Category: Film

Efter en lång rad äventyr 1918 under slutskedet av det stora kriget råkar en tafflig soldat, som slåss för den förlorande sidan (Tomanien), till slut ut för en svår olycka. Den får honom att tappa minnet. Han hamnar därför på sjukhus i många år, vilket gör att han missar alla förändringar som under tiden skett i hemlandet. En mustaschprydd diktator, Adenoid Hynkel, har tillsammans med sina två goda hantlangare Garbitsch och Herring tagit över makten, och infört starka antijudiska regleringar samt infört starkt militärt styre. Det hade varit bra att veta för den tidigare soldaten i och med att han är judisk. Han var barberare i det civila och han återvänder till slut till sin salong, som stått igenbommad i alla år. Sakta men säkert börjar han förstå vad som händer och börjar sin kamp för att överleva i gettot.

Diktatorn kan vara Charlie Chaplins mest omtalade film. Den kom ut 1940, vilket var rätt långt innan USA gick in i kriget, och det är tydligt att han insåg vart det var på väg att barka i Europa. Som satir är filmen oerhört trubbig. Det är solklart vilka som är måltavlorna och vad de står för. Filmen är i sig ganska splittrad med två samtidiga handlingar efter de inledande krigsscenerna: Barberarens liv i gettot, och diktatorns aktiviteter i sitt palats. Tempot är ojämnt genom filmen, och en del av slapstick-komedin skär sig rejält mot det mycket mörka allvaret som finns i botten. Som film betraktat upplever jag Diktatorn som måttligt bra, men filmen är mycket viktig på andra sätt som inspiration till hur man kan förhålla sig till diktaturer med godtyckligt utpekade motståndare som “försvinns”. Det är där filmens styrka sitter.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Exit Through the Gift Shop är en ganska ovanlig film i och med att den är skapad av gatukonstnären Banksy. I filmen påstås det att den ursprungligen var tänkt att vara en dokumentär om Banksy själv, men att han tog över klippandet och ledningen för filmen då han ansåg att dokumentärfilmmakaren var en betydligt mer intressant person. Thierry Guetta var en man som filmad allt, överallt, alltid. Han kom via en kusin i kontakt med ett antal av de mera kända gatukonstnärerna i Kalifornien, och han filmad dem under deras arbete. Han påstod att han arbetade med en dokumentär om gatukonstnärer, och det lät honom helt enkelt vara med och filma. Det enda problemet i sammanhanget är att bara filmade, och gjorde inte något vettigt av materialet. Därför passade Banksys “myteri” in på bästa sätt.

Filmen är rätt intressant på flera sätt. Dels att den faktiskt dokumenterar bakgrunden till flera av de kända gatukonstnärerna, men också för att den överraskar. Det finns ett par vändningar i historien som överraskar så pass mycket att man börjar tro att det filmen egentligen i sig själv är en konstinstallation av Banksy. Hur som helst så skulle i alla fall jag vilja att det som skildras är på riktigt. Livet skulle vara så mycket roligare då. Det är nämligen mycket humor inblandat.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Efter äventyret i Helsingfors (som beskrevs i Kverulanten) har den tjurskallige huvudpersonen återvänt till sin gård där vardag pågår som vanligt. Tyvärr råkar han kvadda sin älskade Ford Escort och tvungas låta skrota den. En modern bil är otänkbar så han letar överallt efter en Escort av rätta årsmodellen. Den närmaste finns i Hamburg, så han far dit på egen hand. Väl där behöver han få hjälp av sin bror Tarmo, som han inte har haft kontakt med på årtionden. Tarmo, som är ju närmast är en motpol till huvudpersonen, lovar att hjälpa till. Det är kanske inte ett kärt återseende, men ett välbehövligt.

Mika Kaurismäki ligger bakom filmen Kverulanten söker Eskort, vars namn i sann filmuppföljaranda kommer från ett missförstånd i den första filmen. Och, ja, det är en riktig uppföljare i det att den plockar upp det som var populärt i den första filmen, och spinner vidare på det. Det finns en del oklarheter i släkt- och vänskapsförhållanden som inte berördes alls i den första filmen, men det är sådant man får räkna med. Filmen är mycket underhållande, men bygger också på ganska många billiga och uppenbara poänger. Det är ingen djupare historia, trots att det i stora drag handlar om två bröder som finner varandra efter mycket lång tid isär, samt till viss del om två söner som finner sig själva. Den känns också väldigt finsk, så man får lov att vara beredd på att behöva kolla upp en del referenser om man är lite ovan med det finska kynnet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag är fascinerad av brutalistisk arkitektur där idén är att låta de funktionella detaljerna vara själva dekoren och där man gärna använder rå betong och stål för att utföra de ofta monumentala byggena. Uppenbarligen kan brutalismens idéer överföras till filmformatet, vilket Brady Corbet med all tydlighet visar i sin tre och en halv timme långa mastodontfilm Brutalisten.

