Sten är otrogen samtidigt som festen dramatiskt avslutas av andra skäl. Karin stöter något senare ihop med en gammal skolkamrat som återvänt till hemstaden efter ett liv av sökande runt i världen och hamnar på finrestaurang i Göteborg. De finner att restaurangens buttre stjärnkock håller i en kurs för asiatisk matlagningskonst på tisdagskvällarna, och de anmäler sig till den tillsammans med en tredje väninna. Det leder till väntade förvecklingar och förändringar i livet, och allt går mot ett lyckligt slut. Det är ju ändå en feelgoodfilm med inslag av romantisk komedi.

Den här typen av filmer brukar vara förutsägbara, och det är även Tisdagsklubben, som regisserats av Annika Appelin. Inga direkta överraskningar bjuds det på, men handlingen puttrar på framåt med gott humör trots att det trots allt handlar om svek, ensamhet och ouppfyllda drömmar. Skådespelarna gör ett bra jobb och dialogen är fylld av ganska kvicka detaljer, vilket gör att filmen känns hantverksmässigt bra. Men det räcker inte i mina ögon för att skyla över den stora förutsägbarheten. Någon liten överraskning mot slutet hade ju verkligen livat upp, men ingen sådan kom.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Fukushima

I mars 2011 följdes en stor jordbävning utanför Japans kust av en tsunami. Den slog in över kärnkraftverket i Fukushima och slog ut möjligheterna till reaktorkylning med påföljande skador på kraftverket och explosioner med utsläpp av radioaktiva ämnen. Filmen Fukushima Setsurō Wakamatsu handlar om detta.

Det är märkligt att en dramatisering av välkända händelser ändå kan bli så spännande som Fukushima är. Vi får följa arbetarna som hade hade sitt arbetsskift när katastrofen slog till, ledningen på kraftverket, kärnkraftsföretagets ledning, Japans politiska ledning, samt av någon outgrundlig anledning USAs ambassad. Situationen känns väldigt japansk med tydliga hierarkier men också stor lojalitet. Det kärvar också i kommunikationen mellan den lokala arbetsledningen och företagsledningen/politikerna, som inte verkar förstå allvaret i situationen. Filmen framställer tydligt ingenjörerna på plats som hjältar, och den högre ledningen som ganska futtiga skurkar som bara har varit ute efter profit.

Filmen är medryckande och fängslande, och har en lite uppfostrande och utbildande ton. Situationen förklaras tydligt och frånvaron av viktig kommunikation mellan olika grupper är tydlig. Man förstår varför olika beslut i olika grupper togs med hänsyn till vad grupperna faktiskt visste. Det är när filmen går över från de närmst dramadokumentära delarna till att skildra människorna som påverkas av läget som Fukishima tappar greppet. Det blir rejält såsigt och melodramatiskt. Det kan naturligtvis ha att göra med att det är händelser som ligger så pass nära i tiden att ingen distans till dem har hunnit utvecklas, men det är synd när så mycket annat fungerar så bra i filmen. Att höra en japansk körversion av “Danny Boy” till bilderna av en vit Toyota som glider fram under blommande körsbärsträd på väg till en begravning är mer än vad mitt filmsinne tål.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Nelly & Nadine

Filmen Nelly & Nadine börjar något märkligt med en kort snutt från en gammal journalfilm, där en samling frigivna koncentrationslägerfångar anländer till Malmö i april 1945. Ett par av kvinnorna identifieras och korta utdrag ur deras historia berättas, men en av dem, Nadine Hwang, sägs vara en gåta. För att förstå inledningen bör man veta att Nelly & Nadine är den tredje långfilmslånga dokumentärfilmen som Magnus Gertten har satt ihop som bygger på den lilla journalfilmen. I de två tidigare filmerna identifierades allt fler av kvinnorna, men ödet för denna Nadine hade varit okänt. En fransk bondkvinna, Sylvie Bianchi, kände dock igen henne när hon råkade se en visning av den andra filmen. Nadine var livskärleken till Sylvies mormor, operasångerskan Nelly Mousset-Vos.

Huvuddelen av Nelly & Nadine följer upp kärlekshistorien mellan de båda kvinnorna. Hur de träffades en julafton när de båda var fångar i Ravensbrücks koncentrationsläger, hur de fördes isär, och sedan fann varandra igen och levde tillsammans i Venezuela. Informationen kommer från gamla lådor av Nellys kvarlåtenskap som fått stå oöppnade på Sylvies vind, och den består av filmer, fotografier, och detaljerade dagboksanteckningar.

Filmen har alltså ett fantastiskt material att utgå ifrån, men filmen i sig är faktiskt lite småtråkig. Den var lite otydlig och ofokuserad. Den kanske hade känts naturligare om materialet hade presenterats rakare, och bortsett från lasten från de tidigare filmerna utan helt få stå för sig själv. Jag hade också gärna haft den lite mera undervisande i tonen, för bildningens skull så att säga (eller snarare fylla i luckor i allmänbildningen). Men trots allt är det dock en riktigt varm och fascinerande inblick i två spännande liv bland nazistiska dödsläger och allmän homofobi.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Boy from Heaven

Adam har växt upp i en fattig fiskarfamilj i Egypten och han hjälper sin far med det dagliga arbetet på havet, men han har läshuvud och har fått ett stipendium för att studera vid det så prestigefyllda Al-Azharuniversitetet i Kairo. Det är inte vilket universitet som helst utan det anses av många vara den högsta auktoriteten inom sunni-islam. Det har också genom historien klarat av att hålla sig från att kontrolleras av staten. Det faller sig så att ganska kort efter Adams ankomst dör stor-imamen och en ersättare måste inrättas så snart som möjligt. Den statliga säkerhetspolisen önskar att en viss imam ska befordras, men deras informatör på universitetet har precis mördats. En ersättare krävs, och vad passar väl bättre än en ny student som inte än hunnit lära känna någon annan. Adam snärjs som fisken i ett nät, och livet blir plötsligt mycket farligt.

