Category: Läsning / Reading

Man kommer inte ifrån att Klas Östergrens Renegater är en omfångsrik, för att inte säga tjock, bok. Den har 746 sidor väl fyllda med ord, men kanske inte så mycket innehåll som man skulle kunna önska. Den innehåller däremot långa noggranna beskrivningar av olika händelser och detlajer som kan vara ovidkommande eller kanske inte.

I inledningen står författaren vid grinden till sin gård på Österlen och tittar ut över grannskapet. En man närmar sig, och det visar sig vara Henry Morgan, som omskrivits i två tidigare omfångsrika romaner av Östergren. Den här gången vill han att författaren ska skriva en rapport om skandalerna som skakade Svenska Akademin från slutet av 2017 vilka ledde till att författaren lämnade densamma. Författaren i sin tur är redan igång med att skriva en bok om en annan skandal, den som kallas Sydafrikasatsningen som 1999 skulle knyta affärs- och kulturkontakter mellan Sverige och Sydafrika men som bland annat ledde till en ökänd storkonsert med svenska artister som bara lockade 3 betalande åskådare till en arena som rymde 30000. Den boken i sin tur har samband med ett annat projekt som författaren ägnar sig åt: att skriva ett program till en samling konstverk med snömotiv.

Renegater är alltså i princip bortåt ett halvdussin halvfärdiga böcker som kombineras med hjälp en ramhandling som anknyter till tidigare utgivna romaner. Eftersom det var länge sedan jag läste dessa hade flera namn och för handlingen viktiga personer försvunnit ut mitt minne, vilket försvårade läsningen för mig. Förmodligen är det det 168 sidor långa avsnittet om Svenska Akademin som kan locka flest läsare, men där har Östergren snårat till det lite extra genom att skriva allting i ett enda stycke som hoppar fram och tillbaka, och där samtliga inblandade har fått namn efter olika gräsarter (författaren själv får heta herr Svingel). Personligen upplever jag beskrivningen av upprinnelsen till Sydafrikadebaclet som det mest intressanta i boken, men boken är alldeles för splittrad och omfångsrik för min smak.

Förinta världen ikväll av Stina Jackson är en bok som har två separata parallella handlingar som kommer samman först fram emot slutet. Dels historien om Ewa i Skellefteå som saknar sin dotter som är ute på äventyr i stora världen och inte hör av sig, och dels historien om Tyler som jobbar nattskiftet i receptionen på ett slitet motell i skuggan av Klippiga Bergen och som en kväll räddar en av gästerna, en ung kvinna, från en obehaglig manlig bekantskap och sedan ger sig av med henne västerut. Den gemensamma nämnaren mellan historierna är förstås dottern/den unga kvinnan: Matilda. Hon är själva katalysatorn till berättelserna med sin självdestruktiva livslust, hon är roten till glädjen, ilskan och sorgen.

De tidigare böckerna jag läst av författaren, Silvervägen och Ödesmark har båda varit tydliga spänningsromaner med ett brottsgåta i centrum. Förinta världen ikväll är istället mer otydlig i sin genre, och den lider lite av att den inte riktigt leder någonstans. Liksom de andra böckerna ligger fokus mer på människorna än på händelserna och det gör att vissa skeenden känns närmast poänglösa. Vissa personer känns också något krystade, och framför allt inte riktigt realistiska. Men huvudpersonernas inre upplever jag i alla fall genomarbetade och intressanta. Deras bakgrunder framträder också allt eftersom boken rör sig framåt, vilket gör att man börjar förstå sig på dem. Handlingen leder dock inte så långt till slut, utan den rinner liksom bara ut i ökensanden.

I have had the impression that my knowledge of the the stories and events in the Norse mythology was very limited, but after reading Neil Gaiman’s retelling of the stories in his Norse Mythology it seems that I was wrong. Every little story felt familiar to me, except that I had never before really bothered with the names of the characters and the places. For the Swedish eye, it is of course difficult to see the spellings of the names in their English versions, but that is not the point here. It seems that I really have cared more about the stories than the names.

In the introduction to the book, Gaiman mentions that there are very few written sources to start from, so Norse Mythology can in general be seen as an easy to read introduction to the world in the mythology. It can also be used as inspiration to create more stories in that setting. It is an enjoyable read, but I would have liked the stories to go a little bit deeper to turn the list of events and anecdotes into a set of complete stories.

