Category: Film

Shinzaemon Kosaka är en samuraj under den omvälvande tiden på 1800-talet då Japan börjar öppna sig mot omvärlden. Han tillhör en klan som motsätter sig förändringarna och inleder precis en duell mot en samuraj från en konkurrerande klan med motsatt ståndpunkt när han träffas av blixten och tuppar av. När han kvicknar till är miljön bekant, men ändå så främmande: Han har hamnat i en TV-inspelning för ett historiskt drama. Det leder förstås till kulturkrockar, missförstånd och förvirring, men huvudpersonen förstås en naturbegåvning i roller som svärdshanterare.

Man skulle kunna tro att Jun’ichi Yasudas film A Samurai in Time är en enkel komedi som bygger på ett enda gag, men den är mer genomtänkt än så. Även TV-genren jidaigeki, historiska melodramer, är på utdöende liksom samurai-kulturen var i huvudpersonens hemtid. Det blir på så vis ett dubbelt vemod gentemot en tid som var. Det finns även ett ytterligare lager i att enkla filmkomediter också är en utdöende konstform, filmen kan ses som ett meta-metainslag. Tyvärr märks den låga budgeten av alldeles för mycket i kamerarbetet, och många av filmens roller känns gravt överspelade, vilket sänker totalintrycket av filmen ganska mycket. Den är så att säga en bra film i teorin.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Dolda tillgångar av Theodore Melfi har jag sett förut, men den är tillräckligt bra för att ses igen. Filmen följer tre svarta kvinnor som arbetar som beräknare på Nasa under rymdkapplöpningens tidiga dagar i början av 1960-talet och som stöter på rejäla mängder strukturell rasism. Filmen är välgjord, men av någon anledning känns den lite smetigare när man ser den på nytt. Det fläskas helt enkelt på lite väl mycket på det amerikanska storfilmssättet för att kännas hel rätt.

En intressant sak som dök upp i huvudet är hur stor skillnad den moderna beräkningskraften hos datorer har medfört i arbetsmetoderna. Under tidsperioden som skildras i filmen låg den största arbetsbelastningen, och tidsåtgången, i att få fram korrekta värden eftersom alla beräkningar skedde för hand. Nuförtiden ligger ju fokus snarare i att arbeta fram bättre modeller som istället spottar fram siffrorna tämligen omgående. Det är faktiskt lätt att glömma bort hur mycket beräkningar som görs under ytan numera. Den tanken fick lov att vara filmens behållning den här gången.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En man kliver av tåget i Helsingfors, men tämligen omgående blir han brutalt nerslagen och rånad på allt han bär med sig. Han förs till sjukhuset där han dödförklaras, men märkligt nog vaknar han upp och vandrar därifrån obemärkt. Tyvärr har han inte bara förlorat allt han bar med sig, han har även förlorat sitt minne och har ingen aning om vem han är och ingen känner igen honom. Han får lov att börja om sitt liv från den absoluta botten bland de hemlösa runt Helsingfors hamn, där han finner många vänner. Han finner också kärleken i en ensam kvinna i Frälsningsarmén som hjälper de hemlösa.

Aki Kaurismäkis Mannen utan minne har nu ett par decennier på nacken, men har åldrats väl. Den är dessutom välförtjänt prisbelönad i olika sammanhang. Den har ett mycket finskt anslag i det att känslor inte visas, men finns där ändå. Filmen är dessutom marinerad i stora mängder musik. Det märkliga med filmen är att den, trots all misär som visas upp, är närmast en feelgood-film. Det är en mycket sevärd film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ibland strular det med filmvisning eller filmleverans för Kiruna Filmstudio. Det hände nu med filmen som egentligen skulle visas (Eddington) så den enda filmen som lagligt kunde visas med extremt kort varsel visade sig vara Gunilla Breskys dokumentärfilm Jag stannar tiden, vilken redan visats ganska nyligen.

