Fritt fall

Sandra Voyter är en framgångsrik tysk författare. Hon intervjuas av en nyfiken litteraturvetare hemma i huset i de franska alperna, dit hon flyttat med sin make och deras son. Samtalet störs av att maken spelar en hemsk calypso-remix av en 50 Cent-låt på högsta volym och på repeat, så litteraturvetaren måste avbryta intervjun och fara iväg, samtidigt som sonen, som är gravt synskadad efter en trafikolycka, har gått ut med hunden. När han kommer tillbaka ligger pappan död på backen utanför huset. Vad har hänt?

Mer än vad jag skrivit här ovanför behövs inte för att sätta handlingen i en riktigt bra film, som Fritt fall av Justine Triet. Resten av filmen rör sig kring utredningen av händelsen, och den påföljande rättegången. Man får veta allt mer om ett äktenskap som hamnat i kris, och om hämmade livsdrömmar. Man får lov att fundera på hur mycket av en själv som författare lägger i sina böcker, och om man ens kan lita på författare som vittnen. Ingen av sidorna i rättegången är består av lysande juriststjärnor, och alla tolkningar av situationen färgas av de egna erfarenheterna. Det blir därmed en en lysande rättegångsfilm, och det känns som att varje scen som spelas, och till och med varje bildvinkel, är vald för att tydliggöra ambivalensen kring vad som egentligen hände i alphuset. Man får inte heller glömma bort de lysande skådespelarinsatserna i Fritt fall. Filmen har vunnit en hel del priser, och det är den värd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Cloud Atlas

Det finns filmer som har för mycket av allting. Cloud Atlas är en sådan. Till att börja med har den tre regissörer (Tom Tykwer, Lana och Lilly Wachowski) som ansvarat för olika stycken av filmen, som därför har lite ojämnt anslag. Filmen i sig består av sex löst sammanhållna historier som växelvis följs, men skådespelarna i de olika historierna är ofta desamma med olika grader av kraftfull maskering. Den är närmare tre timmar lång och verkar ha kostat runt hundra miljoner dollar att göra. Dessutom är den överdrivet ambitiös i helas anslaget.

Kort om historierna: År 1849 skriver en amerikansk advokat dagbok om sin resa över Stilla Havet under vilken han blir svårt sjuk. År 1936 skriver en ung engelsk musiker brev till sin älskare om hur han sökt tjänst hos en etablerad kompositör för att inspireras till att skriva ett eget mästerverk. År 1973 skriver en amerikansk journalist en artikel om ett stort mörkläggande kring ett kärnkraftverk. År 2012 skriver en förläggare ett filmmanus som handlar om hans upplevelser när han försöker gömma sig från gangstrar. År 2144 nedtecknas förhöret av en klon i Neo-Söul om hur hon slagit sig fri från livegenskap. År 2321 berättar en ålderman för stammens barn om hur det gick till när han lämnade sin hemplanet. Det som håller berättelserna samman är att de alla innehåller något slags nedtecknande av en berättelse, och att de kronologiskt tidigare historierna på olika sätt påverkar de senare berättelserna.

Filmen ser ofta bra ut, bortsett från att de i mitt tycke rätt påklistrade action-sekvenserna inte riktigt passar in i det övriga berättandet. Den har däremot lite för många trådar igång samtidigt, vilket gör att man måste hålla koncentrationen uppe hela filmens längd för att inte tappa bort något sammanhang. Fram emot slutet av filmen började jag också alltmer fundera över vad poängen med filmen egentligen var, och kom inte riktigt fram till något svar på det. Det är en rent tekniskt lysande film, men alldeles för spretig i allt det andra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Lobster

I en värld inte alltför olik vår egen är den fullständiga tvåsamheten norm. De som av olika anledningar inte uppfyller den samlas ihop och skickas till ett hotell där gästerna har 45 dagar på sig att finna sin själsfrände. Om det inte sker så förvandlas de till djur, efter eget val. David har i början av Yorgos Lanthimos film The Lobster övergivits av sin fru, som träffat en annan. Han skickas alltså till ett rätt dystert strandhotell för att finna en ny partner, och han har valt att vid ett misslyckande få bli en hummer tack vare deras långa livslängd, och att de är sexuellt aktiva livet igenom. Eftersom tvåsamheten är en sådan absurd norm som totalt genomsyrar hela samhället i alla led finns det också en motståndsrörelse av singlar som lever mycket löst organiserade, av naturliga skäl, i skogen. Dessa får hotellets gäster jaga med bedövningspilar, och för varje bytessingel de plockar med sig får de en extra dag på sig att finna själsfränden.

The Lobster är en märklig film. Trots den skruvade premissen utspelar den sig i ganska välbekanta miljöer med ett slitet engelskt hotell med en gråmulen skogsstrand. Det känns som om alla människor i den här världen är oroliga och nervösa, och deras repliker sägs som om de hela tiden förväntas bli betygsatta. Det går förmodligen att läsa in en massa saker om den vanliga världens tvåsamhetsnorm och sådant, men jag ser filmen mer som ett försök att visa på hur sjukt ett samhälle blir med dogmatiska, totalitära, system, oavsett vad de rör sig om. I det här fallet råkar det vara tvåsamhet/ensamhet, men det hade kunnat vara vad som helst annat.

