Category: Film

När man ska nämna en filmklassiker är det ofta Casablanca som kommer upp som exempel. Den är regisserad av Michael Curtiz, men det är det inte så många som minns. Däremot innehåller den oerhörda mängder välkända citat och många väl levererade dialoger.

Filmen utspelar sig 1941 i Casablanca under brinnande världskrig. Casablanca fungerade då som ett nav, eller kanske snarare ett längre uppehåll, för krigsflyktingar på väg över Atlanten. Rick driver ett café som fungerar som en samlingspunkt för stora delar av flyktingarna, för tyska och franska underrättelseorgan, samt för all de som skor sig på situationen. Rick påstår sig vara extremt neutral i alla hänseenden. En dag dyker Ilse upp i hans café, en kvinna han varit förälskad i men som lämnat honom, och hon är tillsammans med en eftersökt motståndsman. Det leder till ett fantastiskt laddat läge där man inte vet vem man kan lita på.

Det är faktiskt spännande när man inser att filmen spelades in så tidigt som 1942, långt innan man fått någon känsla för hur vart kriget var på väg. Det är därmed en väldigt politisk film, även om det inte egentligen märks av numera. Filmen är mycket bra, men ovanligt nog måste jag säga att själva handlingen i filmen inte är särskilt intressant. Däremot är replikerna, och inte minst deras leverans, av absolut högsta kvalitet. Det är en film som man helt enkelt bör ha sett, inte minst för att förstå alla populärkulturella referenser som finns till den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sergej Loznitsas film Två åklagare inleds mycket långsamt. Året är 1937, under den tyngsta delen av Stalins skräckvälde. En man i ett politiskt fängelse får uppgiften att noggrant bränna alla dokument i en säck. Han läser dem lite förstrött innan han kastar in dem i kaminen, men ett av breven väcker hans intresse i och med att det är skrivet i blod så han stoppar det på sig. På något sätt letar sig brevet till den lokala åklagarmyndigheten där den nytillsatte och nyexaminerade åklagaren Kornev får som sitt första uppdrag att söka upp fången som skrivit brevet och som sökt juridisk hjälp. Kornevs idealistiska tro på rättssystemet får sig en rejäl törn i mötet med mannen som skrivit brevet. Det verkar som att korruption och total maktfullkomlighet styr vilka som hamnar i fängelset, och vad de utsätts för så han beger sig till högsta ort för att rapportera om sin upptäckt.

Filmen är inte bara långsam, utan den är också oerhört mörk, då man vet att det är kört för Kornev redan omedelbart när han insisterar på att få träffa fången. Filmen är filmad i ett nästan kvadratiskt format, med stillastående kamera, vilket redan det ger en klaustrofobisk känsla. Ovanpå detta ligger all poänglös väntan för Kornev och den komplicerade administrativa ordningen som är gjord för att förminska individens möjligheteratt förändra någonting, och det förstärker känslan av mardröm.

Två åklagare är en utmärkt film, om man har tålamodet att se långa stunder av väntan, och om man uppskattar mörka skildringar av mörka tider. För inte är vi väl på väg mot något liknande i dagens samhälle?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det finns väldigt många filmer som behandlar rymdfart och astronauter, med högst olika grad av verklighetsbaserad tyngd. De känns ofta ganska likartade. Därför friskar en film som Alice Winocours Proxima upp med sin avstamp i vardagslivet för en astronaut under träning innan uppskjutniongen, och med vardagsliv menar jag inte bara det som har med förberedandet för rymdfärden att göra, utan även allt det andra som händer i livet.

Sarah är en fransk astronaut som relativt sent läggs till i besättningen på Proxima, ett uppdrag på internationella rymdstationen som ska pågå i ett år och fungera som ett test inför kommande resor til Mars. Hon har en dotter, Stella, som hon är vårdnadshavare till efter att ha separerat från Thomas. Hennes samarbete med den amerikanske piloten på Proxima kärvar också då han är ganska nedlåtande mot henne. Vi får följa hur Sarah balanserar sina familjeåtaganden med träningen, och strävan efter att vara perfekt mor och perfekt astronaut.