Filmen bygger på material som krigsfotografen Vladislav Mikosja lämnat efter sig – filmer, bilder och dagboksanteckningar. Han får uppleva mycket i rollen som officiell sovjetisk krigsfilmare av striderna vid Svarta Havets norra kust under andra världkriget. Han får också uppleva en resa till London och USA innan han kommer till Stalingrad och kan dokumentera krigets vändning.

Det är visserligen en intressant dokumentärfilm, men den vinner tyvärr inte så mycket på att ses om. Överraskningseffekten uteblir och filmen blir lite småtråkig. Men filmen är bra, och materialet den bygger på är en äkta guldgruva.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Mr Nobody Against Putin är en dokumentärfilm regisserad av David Borenstein, men det är filmaren Pavel “Pasja”Talankin man måste lyfta fram som filmens huvudsakliga skapare. Pasja arbetade som evenemangsarrangör och filmare i en skola i en liten stad i Uralbergen, Karabash, som mest har varit känd för ett kopparsmältverk och svåra föroreningar i mark och luft. I samband med Rysslands storskaliga invasion av Ukraina fick alla skolor i uppdrag att lyfta fram nationalpatriotiska inslag, och dessa skulle dokumenteras och skickas in till en central myndighet. Pasja ville ursprungligen inte utföra det jobbet som regimens lydige hantlangare, men ändrade sig sedan för att kunna dokumentera utvecklingen i hemstaden och i skolan, som en vittnesbörd för framtiden. Efter två år av filmande kunde han i hemlighet lämna Ryssland med sitt filmmaterial som nu satts ihop till en långfilm.

Filmen upbyggnad i sig är en ganska rak historia där Pasja berättar om sig själv och sitt liv till en början, och senare visar upp hur Putins toppstyrning och idéer om samhället genomsyrar så gott som alla aktiviteter i skolan, och i samhället i stort. Många gamla sovjetiska organisationer för att skapa lydiga ungdomar har nu åter dammats av. Det är faktiskt riktigt obehagligt att se utvecklingen, och propagandan så tydligt. Det känns helt enkelt inte som att det finns något hopp om att det skulle kunna gå att få fram någon demokratisk utveckling i det stora landet. Mr Nobody Against Putin är alltså en ovanligt obehaglig film, inte på grund av bilderna utan på grund av vad bilderna berättar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I samband med en Picasso-utställning ville konstmuséet i Kiruna, KIN, erbjuda sina besökare en biofilm med Picasso-tema. Kiruna Filmstudio ställde då upp med att visa Tage Danielssons Picassos äventyr, vilken ju har vissa kopplingar till Picasso, även om det allra mesta i filmen är rent påhitt. Det är förvisso en film jag sett ett antal gånger, men det var trevligt att se den igen.

Picassos äventyr är alltså en till största delen påhittad biografi om Pablo Picassos liv. Det är också i stort sett en stumfilm, med dialog bestående av valda delvis korrekta ord från blandade språk (svordomen “Mortadella Mondial” eller hälsningsfrasen “Makkara!” är exempel). En berättarröst används för att föra handlingen framåt, och för att scenerna ska kunna förstås. Filmens format gör därmed att den sticker ut i och med att det är stora delar slapstick blandat med underfundigheter. Dessutom är stora delar av dåtidens svenska skådespelarelit inblandade, och på gott humör, vilket också livar upp.

En sak jag reagerade på nu när jag återsåg filmen är att tempot är väldigt ojämnt. De scener jag minns som riktigt roliga är riktigt roliga, men det finns en hel del saker i filmen som helt fallit ur minnet; långa scener som varken är särskilt roliga eller för handlingen framåt. Mycket av humorn bygger på det surrealistiska och visuella, och där ligger filmen verkligen i topp, men ibland händer det liksom ingenting. Filmen bygger liksom på en serie infall och idéer, och de flesta fungerar men inte alla. Så i slutänden så visade det sig att ingen av scenerna som jag hade glömt bort var särskilt minnesvärd, vilket i och för sig är ganska naturligt, men det är ändå märkvärdigt tydligt i Picassos äventyr.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.