Let the sunshine in

Isabelle är en frånskild konstnär. Hon dejtar runt bland en massa män men hittar inte den rätta. Framför allt pratar hon. Hon babblar med karlarna och vännerna, diskuterar vad de har pratat om, ställer det de just diskuterat i relation till tidigare samtal, analyserar vad de just har sagt och vad de kan komma att älta vidare kring. Däremellan träffar hon kanske någon ny, ligger lite, gråter och pratar en hel del.

Claire Denis har med Let the sunshine in lyft den inneboende pratigheten i franska relationsdramer till en ny nivå. På det viset har hon skapat en film som jag inte på något sätt känner att jag bryr mig i. För mig känns det bara tråkigt. Pratet känns dessutom ganska tomt på verkligt innehåll utan går bara runt, runt och runt. Förmodligen är det den effekten som filmen är tänkt att ge, en slags anspelning på tomheten i tillvaron hos en etablerad konstnär som söker något hon inte verkar kunna få. Men jag bryr mig inte alls. Den här filmen är verkligen inte för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

There is no evil

There is no evil är en långfilm, eller snarare fyra kortare spelfilmer, av den iranske regissören Mohammad Rasoulof. Den var inspelad i hemlighet i Iran och har sedermera blivit förbjuden att överhuvudtaget visas där. Det kan man förstå med tanke på filmernas genomgående tema: dödsstraffet och vad det betyder för dem påverkas av det, de anhöriga till de dömda och de som utför handlingen. I ett land som Iran verkar dödsstraffet ligga som en mörk skugga över hela samhället och påverkar det i grunden.

Jag nöjer mig med att beskriva den första filmen, för det är den som gav mig störst intryck. I den får man följa en ganska beskedlig man som kör hem ifrån sitt arbete med en stor tung plastsäck i bakluckan. Han kommer hem, slötittar på TV, räddar en katt som hamnat i kläm, hämtar frun på jobbet, gör bankärenden, hämtar dottern från skolan, handlar mat, städar hos sin mor och äter pizza med familjen på kvällen. Det är helt enkelt en lite småtråkig man med ett småtråkigt liv, och man undrar varför man alls ska bry sig om honom. Fram tills dess man förstår vad hans jobb går ut på, i de allra sista bilderna i den första episoden.

Filmen är mycket tung i sitt tema, och den är dessutom lite långsam i sitt berättande, så den kan vara lite svår att ta till sig. Den inbjuder å andra sidan till diskussioner, eller i alla fall egna grubblerier om vad individerna i ett förtryckarsystem egentligen kan sägas ha för ansvar. Vilka blir egentligen konsekvenserna av valen man gör? There is no evil är en mycket bra film, men man bör nog se den utvilad just för berättartempots skull.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den tysta revolutionen

Det händer inte alltför ofta att jag ser om filmer på stor duk. Den tysta revolutionen av Lars Kraume såg jag på Arctic Light Filmfestival redan för drygt fyra år sedan, men nu var det dags för Kiruna Filmstudio att visa den. Hur är det då att återse en film man tyckte var hyfsat bra?

Filmen i sig har inte förändrats. Fortfarande känns den välgjord men tillrättalagd. Handlingen tar åter god tid på sig att komma igång, och spänningen som byggs upp mot slutet blir lika tät. Det som mest har förändrats är omvärlden. Man kan ganska enkelt dra paralleller till situationen i exempelvis Vitryssland under den nuvarande ryska invasionen av Ukraina. Det är det här med vinklad information om händelser i nära länder kombinerat med auktoritärt och totalitärt styre. Det kanske inte är så att det påverkar intrycket av filmen, men det ger i alla fall lite extra att tänka på. Förutom detta så påverkades min filmupplevelse förstås av vetskapen om hur filmen slutar. Sådant kan man inte komma ifrån.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Amadeus

Det finns ett par uppenbara hål i min filmallmänbildning. Ett av dem är att jag aldrig sett Miloš Formans så hysteriskt filmprisbelönade Amadeus. Faktum är att jag inte ens känt till handlingen i filmen utan i stort sett bara dess huvudperson. Inte ens där hade jag rätt visade det sig nu när jag äntligen sett den numera nästan 40-åriga filmen.

Filmens handling inleds när den åldrade Antonio Salieri, tidigare hovkompositör i Wien, försöker begå självmord genom att skära upp sin strupe. Det lyckas inte. Istället hamnar han på mentalsjukhus där han påstår att han dödat Wolfgang Amadeus Mozart, den av alla så älskade kompositören som dött runt trettio år tidigare. Han får sig en präst tillsänd som han kan bikta sig inför, och det är Salieris egen berättelse till prästen som är utgångspunkten för filmen. Kort sagt en genomgång av hans kontakter med den unge, allmänt populäre och talangfyllda kompositören som precis kommit till Wien och frenetiskt skapat musik. Mozarts uppenbara musikaliska talang väcker Salieris avundsjuka eftersom den hamnat hos en sådan oborstad och vulgär slyngel istället för hos honom, en hårt arbetande och seriös musiker. Det är denna bitterhet som styr Salieris försök att sabotera tillvaron för Mozart, och dessa är möjliga tack vare att Salieri ändå är etablerad vid hovet, och har kontakter och pengar vilket Mozart fullkomligt saknar.