Boy from Heaven av Tarik Saleh är en riktigt spännande film. Historien med spioner och konspirationer påminner lite om thrillrar från kalla krigets dagar, men miljön är i alla fall för mig närmst okänd. Bilder och skådespelare håller hög klass. Mycket av spänningen ligger i tystnader och pauser där man får möjlighet att reflektera över läget. Dessa gör också att det tar ett ganska långt tag för filmen att komma igång; man serveras ganska mycket stämning innan huvudhistorien tar fart. Sammantaget är det en bra film, och den är av en sådan typ som jag antar kommer att prisbelönas det närmaste halvåret.

Den här filmen var också den första jag haft möjlighet att se i Kirunas nya biosalong i det nybyggda kulturhuset Aurora. Det fanns förstås lite barnsjukdomar, som att belysningen inte kan tonas, maskningen runt filmduken inte fungerar och att ridån inte kan stängas, men det får man ju räkna med när det rör sig om att få ny teknik att fungera. Dessvärre upplevde jag fåtöljerna som extremt obekväma. Det var för kort mellan raderna, så knäna tog i ryggen framför även när jag satt rakt upp. Men om jag satt jag rakt upp kunde inte mina lår vila mot sitsen, och lutningen i salongen är så pass brant att det inte gick att vila benen i mittgången heller. Kort sagt, jag sitter bekvämare i ett flygplan än på bio och det är inte roligt. Hoppas att något kan göras, men jag känner mig pessimistisk.

Woman Walks Ahead

Catherine Weldon var en framgångsrik porträttmålare i det sena 1800-talets New York. Inspirerad beger hon sig västerut för att på sin målarduk kunna fånga det fåtal indianer som fortfarande levde hyfsat traditionellt. Framför allt var det den redan mytomspunne Sitting Bull som hon ville göra ett porträtt av. Kontakten med den fortfarande vilda västern visade sig bli mer brutal än hon tänkt sig, och hon börjar engagera sig i indianernas rätt till sitt land.

Filmen Woman Walks Ahead, regisserad av Susanna White, baserar sig på verkliga händelser och verkliga människors livsöden, och visar upp en ögonblicksbild av den stora grymheten som rådde i indianterritorierna på den tiden. Den har stora vackra miljöer som gör sig riktigt bra på bio, men stämningen solkas något av en ovanligt såsig filmmusik. Handlingen rör sig ganska ryckigt framåt och de flesta personerna i filmen är ganska endimensionella. De ledande rollerna spelas dock alldeles utmärkt. Så filmen är fin att se på, och många av de individuella scenerna är riktigt bra för sig själva. Det jag saknar är den stora helheten som film. Den håller helt enkelt inte riktigt ihop, trots att delarna i sig är bra. Den lider också av ett typiskt problem som många historiska filmer har: Man vet ju hur det kommer att gå.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Painted Bird

Det börjar med en pojke som springer genom en skog med ett litet tamt djur tryckt mot bröstet. Pojken fälls och misshandlas medan hans lilla djurvän bränns upp. Pojken bor mot sin vilja hos sin faster, och han finner henne något senare död i en stol och råkar av chocken bränna ner huset. Sedan blir det värre. Pojken driver runt i slavisk landsbygd och hamnar ständigt i riktigt hemska situationer, i klorna på vidriga typer. Andra världskriget pågår för fullt, och det präglar förstås också livet för den stackars pojken.

The Painted Bird av Václav Marhoul är en djupt pessimistisk film som visar människan från dess sämsta sida. Man får se hur råhet, våld och tvång formar en människa, och inte minst får man se en lång rad av exempel på just råhet, våld och tvång. Det är brutalt och obehagligt, men det leder till en väldigt sorglig känsla. Är vi människor inte bättre än så här när vi får möjligheten att trycka ner någon som redan är utsatt?

Det svartvita fotot är anmärkningsvärt vackert med närbilder av ansikten blandat med naturmiljöer. Filmen är riktigt lång, men den känns inte utdragen utan håller faktiskt ett ganska effektivt berättartempo. Det är inte så många ord som används utan skeendena får tala för sig själva. Allting är dessutom sett från pojkens synvinkel, så det blir liksom något ofiltrerat men också väldigt konsekvent.

Filmen är riktigt bra och sevärd, men det finns förhållandevis många scener som är riktigt obehagliga att se så det är verkligen inte en film för alla. Filmens titel, the Painted Bird, syftar på en scen där färg stryks på en fångad fågel som sedan släpps ut till en flock artfränder. Dessa attackerar och hackar på den målade fågeln, varefter den faller ner död till marken. Det är tydligt att pojken känner sig vara i samma läge. Varför en tjeckisk film har en engelsk titel i Sverige är dock för mig en gåta.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.