Dalskuggan

Dalskuggan av Viveca Sten

Jag läser sällan deckare så det så kallade “svenska deckarundret” har inte påverkat min läsning särskilt mycket, även om det har blivit mer läst i den genren på sistone. Jag är dock fortfarande ganska orutinerad i det sammanhanget. Viveca Sten är i alla fall en författare som brukar nämnas bland all de stora bokexportframgångarna, men jag har tidigare vare sig läst någon av hennes böcker eller sett något avsnitt av någon TV-serie som bygger på hennes böcker. Därför kan man säga att inte hade någon som helst aning om åt vilket håll stämningen i hennes bok Dalskuggan skulle dra. Min bristande rutin kommer fram i och med att det är den andra boken i en serie (Åremorden) där jag inte läst den första. Det gjorde inte så mycket eftersom boken fungerade bra på egen hand.

Handlingen inleds den 22 februari 2020 när ett lik hittas i snön utanför den lilla byn Tångböle i västra Jämtland. Den lilla polisstyrkan i Åre börjar utreda fallet, där den mördade visar sig vara lite av en lokal kändis. Blandat med utredningsarbetet får vi även följa med ett par poliser i deras vardagsbesvär, och lite av vad de närmast anhöriga kring mordoffret tar sig för. Utöver detta finns en parallell handling som rör sig kring en kvinna som vuxit upp i en frikyrklig sekt i trakten, och som hamnar i ett olyckligt äktenskap med en blivande pastor i församlingen. De båda handlingarna knyts förstås ihop, men först ganska långt in i boken, så visst tålamod krävs.

Boken var spännande och lättläst, men jag fick en känsla av att det kanske gått lite för snabbt vid utgivningen då det fanns lite slarvfel som borde hittats vid korrekturläsningen. Exempelvis blev Strömsund plötsligt Strömstad, och en röd bil sågs på en svartvit skärm. Beskrivningen av människorna och av polisarbetet känns rimligt, men miljöbeskrivningarna känns lite som att de skrivits på distans. Det är mer geografiskt och mindre känslomässigt så att säga. Dalskuggan fungerar bra som deckare och som spänningsroman, och därmed också som en bok att läsa under flygresor vilket var den funktion som jag var ute efter.

1795

1795 av Niklas Natt och Dag

Det är naturligtvis självklart att den avslutande delen av Niklas Natt och Dags trilogi av spänning från det sena 1700-talets Stockholm fick namnet 1795, eftersom de båda tidigare böckerna fick hade namnen 1793 och 1794. Som avslutande del i en trilogi finns det också annat bagage i 1795 såsom ett stort persongalleri och inte minst ett antal lösa trådar från de tidigare böckerna som måste knytas ihop. Det sistnämnda har effekten att av bokens fyra delar ägnas de tre första delarna i princip bara åt att reda ut de tre främsta ouppklarade ödena medan det mesta nya kommer in först i bokens fjärde del. Det händer alltså inte särskilt mycket i större delen av boken, vilket går emot en spänningsromans natur.

Det är en bok av återseenden, önskade liksom även mindre önskade. I och med att 1795 är en trilogiavslutare, och de tidigare böckerna varit så omtyckta, kan man anta att det funnits en hel del press på författaren från alla möjliga håll på hur innehållet skulle vara. Miljöbeskrivningarna är så målande som de ska vara, och det känns som om äcklet och våldet har försvunnit en smula från blickfånget. Språket är lika livfullt som tidigare, liksom personbeskrivningarna. Det som saknas är en ordentlig intrig. Det händer inte särskilt mycket under 1795 (det mesta verkar ha hänt tidigare och bara efterspel återstår), och vad som ändå sker är ofta dessutom lite oklart både till orsak, skeende och verkan. Det känns i alla fall skönt att 1795 har ett ordentligt slut, till skillnad från 1794.

Trilogin som helhet är riktigt bra, men 1795 är en ganska ointressant bok på egen hand utan ska väl mest ses som just en avrundning på en trilogi.

House of Leaves

 

House of Leaves by Mark Z Danielewski

Johnny Truant is looking for a new apartment when his friend Lude tells him about an apartment in his building that had belonged to a man called Zampanò who had recently died. In the left-over belongings after Zampanò, Truant finds that he had compiled a manuscript, an academic study, about a film documentary called The Navidson Record. This documentary tells the story of Will Navidson, a Pulitzer Prize winning photojournalist, who, together with his family, moves into an old house in Virginia. This house turns out to intermittently be significantly larger on the inside than on the outside, and the documentary details the horrific attempts to explore the vast dark interior of the building. However, Truant also finds out that a significant number of the numerous references (it is an academic work after all) in the Zampanò manuscript does not exist, and that Zampanò was blind. Truant goes through the text and adds details to the footnotes, while at the same time his own life falls apart and his sanity seems to evaporate.