Jag har aldrig varit i Sunne, men det är inte någonting som jag har reflekterat över förrän nu när jag läst Göran Tunströms Juloratoriet. Den har trots titeln inte någon julstämning, men den är däremot sprängfylld av Sunnestämningar, så det hade nog varit bra att själv kunna koppla dem till något personligt.

I bokens inledning har bokens berättare, Victor, kommit hem till Sunne för första gången på mycket länge för att uppföra Bachs Juloratorium i kyrkan, men det är blott en liten parentes, för själva berättelsen tar sin början långt tidigare när berättarens farmor Solveig förolyckas på ett synnerligen tragiskt sätt, med sonen Sidner och maken Aron som vittnen. Aron tar förlusten väldigt hårt, och kan inte längre driva sin lilla familjegård. Han flyttar därför in till Sunne med sina två barn och tar jobb på stadshotellet. Aron bryts sakta ner, men inleder av en ren händelse en brevväxling med en kvinna på Nya Zeeland som bygger upp intensiva känslor. Sidner växer upp till att bli en inåtvänd pojke, och börjar arbeta i en färgaffär medan Aron reser mot Nya Zeeland, i och med att han börjar tro att Solveig och han brevväxlerska är samma personer.

Juloratoriet är en bra roman. Det är mycket svårt att gissa vart handlingen kommer att ta vägen, och i alla fall jag blev överraskad av en hel del av vändningarna. Stilen är jag dock inte helt förtjust i, då jag tycker att texten är lite väl babblig emellanåt. Boken har ett stort antal intressanta rollfigurer i sig som alla liksom har ett liv för sig bredvid bokens handling. Deras liv pågår så att säga parallellt med boken. Boken har också ett intressant urval av kändisgäster: Selma Lagerlöf, Marc Chagall och Fridolf Rhudin. Sven Hedin finns också med på ett hörn. Ett sådant brett urval av personer livar upp. Boken är minst sagt läsvärd, och den har den utmärkta egenskapen att den även går bra att läsa i korta avsnitt utan att tråden tappas.

Det är inte någon hemlighet att jag gillar julmust, men jag har inte ägnat särskilt mycket tid till att finna information om drycken. Därför får jag känna mig tacksam för att ha fått boken Julmust, skriven av Anna Carlstedt, i present.

Den fullständiga titeln är Julmust: Historia, Hemligheter, Hajp, så man skulle kunna tro att det är en beskrivning av bokens innehåll, men boken håller sig på betydligt bredare nivå. Det finns allmänna historiska beskrivningar av julfirande, julmat och inte minst juldrycker. Eftersom receptet till den klassiska julmustessensen från AB Roberts är synnerligen hemligt så famlas det en hel del i mörkret vad gäller innehållet i den mörka drycken, så de utlovade hemligheterna i undertiteln förblir tyvärr hemliga. Istället beskrivs de klassiska julkryddorna tämligen ingående, med ett antagande att dessa ingår i blandningen. Den viktigaste poängen dyker i alla fall upp: faktumet att julmusten bara konsumeras under en begränsad tid av året gör att den känns lite speciell, och att öppnandet av julens första must blir lite extra högtidlig.

Julmust är en trevlig liten bok att läsa och lära sig lite måltidshistoria, och den är rikligt illustrerad med gamla etiketter, och då inte bara till olika julmustsorter utan även andra intressanta drycker. Jag hade gärna sett en lite större bok, men julmust är uppenbart ett ganska svårt ämne att göra djupare analyser av eftersom dess själva essens är superhemlig.

The Bird King: An Artist’s Sketchbook is a collection of sketches by Shaun Tan, plus some comments, giving a bit of insight into his creative process. It is, for instance, interesting to see the story in Cicada, which I loved, as preliminary drawings and snippets.

I love Tan’s style of art, and his way of using it to tell stories. Since this book is a collection of sketches, we see unfinished art and story snippets only. This makes it possible to folloow the processes, but that also makes the collection lack a bit of coherence. It makes more sense to use the book as an addition to other works by Tan instead of a book on its own.