Boy from Heaven

Att se om en film ger en rätt kluven känsla. Det var inte allt för länge sedan jag såg Tarik Salehs film Boy from Heaven då den var invigningsfilm för Kirunas kulturhus Aurora i början av september i fjol, men eftersom jag den här gången skulle få se den i en bekväm fåtölj hade jag inget emot att se den på nytt.

Filmen håller helt klart att ses flera gånger. Skildringen av fiskarpojken som börjar studera vid Al-Azharuniversitetet och där dras in farliga intriger, klarar av att hålla spänningen uppe fast jag vet hur den slutar. Delar av den invecklade kampen mellan den politiska och religiösa makten är också andra gången snårig att hänga med i. En intressant sak som jag lade märke till den här gången, som jag missade förra gången, är vilket bra ljud filmen bjöd på. Ljudspåret med bakgrundsljuden känns hela tiden genomarbetat ner till minsta lysrörsbrum. Så slutsatsen är att även spännande filmer kan utan problem ses om, åtminstone om de är tillräckligt bra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Min vackra stjärna

En mycket regnig natt lämnar en kvinna ett litet spädbarn vid en så kallad bäbislucka i anslutning till en kyrka. För mig var företeelsen ny, men den existerar i ganska många länder som en möjlighet för en kvinna att anonymt lämna ifrån sig sitt nyfödda barn om hon av någon anledning inte anser sig kunna ta hand om det. Kvinnan ifråga observeras på avstånd av två poliser som är på jakt efter olaglig hantering av barnadoptioner. Barnet stjäls från kyrkan av två rätt godhjärtade småfixare just för att bortadopteras svart till något barnlöst rikt par mot kontanter. Mamman ändrar sig något senare och återvänder till kyrkan, men barnet finns alltså inte längre där. Hon, och tjuvarna, ger sig, efter lite diskussion, iväg för att hitta lämpliga kunder, med polisen i hälarna.

Ämnet i Hirokazu Kore-edas Min vackra stjärna är väldigt mörkt, men filmen är sympatisk och lågmäld vilket lyfter upp den. Alla inblandade i historien har någonting i bakgrunden som gör att man förstår deras handlingar, hur irrationella de än kan verka till en början och hur oetiska de rent juridiskt är. Mot slutet känner man varmt för alla huvudpersonerna i filmen, just för att de försöker följa vad deras hjärtan anser är rätt. Det gör förstås att filmen ibland rör sig nära diverse moraliska fallgropar, men de undviks elegant. Filmen ställer frågor om vad som är etiskt och moraliskt riktigt att göra i många komplexa frågor, framför allt i ett samhälle som ofta inte premierar humanism framför andra egenskaper.

Filmen är mycket bra, men det tar ett litet tag att komma in i handlingen eftersom det är ett par olika trådar som nystas upp samtidigt, men i olika takt. Min vackra stjärna är stillsam, och samtidigt vass.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.