There are many layers present in House of Leaves by Mark Z Danielewski. The Navidson Record functions as the skeleton from which both the story about Navidson’s exploration of the house and Zampanò’s interpretations are told, and the story about Johnny Truant is uncovered through the extensive footnotes in the reworked manuscript. Quite a lot of the context in the book also comes through the sometimes unusual typographical setup in the text, where narrow hallways lead to narrow pages and the sometimes maze-like corridors and endless spiral stair-cases lead to a confusing set of chained interconnected footnotes combined with text going in all directions at once. In fact, I had the feeling that the form was more important than the content in the book. House of Leaves is a voluminous book, but there is not a lot of story told within it. A lot of the background is only hinted at, which opens up for interpretations, but what is actually told in the text is not much. There are also many things cleverly, or sometimes not so cleverly, hidden in the book to initiate discussions. Just to give an obvious example I can mention that the front cover of the book is exactly 1/2” narrower than the book block, to be compared with the 1/4” initial discrepancy in the house as noticed by Navidson.

It seems as if many people think it is important to put books into genres. In this case that is not so easy. The film in the book is clearly of the horror and adventure variety, exploring a dark and cold unknown that should not even be able to exist. However, Zampanò’s manuscript is an academic text, and it interprets the background of the film as a description of how the love between Navidson and his wife develops over time. Furthermore, the story about Johnny Truant is again a horror story, but in the psychological sense, about the obsession to dig deeper and deeper to find the possible truth. Finally, House of Leaves itself could easily be interpreted as a satire of serious text and film analyses like the ones you find in magazines for cineasts.

It is a good read, but it is also a time-consuming read. It feels ambitious, but it also feels a bit bloated, and sometimes with a lot more style than substance. I enjoyed the playfulness and the way Danielewski breaks and subverts the standard rules of the format: The book has a big index where we can see where every instance of the word “so”, for instance, is located in the text. Anyway, I like the book, but I do not consider it to be a great one.

Make no mistake, those who write long books have nothing to say. Of course those who write short books have even less to say.

Den andra sömnen

Den andra sömnen av Robert Harris

En aprileftermiddag i Vår Uppståndne Herres år 1468 inleds Den andra sömnen av Robert Harris. En ung präst, Christopher Fairfax, är på väg till den ensligt belägna byn Addicott St George i Wessex för att förrätta begravningen av den lokale prästen som nyligen dött i en fallolycka. Väl på plats finner Fairfax att den gamle prästen samlat på sig stora mängder av böcker och blandade småprylar från den gamla tiden. Samtliga av dessa är förbjudna att inneha, men de väcker ändå den unge prästens nyfikenhet. Ren och skär, och förbjuden, nyfikenhet driver honom vidare i sökandet efter vad som egentligen har hänt den gamla prästen, och inte minst historiskt.

Det kan inte komma som en överraskning för läsaren, om denne över huvud taget har läst baksidestexten eller genomskådat datumangivelsen i bokens första mening, att boken utspelar sig i en ganska avlägsen framtid. Någonting har synnerligen gått åt skogen och vår civilisation har så att säga fått gå igenom en nystart. Spillror av vår samtid kan hittas i form av plast- och glasbitar, och rester från gamla byggnader står också kvar på sina ställen, men inte så mycket mer. I och med att den starka kyrkan har sett till att förbjuda all slags efterforskning om livet innan civilisationskraschen är det svårt, för att inte säga omöjligt, för Fairfax att pussla ihop vad som hänt.

Det är en rätt kittlande idé som Den andra sömnen bygger på, och i och med att man som läsare i stort sett har samma bakgrundskunskaper som bokens huvudperson fungerar pusslandet bra. Boken har också en egenhet i att miljön i den närmast kan kallas för post-dystopisk: gemene man har det ganska bra men någon gång för länge sedan var det hemskt. Men om man bortser från den genomtänkta miljön, och den spännande premissen, så är det inte så mycket kvar. Det händer förhållandevis lite i varje kapitel, många personer i boken kombinerar enkeldimensionalitet med inkonsekvens i sitt agerande på ett lite irriterande sätt, och texten i sig känns lite lättviktig. Det sistnämnda kan jag inte avgöra om det är författaren eller översättaren som ligger bakom, men det gör i varje fall boken hyfsat lättläst, dock med en lite barnslig atmosfär. När jag tänker efter lite känns det som att boken skulle kunna bli till en riktigt bra film, för det är i det litterära som dess svackor finns.

