Jag har tänkt att Nattavaara skulle vara en utmärkt plats att skaffa sig ett sommar/semesterhus eftersom det är så pass enkelt att komma dit med tåg och husen är ganska billiga. Nackdelen skulle vara att det inte finns särskilt mycket att göra där. Dessa tankar fanns innan jag läste boken Nattavaara, av författarparet Thomas Engström och Margit Richert. Undertiteln Roman i katastrofernas tid kan förmodligen avslöja att det inte är särskilt positiva omständigheter som behjandlas i boken.
Nattavaara är en dystopisk skildring av en ganska nära framtid där det mesta verkar ha gått åt skogen med klimatförändringar, en serie pandemier och allmän civilisations, samhällelig, och ekonomisk kollaps på global nivå. Här i Skandinavien har Norrbotten tröttnat på att sugas ut ekonomiskt av Stockholm och har därför brutit sig loss från Sverige under namnet Nordmark. Nordmark styrs från Kiruna av den enväldige jarlen Sebastian Hall, men han manövreras i sin tur av Daniel Hartmann som har kontroll över information och säkerhet. Bokens båda huvudpersoner är dock Erik, som efter att ha hittat sina föräldrar döda i bastun söker sig mot Kiruna med sin lillasyster Sofia, och Marja, som tas tillfånga av ett gäng stråtrövare.
Boken är fylld av detaljer som ramlar förbi i förbigående och som bygger upp och beskriver ett fungerande dysfunktionellt samhälle. Däremot är det inte så mycket variation i berättelsen, utan den känns mest bara jämnmörk vilket är en ganska stor svaghet i boken. Den är dessutom redan från början tänkt som första delen i en trilogi, så det är ingen överraskning att boken inte har något egentligt slut. Utan vetskapen om att en fortsättning existerar skulle bokens slut kännas synnerligen mensingslöst.
