Category: Film

Det är tidigt 1920-tal på ön Inisherin utanför den Irlands västkust. Det irländska inbördeskriget pågår, men det märks inte så mycket av det på ön. Varje dag klockan två sedan tidernas begynnelse har Padraic knallat förbi vännen Colms hus för att plocka upp honom och gå till puben. En dag öppnar inte Colm dörren, trots att Padraic kan se att han sitter där inne. Padraic vet inte riktigt vad han ska göra så han knallar ensam till puben. När Colm omsider själv kommer dit förklarar han att han inte längre vill vara vän med Padraic, utan ska ägna mer tid åt att skapa musik istället för att prata om ingenting.

Grundhandlingen i Martin McDonaghs The Banshees of Inisherin är verkligen minimalistisk. Vad händer med två gamla vänner när en av dem inte längre vill umgås? Dramat utspelar sig långsamt, men det är stora känslor som måste hanteras av människor som inte är vana att göra det. Bilderna är oerhört vackra, likaså musiken, och skådespelarna känns helt rätt i sina roller. Filmen är helt enkelt utmärkt. Om jag ska klaga på något så är det möjligen att befolkningen på ön skildras som om allihop (med ett undantag) är lite småkorkade. Men man har ju blivit van att människor som bor långt från centrum skildras just så.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ibland blir det lite märkligt under urvalet av filmerna som visas av Kiruna Filmstudio. Ett exempel är när det visade sig att Richard Hoberts utlovade Ålder okänd egentligen var en tredelad miniserie. Filmupplevelsen lutade därmed snarare åt serie-sträcktittande än något cineastiskt, inklusive små resuméer och upprepade för- och eftertexter. Det visade sig dessutom att jag måste ha sett serien när den var ny (1991) för jag kom ihåg flera av de mest avgörande ögonblicken i den och inte minst den rätt obehagliga stämningen.

Peter Wall arbetar på en klinik där han försöker göra människans åldrande så lindrigt som möjligt. En tidigare, tämligen ogillad, samarbetskollega vid namn Kurt Retke hör enträget av sig och vill skapa ny kontakt. När Wall till slut svarar på Retkes uppringningar får han veta att Retke hamnat i rejäla bekymmer med sin nya ålderdomsbromsande drog, och att bara han kan ställa allt till rätta. Efter tre och ett halvt år av lyckade behandlingar har hela åldringsprocessen börjat spåra ur, och delar av kroppen har börjat bli okontrollerbart yngre. Wall måste se dessutom se till att klara skivan under mycket hysch-hysch eftersom viktiga delar av Sveriges elit redan går på behandlingen.

Eftersom serien är så pass gammal är den gjord för att ses med ett avsnitt i veckan, med cliffhangers för att hålla intresset uppe i mellantiden, och med ett ganska makligt tempo. Att se allt i en följd blir då förstås lite utdraget. Temat i sig är kanske inte alltför ovanligt, men intrigen bär av i riktigt obehagliga riktningar. Jag tycker att beskrivningen av både hur forskningen går till och hur finansieringen av den kommer in känns lite naiv. Jag minns inte att världen var så enkelt funtad när jag gick i gymnasiet. Jag kan i alla fall rekommendera Ålder okänd, men bara som serie.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En film som bygger på Lewis Carrolls nonsensdikt Jabberwocky, och som dessutom är Terry Gilliams debutfilm som regissör på egen hand efter allt arbete ihop med Monty Python – kan det bli något annat än nonsens?

Huvudpersonen i Stackars Dennis är Dennis och det är synd om honom, även om inte själv riktigt verkar förstå det. Hans far, tunnbindaren, dör men Dennis lämnas arvlös, och hans stora kärlek till fiskardottern Griselda är obesvarad. Det är mitt under den allra mörkaste medeltiden, så det enda Dennis kan göra är att leta sig till staden för att hitta något sätt att försörja sig. Staden har en kung, en biskop, och ett antal stormrika köpmän, men samtidigt utanför staden härjar det ondsinta och illvilliga monstret Jabberwocky. Kungen arrangerar ett tornerspel där vinnaren får uppdraget att döda monstret, och som tack vinner prinsessan och halva kungariket. Mitt i allt detta hamnar stackars Dennis.

Filmen är riktigt slående rent visuellt, trots att det märks att budgeten var väldigt begränsad. Filmen innehåller många roliga infall, men till skillnad från Monty Pythons filmer bygger den inte på en serie sketcher utan har istället en klar och tydlig handling. Det gör att den håller ett lite annat tempo än vad man skulle kunna vänta sig, och faktiskt emellanåt kan kännas lite seg. Dessutom, om man som jag upplever historien som ganska svag tappar filmen en hel del av sin glans. Men eftersom den avslutande scenen på ett lysande sätt driver med riddarhistoriernas mest slitna klyscha är jag glad ändå.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En man som kallas Dimman anländer till Malta en sen kväll. Han övar in det rätta tonfallet i repliken “Förlåt, jag vill att du förlåter mig”, för att sedan leta upp en tidigare affärspartner. Någonting dåligt har han gjort, och han har därefter hållit sig undan lagens ögon. Hans kompis, Fredrik, är inte imponerad och är fullt upptagen med att planera sitt påkostade bröllop. Dimman försörjer sig normalt sett numera som seglarguide, och fördriver tiden på Malta i väntan på nästa körning med ett litet småjobb som spanare bland de sunkiga svenska online-kasinoentreprenörerna. Allting blir egentligen en enda röra när Dimman är i närheten.

