Category: Film

Systrarna Marie och Ninni, Harrys döttrar, har blivit gravida för första gången i stort samtidigt och de planerar tillsammans för sina kommande barn. Glädjen förvrids till sorg för Ninni när hennes dotter dör kort innan förlossningen, och det samma dag som Maries lyckade förlossning. Situationen leder till starka spänningar mellan systrarna, och avundsjuka, familjehistorier kring psykisk ohälsa och annat, samt urgamla hemligheter som funnits under ytan börjar bubbla upp och ställa till det för de inblandade. Vad hände egentligen med systrarnas mor, Harrys fru?

Det är lite svårt att få grepp om Richard Hoberts Harrys döttrar. Den har väldigt många trådar som drar åt olika håll, och stora delar av historien reds ut under ett samtal alldeles mot slutet av filmen som känns ganska löst kopplat till resten av berättelsen som man då hunnit se. Ambitionsnivån är riktigt hög, men filmen känns inte riktigt helgjuten. Den är i alla fall spännande, och det är riktigt svårt att lista ut vart den är på väg. Det har blivit en del Hobertfilmer för mig det sista året, och den här är nog den bästa av dem jag har sett.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag blir glad när jag får se en klassisk film som är omtalad och jag vet är uppskattad, men ändå slås av att jag inte haft någon egentlig känsla för hur bra den faktiskt är. Därför blev jag glad av att se Alf Sjöbergs Hets. Jag trodde den skulle vara en nattsvart skildring av stenhård psykisk press i gymnasiemiljö, men den innehöll så mycket mer i nyanseringen och var inte heller utan ljus mot slutet. Lite grann som en mardröm, som man får tid att vakna upp ur.

Widgren går sista året på latinlinjen i ett större läroverk. Han har vissa problem med latinet och inte minst med latinläraren, som allmänt kallas Caligula, som håller sina stenhårda läxförhör med ett tydligt sadistiskt anslag. Han riktigt njuter av att sätta dit eleverna, och framför allt Widgren. Widgren börjar också gå ut med Bertha som är affärsbiträde i cigarraffären tvärs över gatan från läroverket. Bertha har sina egna problem, och även där visar sig Caligula vara synnerligen inblandad.

Filmen är faktiskt obehaglig för att den på sitt sätt är så pass våldsam, i stort sett utan fysiskt våld utan nästan enbart rent psykiskt våld. Det jobbiga är också att det är en sådan enorm maktbalans i situationen med en etablerad lärare mot en gymnasieelev. Filmen kan starkt rekommenderas om man vill må dåligt en stund för att senare återhämta sig något,

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ingrid har ett riktigt bra liv. Hennes arbete som barnmorska är givande och hon har träffat den perfekta mannen i sitt liv, Fredrik Wall, som är den svenska direktören för ett multinationellt företag som gör fjärrstyrda kameror för avloppsrörsunderhåll. Dessutom fyller hon år, och Fredrik håller en påkostad middagsbjudning för hennes skull i företagets representationsvilla med god mat och lyxiga fyrverkerier, och han passar på att meddela parets planer för giftermål. Ingrid har en god vän, Mikael, som är med på festen och där, i ett inre rum, visar Fredrik honom smygtagna bilder där han och Ingrid träffas i en park och håller om varandra. I något slags utbrott av svartsjuka iscensätter Fredrik ett par dagar senare sitt självmord och kamerövervakar Ingrid för att se var hennes hjärta är någonstans. Och mitt i alltihopa verkar Mikael vara den ende som misstänker varför Fredrik har försvunnit.

Richard Hoberts Ögat är en hyfsad thriller med en spännande grundidé i att låta en svartsjuk man med synbarligen närmast gränslösa resurser hantera sin svartsjuka genom att manipulera och utpressa. Filmen inleds också spännande och laddat. Tyvärr tycker jag att den tappar riktningen ganska fort när i stort sett alla inblandade slutar bete sig som folk utan istället börjar ta rent obegripliga beslut, och laddningen rinner bara ut i sanden. Idén borde ha kunnat leda till en bättre historia. Filmens tekniska genomförande är i alla fall utmärkt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vad jag vet finns det bara en film som Kiruna Filmstudio misslyckats med att visa två gånger av olika tekniska anledningar, och det är den finska Kverulanten av Dome karukoski. En följd av detta är att jag fick se del fyra i filmserien (Kverulanten blir kär) innan den här första delen. Det visade sig inte göra så mycket eftersom filmerna faktiskt inte har särskilt mycket med varandra att göra annat än att huvudpersonen är densamme.