Proxima är riktigt uppfriskande som film, i och med att allt inte är perfekt men det går ändå. Emellanåt känns filmen som en reklamfilm för Europeiska Rymdorganisationen ESA, med flera scener till och med filmade i ESAs lokaler. Det finns en nyckelscen nära slutet som känns väldigt orimlig om man man kan det minsta om säkerhetn kring rymduppskjutningar, men det kan man tåla i filmen. Filmen är så att säga också inte perfekt, men den fungerar ändå. Den är sevärd just för det vardagliga.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Shinzaemon Kosaka är en samuraj under den omvälvande tiden på 1800-talet då Japan börjar öppna sig mot omvärlden. Han tillhör en klan som motsätter sig förändringarna och inleder precis en duell mot en samuraj från en konkurrerande klan med motsatt ståndpunkt när han träffas av blixten och tuppar av. När han kvicknar till är miljön bekant, men ändå så främmande: Han har hamnat i en TV-inspelning för ett historiskt drama. Det leder förstås till kulturkrockar, missförstånd och förvirring, men huvudpersonen förstås en naturbegåvning i roller som svärdshanterare.

Man skulle kunna tro att Jun’ichi Yasudas film A Samurai in Time är en enkel komedi som bygger på ett enda gag, men den är mer genomtänkt än så. Även TV-genren jidaigeki, historiska melodramer, är på utdöende liksom samurai-kulturen var i huvudpersonens hemtid. Det blir på så vis ett dubbelt vemod gentemot en tid som var. Det finns även ett ytterligare lager i att enkla filmkomediter också är en utdöende konstform, filmen kan ses som ett meta-metainslag. Tyvärr märks den låga budgeten av alldeles för mycket i kamerarbetet, och många av filmens roller känns gravt överspelade, vilket sänker totalintrycket av filmen ganska mycket. Den är så att säga en bra film i teorin.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Dolda tillgångar av Theodore Melfi har jag sett förut, men den är tillräckligt bra för att ses igen. Filmen följer tre svarta kvinnor som arbetar som beräknare på Nasa under rymdkapplöpningens tidiga dagar i början av 1960-talet och som stöter på rejäla mängder strukturell rasism. Filmen är välgjord, men av någon anledning känns den lite smetigare när man ser den på nytt. Det fläskas helt enkelt på lite väl mycket på det amerikanska storfilmssättet för att kännas hel rätt.

En intressant sak som dök upp i huvudet är hur stor skillnad den moderna beräkningskraften hos datorer har medfört i arbetsmetoderna. Under tidsperioden som skildras i filmen låg den största arbetsbelastningen, och tidsåtgången, i att få fram korrekta värden eftersom alla beräkningar skedde för hand. Nuförtiden ligger ju fokus snarare i att arbeta fram bättre modeller som istället spottar fram siffrorna tämligen omgående. Det är faktiskt lätt att glömma bort hur mycket beräkningar som görs under ytan numera. Den tanken fick lov att vara filmens behållning den här gången.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En man kliver av tåget i Helsingfors, men tämligen omgående blir han brutalt nerslagen och rånad på allt han bär med sig. Han förs till sjukhuset där han dödförklaras, men märkligt nog vaknar han upp och vandrar därifrån obemärkt. Tyvärr har han inte bara förlorat allt han bar med sig, han har även förlorat sitt minne och har ingen aning om vem han är och ingen känner igen honom. Han får lov att börja om sitt liv från den absoluta botten bland de hemlösa runt Helsingfors hamn, där han finner många vänner. Han finner också kärleken i en ensam kvinna i Frälsningsarmén som hjälper de hemlösa.

Aki Kaurismäkis Mannen utan minne har nu ett par decennier på nacken, men har åldrats väl. Den är dessutom välförtjänt prisbelönad i olika sammanhang. Den har ett mycket finskt anslag i det att känslor inte visas, men finns där ändå. Filmen är dessutom marinerad i stora mängder musik. Det märkliga med filmen är att den, trots all misär som visas upp, är närmast en feelgood-film. Det är en mycket sevärd film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.