Fädernas missgärningar

Fädernas missgärningar av Åsa Larsson

En sidoeffekt av att den stora pandemin mattas av är att jag har börjat resa i jobbet igen, vilket storligen ökar tiden jag ägnar till att läsa böcker. Därför har jag på för mig riktigt kort tid hunnit läsa Åsa Larssons Fädernas missgärningar, vilken på baksidan något tvetydigt beskrivs med orden Äntligen är den sista och avslutande boken om Rebecka Martinsson här… Det känns faktiskt som om författaren är lättad över så att säga ha skrivit klart om sitt persongalleri som hunnit växa till sig över sammanlagt sex böcker.

En döing hittas i en soffa i en enslig stuga på en ö i Torneälven, men i samma veva hittas ett mycket äldre lik. Det sistnämnda känns igen av rättsläkaren i Kiruna som en man som försvunnit spårlöst i början av 1960-talet, och han ber åklagare Martinsson att snoka reda på vad som kan ha hänt. Det får förstås lov att bli en fritidsutredning, eftersom mordet är preskriberat, men nya färska lik hittas, mordutredning sätt igång, och kopplingar uppdagas till Martinssons egna släkt.

Fädernas missgärningar är formellt sett en deckare, men det är inte det som är poängen med boken som innehåller så mycket annat. Det är en berättelse om staden Kiruna som rivs ner, och som trots att nya hus byggs upp några kilometer åt sidan för att ersätta allt som slagits upp på sprickande mark inte är samma ställe. Det är också en berättelse om allmän mänskokärlek, men också om trasiga människor som hatar sig själva, som känner att de inte duger, som fastnar i gamla spår, eller hamnar i situationer de inte behärskar. Ambitionerna med boken är alltså helt enkelt mycket större än att bara vara en deckare. Det gör att boken breder ut sig i omfång, men det tål den. Språket flyter på bra och intrigen rullar fram i makligt tempo mellan de olika scenerna. Jag skriver scener eftersom handlingen så tydligt sker intervaller, liksom i en film.

Boken förmedlar en tydlig Kirunakänsla, och om det är bra eller inte kan man förstås diskutera. Men det är förstås kul när man har lite lokalkännedom. Handlingen är måhända lite ofokuserad, men valda scener är mycket bra.

Vägskäl

Vägskäl av Jonathan Franzen

Runt jul 1971 närmar sig de olika medlemmarna i familjen Hildebrandt vägskäl i tillvaron på olika sätt. Vid en första anblick kan den stora fyrabarnsfamiljen verka leva ett harmoniskt förortsliv strax utanför Chicago, men det är verkligen bara på ytan. Russ Hildebrandt är pastor i församlingen First Reformed, men han har skjutits åt sidan till förmån för en yngre och mycket populärare ledare för ungdomsgruppen Crossroads. Hans äktenskap med Marion knakar i fogarna och han flirtar med en yngre församlingsmedlem, tillika änka. Marion å sin sida går i samtalsterapi där hon går igenom ordentligt traumatiska upplevelser från sin ungdom som hon hållit hemliga för sin familj. Äldste sonen Clem är utflugen för att studera på college, men överväger att istället kriga i Vietnam. Dottern Becky är populär i skolan, men har precis gått med i Crossroads för att få kontakt med pojke hon gillar. Mellansonen Perry, lysande i skolarbetet men även en ganska framgångsrik gräshandlare, har också gått med, men då för att bli en bättre människa. Yngste sonen Judson är bara lillebror.

Det ovan beskrivna är utgångspunkten i Jonathan Franzens roman Vägskäl, som genom sitt omfattande format känns ambitiös i sig själv men också ska vara första delen i planerad trilogi med med titeln Nyckeln till alla mytologier. Boken är upplagd i formen av en familjeroman där de olika kapitlen berättas ur de olika familjemedlemmarnas synvinkel, och man får också beskrivet vad som rör sig i deras huvuden. Man vet att familjesammanbrottet är på väg, men man vet inte vilken form det ska ta och inte heller till vad det kommer att leda till. Det skapar en spänning som gör boken intressant, däremot är det lite synd att de flesta medlemmarna i familjen Hildebrandt inte är särskilt intressanta i sig, utan bara mest själviska och enkelspåriga i största allmänhet.

Vägskäl är en omfattande bok. Mot slutet av boken fick jag till och med intrycket att författaren själv börjat tröttna på sin bok. De sista kapitlen kändes liksom inte så genomarbetade som de tidigare, eller kanske var det bara så att berättandet blev mera skissartat så att färre ord användes. Boken är nämligen överlag annars tämligen ordrik. Som en skildring av ett Amerika under en brytningstid (här hade jag gärna skrivit vägskäl för att hedra bokens titel) är boken bra med sin koppling mellan hur stora historiska skeenden motsvarar sådana på familjenivå, men den matchar ändå inte riktigt den högt satta ambitionsnivån.