Amadeus är förvisso en riktigt bra film, men jag tycker inte att den förtjänar den tokiga mängden hyllningar den fått. Filmtekniskt är den toppen, med maffig scenografi, vackra kostymer, listig klippning och så förstås legendarisk musik, men handlingen känns faktiskt lite småfånig ibland. Det kombinerat med ett drag åt överspel bland de ledande rollerna bryter av en del mot den fina bakgrunden. Filmen drar emellanåt också lite åt att vara en fars snarare än det lustspel den verkar vilja vara, men då är jag också lite väl känslig. Filmen är ju riktigt bra. Versionen jag såg av filmen var en förlängd, runt tre timmar lång, variant men filmens längd är faktiskt inget problem, utan den håller för det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det stora blå

Det känns märkligt att återse filmer som tidigare gjort stort intryck på mig. Det måste ha varit drygt trettio år sedan jag såg Luc Bessons Det stora blå på video bandad från TV, och då tyckte jag att det var en fin film, lite fascinerande och dessutom ganska djupsinnig. Att se den igen var i alla fall till en början riktigt jobbigt, beroende på den ytterst 80-taliga musikmattan som tynger ner hela filmen, men efter ett tag kunde jag lugnt sjunka in i en ganska långa filmen. Bilderna är riktigt fina, men både handling och dialog känns direkt ytliga. Den har helt enkelt inte åldrats så väl.

Filmen inleds på en grekisk ö på 1960-talet där den stöddige italienske pojken Enzo utmanar den lite mer tillbakadragne franske pojken Jacques på att plocka upp en slant från havsbotten i den lilla hamnen. Jacques står över utmaningen och följer senare med sin far ut när han ska dyka efter tvättsvamp, vilket slutar illa. Långt senare försörjer sig både Jacques och Enzo som fridykare. Enzo är världsmästare i grenen medan Jacques fungerar som forskningsobjekt och leker med delfiner. När Enzo kommer över lite pengar söker han upp Jacques för att utmana honom vid fridykarmästerskapen. Jacques i sin tur har upptäckts av Johana, en amerikansk försäkringsreglerare, som fattat tycke för honom. Alla strålar samman och filmen följer deras relationer, känslomässiga utveckling och dykarrivalitet.

Det stora blå är sprängfylld med undervattenscener, lekande delfiner och klarblå vatten, och är rent visuellt en njutning. Filmens längd märks inte av så mycket tack vare allt ögongodis, men den känns för övrigt ganska platt. Personligheterna är överdrivna åt alla håll utan att få någon egentlig möjlighet att utvecklas med tiden. Historien har ett episkt anslag, men den den genomförs som en romantisk komedi. Det är som att manus och regi inte passar ihop vilket är extra märkligt då Luc Besson ligger bakom bådadera. Men närmare tre timmar ögongodis är inte heller helt fel.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

8 kvinnor

Det drar ihop sig till jul någon gång under det franska 1950-talet, och Suzon återvänder hem till sin familjs stora herrgård för att fira jul med mor och far, mormor, lillasyster och moster, samt tjänstefolket. Husets herre hittas då överraskande död i sin säng med en dolk i ryggen, och det står ganska snart klart att någon av kvinnorna i huset måste ligga bakom det. Men vem? Huset är isolerat på grund av vädret och telefonförbindelsen till omvärlden är bruten, så kvinnorna får reda ut situationen på egen hand. Alla visar sig ha stora hemligheter att dölja, och alla har dessutom rimliga skäl att vilja se mannen död. François Ozon har alltså byggt sin film 8 kvinnor på klassiska premisser, men han har även kryddat anrättningen med musikaliska nummer.

Det är tacksamt med historier där alla på goda grunder misstänker alla andra, och filmen är gjord med glatt humör trots att historien i sig egentligen är riktigt mörk. På franskt vis är alla riktigt elaka mot varandra, och det är många hårda ord i omlopp. Filmen upplevs därmed uppseendeväckande pratig, trots att den ofta benämns som en musikal. Just musiknumren känns rätt påklistrade, men scenografi och kostymer är toppen i den här färgglada pastischen. Vissa kunskaper om vad skådespelerskorna gjort tidigare i sina karriärer kan nog krävas för att uppfatta en del filmiska blinkningar. Jag känner mig dock lite kluven till filmen. Den är väldigt trevlig att se på, men samtidigt är den babblig och på gränsen till överspelad så det beror nog helt på ens personliga dagsform om man rycks med eller bara gäspar sig igenom filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.