Filmen inleds genom förvirring och kaos med knuffar trängsel som till slut leder till att frihetsgudinnan glider in i bilden. Det är ungerske judiske arkitekten László Tóth som flyr till USA efter att ha överlevt förintelsen. Han var förvisso framgångsrik i sitt hemland före kriget, men i USA är han utfattig och får hjälp av sin kusin i Philadelphia som ger honom arbete och bostad i sitt möbelsnickeri. Hans vägar korsas av en mycket förmögen mecenat som erbjuder honom ett arkitektoniskt storuppdrag. Det leder till en komplicerad affärsrelation med mycket olika grader av inflytande. Tóth är dessutom heroinist efter båtresan, och har en fru som han försöker klara av att få över Atlanten.

Filmen har ett mycket stort antal teman som möts och krockar med varandra. En genomgående känsla är den stora ruttenhet som verkar uppstå när ekonomiska och politiska tillgångar är gravt ojämnt fördelade, och hur den så kallade amerikanska drömmen verkar kräva omänskligt agerande för att gå i uppfyllelse. Jag tycker filmen är gravt överladdad med pretentioner och alldeles för lång för sitt innehåll, som ett kontor med 12 meters takhöjd. Märkligt nog blev jag inte uttråkad av filmen, bortsett från den onödiga epilogen, så rent filmhantverksmässigt håller den god klass. Jag tror dock att jag inte kommer att komma ihåg särskilt mycket av Brutalisten om någon vecka eller så för det är inte mycket till egentlig handling i filmen, eller egentlig nerv. Det intressanta är vad som inte berättas i filmen – själva bakgrunden till att Tóth ofrivilligt skilts från sin fru – vilket måste vara ett medvetet val för att visa driften framåt istället för att älta det som hänt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jaakko sitter i sin lägenhet och har det riktigt tråkigt. Han har drabbats av en aggressiv form av multipel skleros som gjort honom rullstolsbunden och blind. Han har funnit en samtalspartner, Sirpa, som han ringer till varje dag och diskuterar allt möjligt med, men mest film. Han har en stor filmsamling, men kan förstås inte längre se dem. När Jaakko vinner lite pengar så bestämmer han sig för att söka upp Sirpa för att överraska henne, speciellt som hon . Det är en riskabel resa när man varken ser eller kan förflytta sig av egen kraft.

Den blinda mannen som inte ville se Titanic har en ganska omständlig titel som kanske kan skrämma bort folk, om inte den mörka känslan grundhistorien gör det. Det är lite synd för Teemu Nikki har gjort en säregen och bra film. Jaakkos blindhet och utsatthet förmedlas i filmen genom att hans ansikte hela tiden är i fokus. All omgivning är suddig, så det är bara via ljudet som omvärlden finns till. Filmen tar ganska god tid på sig att komma igång, men det behövs för man ska hinna få en god bild av hur hans liv är innan han ger sig ut i världen. Man fattar tycke för den stackars mannen, som skildras lysande av Petri Poikolainen som lider av samma sjukdom. Det är ett bra drama i den lilla skalan.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En sliten lärare, Tom Michell, anländer till en överklassig privatskola i Buenos Aires 1976 för att undervisa i engelska. Det är en orolig tid då militärjuntan tar över styret i Argentina, men skolan tycker att det är bäst att hålla sig utanför i och med att det ändå inte finns något som de kan göra åt det. Istället drar han iväg på en kortare resa till Punta del Este, Uruguay, tills det hela lugnar ner sig. En utekväll med en kortare möjlighet till romans leder i slutändan till att han får en pingvin på halsen, som det visar sig vara svårt att göra sig av med. Han får lov att ta med sig den tillbaka till skolan trots dess stränga regler om att inga husdjur får finnas på rummet. Pingvinen visar sig vara ett utmärkt medel för folk att öppna sig, och den kommer även att användas i undervisningen.

I grunden känns det rätt märkligt att låta The Penguin Lessons, som i stort sett är en komedi, utspela sig med en bakgrund som är så mörk som Argentina i mitten av 70-talet. Vanligt folk “försvinner” från gatorna och misshandlas, eller kommer aldrig mer tillbaka. Men det får man lov att ta med sig då den ju baseras på memoarer från just en lärare på plats där. Regissören Peter Cattaneo lyckas ändå hålla ihop de olika aspekterna, även om den politiska tyngden hamnar i skymundan. Resultatet är en charmig och ganska varm film, trots att huvudpersonen i alla fall till att börja med är en ganska bitter, cynisk och känslokall bekantskap. En pingvin kan tydligen utföra små underverk bara genom att vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.