En grinig gubbe i finsk glesbygd lever ensam i sitt egenbyggda hem sedan hans fru lagts in på långvården med åldersdemens. Han är i färd med att vända jorden på potatislandet när han faller illa och måste rehabiliteras. Omständigheterna gör att han får lov att ta sig in till Helsingfors för detta, och där får han bo hos sin sons familj. Sonen själv stannar vid gården för att ordna upp den, så det blir sonhustrun som får äran att ta hand om gubben. Det blir förstås kulturkrockar när en äkta bakåtsträvare av det finska snittet tvingas samexistera med en modern urban kvinna med fastighetssäljarjobb.

Kverulanten är en lagom underhållande film, men den lockar inte till gapskratt. Man måste vara lite bevandrad i hur finnar ser på sig själva för att uppskatta ganska mycket av problematiken som uppstår i kulturkrockarna. Den är i alla fall gjord med stort hjärta och har en del oväntade slutresultat efter i och för sig ganska väntade förvecklingar. Och i och med att jag liksom sett in i framtiden i filmens universum vet jag att i slutänden ingenting kommer att ha ändrats i grunden när filmen slutar.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En kvinna i Paris är något så ovanligt som en film av Charlie Chaplin där han inte har huvudrollen. Han nöjde sig med att skriva, regissera, producera och komponera musiken (vilket förstås skedde senare, filmen är en stumfilm). Det var även hans första långfilm, och hans första försök att frångå komedigenren, så det är en filmhistoriskt intressant film. Den är också hyfsat bra, men den tycks ha fått dåligt rykte i och med att det inte var den film som dåtidens publik väntade sig.

Filmen handlar om Marie St Clair som vill lämna den sömniga franska landsortshålan för att resa till Paris med sin fästman, konstnären Jean Millet, och där gifta sig. Natten innan deras planerade avresa stängs Marie ute från sitt hem av sin far, så Jean bjuder hem henne till sina föräldrar. Hon tas inte heller emot där så det finns ingen annan utväg än att resa till Paris redan på natten. Jean ska bara packa sina saker först, men då dör hans far så han stannar kvar i byn när Marie åker till storstaden. Ett år går och Marie lever ett lyxliv där hon uppvaktas av en rik ungkarl, men hon råkar stöta på Jean igen och de börjar åter umgås. Men ett år är lång tid, och de båda har förändrats mycket. Är de ens samma människor?

Det är inte någon originell film, utan ett ganska tidstypiskt exempel på melodramatiskt berättande. I ett par aspekter känns den i alla fall riktigt fräsch, inte minst i porträttet av människorna. De känns som riktiga personer i sina reaktioner. Jag gillade också hur festlivet i Paris skildrades. Jag skulle gärna vilja uppleva en fest med ballonger och dansöser i gungor. Det skulle ju liva upp. En kvinna i Paris är en bra, något föråldrad, film men inget egentligt mästerverk.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ibland får man se riktiga guldkorn på film. Flow – katten som slutade vara rädd för vatten av den lettiska filmskaparen Gints Zilbalodis är ett bra exempel på ett sådant. Det är en animerad film helt utan dialog om en katt som råkar ut för ett märkligt äventyr, vilket kanske inte låter så upphetsande, men det är en riktigt bra film.

Vi får följa katten, som tillbringar sina dagar med att smyga i en stor, måhända postapokalyptisk, skog och hålla sig undan ett gäng hundar som stryker omkring. Nätterna tillbringas i en stuga vid strandkanten med en mängd djurstatyer på tomten. Vattnet börjar plötsligt stiga mycket kraftigt, och katten lyckas kravla sig upp på en båt som flyter omkring. Ombord på båten måste den finna sig i att få sällskap med ett gäng andra djur: en kapybara, en hund, en lemur och en sekreterarfågel, medan vattnet stiger och stiger tills hela världen är täckt. De måste försöka samarbeta för att överleva medan båten glider runt bland skogar, berg och fullkomligt folktomma ruinstäder.

Flow – katten som slutade vara rädd för vatten är en vacker film, och det är skönt att djuren får vara djur och inte bara vara människor i djurform. Både deras rörelser och deras beteende sitter riktigt rätt. Musiken är stämningsfull, och frånvaron av dialog är oväntat befriande. Man sitter och funderar på vad det är som har hänt och fortsätter hända i deras värld, men man blir också känslomässigt engagerad i det lilla livet ombord på båten. Det är alltså en mycket sevärd film som varmt kan rekommenderas.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.