Det här var tredje gången jag såg The Lobster, och jag gillar den skarpt varje gång. Jag har dock märkt att den inte alls går hem hos alla, men det stör inte mig så mycket. Det gör bara att det kan vara svårt att rekommendera filmen till vem som helst.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sommarnattens leende

Vissa filmer har fått stor filmhistorisk betydelse av något oväntade anledningar. Ingmar Bergmans Sommarnattens leende är exempelvis en ganska enkel och rättfram komedi som man inte kan säga är särskilt anmärkningsvärd, men som ändå blivit viktig eftersom den blev en sådan succé att Bergman efter den fick i stort sett fria händer att göra de filmer han önskade. Utan Sommarnattens leende skulle alltså inga av Bergmans stora filmer ha gjorts.

Filmen utspelar sig någonstans i en mindre stad vid förra seklets början. Advokat Fredrik Egerman har införskaffat teaterbiljetter och planerar att besöka kvällens föreställning med sin mycket unga, och orörda, hustru Anne. Hans notarie och biträde skvallrar om att Fredrik tidigare haft teateraktrisen Desirée Armfeldt som långvarig älskarinna. Efter att Fredrik råkat nämna Desirées namn under sin eftermiddagslur blir Anne något vresig under kvällens gång och vill lämna föreställningen. Fredrik söker sig tillbaka till teatern senare under kvällen, träffar Desirée och senare även hennes nuvarande älskare, greve Carl Magnus Malcolm, med väntat resultat. Det hela leder till att Desirée bjuder hem alla inblandade, med familjer och tjänstehjon, till sin mors fina slott för att bjuda på middag och sätta igång sinnrika planer att åter fånga Fredrik.

Personerna som befolkar Sommarnattens leende är cyniska romantiker, romantiska cyniker eller någonting däremellan. Det är ingen direkt moralisk samling människor, men de kan ändå se fram emot ett ganska lyckligt slut på filmen vilket faktiskt känns ganska fräscht till skillnad från många mycket nyare filmer med samma typ av rolluppsättning. Filmen är ganska teateraktig i sin ton, med tydliga talade repliker och en hel del överspel, och den har ingen egentlig slutknorr. Den är helt enkelt ute efter att underhålla, och det gör den riktigt bra. Den har dock inte lämnat några särskilt djupa spår hos mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Women Talking

Det hemska har redan hänt. Nu handlar det om hur man går vidare, och det leder till diskussioner. Sarah Polleys film Women Talking handlar just om kvinnor som pratar.

En avlägset belägen by som bebos av synnerligen konservativa strikt kristna (typ amish) har under en tid hemsökts av otäckheter. Kvinnorna i församlingen har vaknat våldtagna med blod mellan benen, men har blivit tillsagda att det är djävulen som besökt dem och det är deras eget fel. Vid ett tillfälle tas dock en man på bar gärning. Det visade sig att det var satt i system bland männen att droga kvinnor med djurmedicin för att sedan våldta dem. Männen som erkänt dåden fängslades då av det vanliga rättssamhället. Nu har byns män tagit sig till domstolen för att betala borgen; de skyldiga männen har ju bett gud om förlåtelse. Därför samlas kvinnorna i byn för att diskutera vad de kollektivt ska göra: Förlåta männen, stanna kvar och slåss, eller lämna byn för alltid. Ett beslut måste tas innan männen kommer tillbaka. Det är dessa diskussioner fram och tillbaka som filmen handlar om.

Tyvärr har filmen verklighetsbakgrund – en obehaglig historia från 2010 i en mennonitsekt i Bolivia – och vetskapen om det gör att hela historien känns ännu tyngre. Det är välskrivet och välspelat, och fotot är riktigt snyggt. Färgerna är så urlakade att filmen nästan upplevs som svartvit (eller snarare brun). En del saker som kommer fram i samtalen är lite väl övertydliga, och det är ganska mycket mer av filmad teater än egentlig filmupplevelse. Film verkar helt enkelt inte vara riktigt rätt format för det här manuset. Women Talking har i alla fall mycket att säga, och det behövs inte mycket fantasier att dra vidare paralleller till aktuella teman som toxisk manlighet och systembrister. Och även om det här hade kunnat varit en riktigt bra teaterpjäs istället, så är det en fullgod film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Min vackra stjärna

När tekniska problem gjorde att den planerade filmen (Women Talking) inte kunde visas av Kiruna Filmstudio, så fick en reservfilm visas den här veckan. Det blev Min vackra stjärna, som visades förra gången så nyligen som i april i fjol. I kort handlar filmen om att lämna bort oönskade spädbarn, kidnappa bortlämnade oönskade spädbarn, adoptera bort kidnappade bortlämnade oönskade spädbarn mot pengar, och om ångerkänslor.

Filmen är bra, men den tjänade inte riktigt på att ses om i och med att jag ju redan visste hur den slutar. Å andra sidan fick jag tillfälle att fundera mera på de svåra moraliska fallgroparna som filmen balanserar mellan. Är det så självklart vad som är det moraliskt riktiga i alla situationer?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.