Axel Peterséns film Syndabocken har inte så mycket att komma med vad gäller handlingen, men kompenserar det storligen med en riktigt obehaglig stämning. Det verkar exempelvis liksom inte finnas någon botten i det moraliska förfallet bland svenskarna aktiva på den lilla ön, och bokstavligen vad som helst verkar kunna hända. Detta kryddas med en närmast otrevlig musikläggning för att verkligen bygga upp obehaget. Syndabocken är helt klart en sevärd film, men alla verkar inte uppskatta det råa obehaget och frånvaron av tydlig intrig. Jag har i alla fall själv ingenting emot det hela. Det är inte en djup film att analysera, utan den känns för mig mer som känslan av en mardröm som man inte riktigt vaknat upp ur.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sandra Voyter är en framgångsrik tysk författare. Hon intervjuas av en nyfiken litteraturvetare hemma i huset i de franska alperna, dit hon flyttat med sin make och deras son. Samtalet störs av att maken spelar en hemsk calypso-remix av en 50 Cent-låt på högsta volym och på repeat, så litteraturvetaren måste avbryta intervjun och fara iväg, samtidigt som sonen, som är gravt synskadad efter en trafikolycka, har gått ut med hunden. När han kommer tillbaka ligger pappan död på backen utanför huset. Vad har hänt?

Mer än vad jag skrivit här ovanför behövs inte för att sätta handlingen i en riktigt bra film, som Fritt fall av Justine Triet. Resten av filmen rör sig kring utredningen av händelsen, och den påföljande rättegången. Man får veta allt mer om ett äktenskap som hamnat i kris, och om hämmade livsdrömmar. Man får lov att fundera på hur mycket av en själv som författare lägger i sina böcker, och om man ens kan lita på författare som vittnen. Ingen av sidorna i rättegången är består av lysande juriststjärnor, och alla tolkningar av situationen färgas av de egna erfarenheterna. Det blir därmed en en lysande rättegångsfilm, och det känns som att varje scen som spelas, och till och med varje bildvinkel, är vald för att tydliggöra ambivalensen kring vad som egentligen hände i alphuset. Man får inte heller glömma bort de lysande skådespelarinsatserna i Fritt fall. Filmen har vunnit en hel del priser, och det är den värd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det finns filmer som har för mycket av allting. Cloud Atlas är en sådan. Till att börja med har den tre regissörer (Tom Tykwer, Lana och Lilly Wachowski) som ansvarat för olika stycken av filmen, som därför har lite ojämnt anslag. Filmen i sig består av sex löst sammanhållna historier som växelvis följs, men skådespelarna i de olika historierna är ofta desamma med olika grader av kraftfull maskering. Den är närmare tre timmar lång och verkar ha kostat runt hundra miljoner dollar att göra. Dessutom är den överdrivet ambitiös i helas anslaget.

Kort om historierna: År 1849 skriver en amerikansk advokat dagbok om sin resa över Stilla Havet under vilken han blir svårt sjuk. År 1936 skriver en ung engelsk musiker brev till sin älskare om hur han sökt tjänst hos en etablerad kompositör för att inspireras till att skriva ett eget mästerverk. År 1973 skriver en amerikansk journalist en artikel om ett stort mörkläggande kring ett kärnkraftverk. År 2012 skriver en förläggare ett filmmanus som handlar om hans upplevelser när han försöker gömma sig från gangstrar. År 2144 nedtecknas förhöret av en klon i Neo-Söul om hur hon slagit sig fri från livegenskap. År 2321 berättar en ålderman för stammens barn om hur det gick till när han lämnade sin hemplanet. Det som håller berättelserna samman är att de alla innehåller något slags nedtecknande av en berättelse, och att de kronologiskt tidigare historierna på olika sätt påverkar de senare berättelserna.

Filmen ser ofta bra ut, bortsett från att de i mitt tycke rätt påklistrade action-sekvenserna inte riktigt passar in i det övriga berättandet. Den har däremot lite för många trådar igång samtidigt, vilket gör att man måste hålla koncentrationen uppe hela filmens längd för att inte tappa bort något sammanhang. Fram emot slutet av filmen började jag också alltmer fundera över vad poängen med filmen egentligen var, och kom inte riktigt fram till något svar på det. Det är en rent tekniskt lysande film, men alldeles för spretig i allt det andra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.