Creature

 

Creature by Shaun Tan

Shaun Tan is an artist, and author of books where the art is at the centre (such as the lovely Cicada). Creature is a collection of paintings from his production chosen by him to explain his own view of his art.

The book is divided into four main art themes: lost things, companions, myth and metaphor, and birds, but as noted by Tan, that are only different aspects of the overarching Creature. In general, Tan’s short commentary texts at the beginning of each chapter are very clear in the way they are going through inspiration and background related to the art. And, of course, the art is the main point of the book.

The art is beatiful. All these different creatures that are often too big, too small or to scary to seem useful but still has identity and a reason to exist. They seem to reside also in my dreams, because they feel so familiar but yet so weird. This makes Creature a very nice art book for me to just sit down and absorb the images, and slowly let my fantasy carry me away somewhere.

Klara och Solen

Klara och solen av Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguros roman Klara och Solen utspelar sig någonstans i USA i en inte alltför avlägsen framtid. Det mesta är faktiskt som det är just nu, men en viktig skillnad är att robotar har börjat användas för sällskapsrelationer. Bokens berättare Klara är just en sådan robot: en AV, artificiell vän. Visserligen är hon inte av den senaste modellen, men hon har ändå begåvats med en ovanligt skarp förmåga att iaktta och lära sig från det hon ser. Till att börja med står hon i ett skyltfönster och väntar på att något barn ska välja henne att ha till vän, och när den unga flickan Josie dyker upp så verkar Klara just ha fått sin människa. Efter en tid blir Klara köpt av Josies mamma just för att hålla henne sällskap, för Josie är mycket allvarligt sjuk. Därför kommer Klara att få en väldigt stor roll för Josie.

Det är fascinerande med en bok som har en så pass otillförlitlig berättare som Klara. Hon är utomordentligt duktig på att iaktta vad som sker omkring henne, men hon har inte alltid förmågan att koppla ihop allting i den stora helheten. Hennes blick på världen är ju begränsad till bara just det hon får se, så som det fina bokomslaget antyder. Därför är det inte så tydligt hur världen egentligen mår, men uppenbarligen har robotarnas intåg i vardagen skapat stor arbetslöshet, enorma strukturella klasskillnader, förfallna städer och miljöförstöring. Därmed finns det också stora motsättningar och spänningar i världen, men det sker bortom Klaras blick. För henne handlar allt om Josies väl, och om Solen. Han ger ju Klara energi genom sina strålar.

Klara är så snäll och välmenande, men också så naiv, att grundtonen i Klara och Solen blir ganska vemodig. Rollen för en AV är ju att under en tid vara en god vän till ett barn, men barn växer och förändras och även andra omständigheter gör att en AVs arbetsuppgift kan behöva förändras. Boken är egentligen en enkel historia, men hos mig satte den igång många grubblerier om vart man hamnar med välutvecklade artificiella intelligenser. Men visst vore det ändå skönt att kunna betrakta världen helt utan fördomar, även om det förmodligen är dem som gör oss till människor?

Mythos

Mythos by Stephen Fry

It seems that an educated man is expected be well versed in Greek mythology, at least in the western world. For me, however, the impression has been that it is just a long list of names of gods, half gods, creatures and people doing strange things for no obvious reasons. Stephen Fry’s book Mythos then seems to be a convenient way for me to reach the status of educated.

In Mythos Fry has collected a set of his favourite stories from the Greek traditions and retells them in a very good mood, keeping in line with the book’s subtitle The Greek Myths Retold. There are however no new interpretations; the stories are simply told once more. This was good news to me, because it turned out that I actually knew almost all stories from before, and therefore can consider myself pre-educated.

The book is rather useless as a reference book, because it jumps quite generously in time and tend to organise the stories in a loosely thematic manner. It makes the book feel like a session of the author telling anecdotes in the order they occur to him. And since the author is Stephen Fry, it is a very entertaining session. The selection of stories is certainly not complete, many constellations in the night sky are absent from the book, and it is also a bit unbalanced where some are significantly more fleshed out than others. Mythos is thus a bit messy to read, but it is an entertaining mess.

Regnmannen

Regnmannen av Jonas Karlsson

Ingmar är en lite butter man. Innan han pensionerade sig var han teaterregissör med stora planer i den lilla staden, men nu ägnar han dagarna åt att påta i sin avlidna frus rosenträdgård och att undvika grannarna. Det är dock en mycket varm och torr sommar, och det råder bevattningsförbud, så rosorna börjar fara illa. För rosornas skull öppnar Ingmar den bortglömda kranen som sitter på vedbodsväggen bakom bråte och risiga växter, och med den öppnar sig oväntade möjligheter.

Regnmannen av Jonas Karlsson är en ganska enkel och rak berättelse – så pass enkel och rak att den snarare känns som en lång novell än som en roman. Det är en lätt och ledig historia som är skriven med gott humör. Den bärande idén är dessutom faktiskt ganska intressant. Det gör att boken är lättläst och samtidigt helt oförarglig. Det känns helt enkelt inte som en bok jag kommer att minnas särskilt länge att jag har läst men den roar mycket för stunden. Den torde av det senare skälet därför passa alldeles utmärkt som läsning på flyg eller tåg, om man inte är ute efter en omvälvande litterär upplevelse.

Flatland: A Romance of Many Dimensions

Flatland by Edwin A. Abbott

At some point during my first year at university I heard of a book that outlined the life in a world containing only two dimensions in a rather mathematical fashion. When I asked people I thought were well versed in that type of literature, I was directed to the series of books about Discworld by Terry Pratchett. That was a bit disappointing for me, because I was hoping for something dry and clean to read and instead I was served an already then lengthy series filled with life and parodies of fantasy clichés. When I 29 years later received a book as a gift from my sister, I realised that it was the actual book I had been interested in such a long time ago. The book is Flatland: A Romance of Many Dimensions. It was written by Edwin A. Abbott and was first published in 1884.

In Flatland: A Romance of Many Dimensions, the narrator, A Square, explains how life works in his two-dimensional world (Flatland) to a three-dimensional reader (living in Spaceland). For instance, the social status of the male inhabitants (polygons) is determined by their regularity and their number of sides where more sides equals higher status. The women are simple line segments. In a two-dimensional world, what people see is the one-dimensional projections of the two-dimensional structures in the world (compared to us seeing in two dimensions). This can make it difficult to actually see women from certain directions, hence they are required by law to make a certain sound (a peace-cry) whenever they are moving. It is clear that the narrator knows more about higher dimensions than would be expected, but this is explained in the second half of the book where he gets a chance to visit Spaceland and to see his own world from a new direction he did not know could exist.

The book is a dry as I had expected, but it also goes into unexpected directions. The story is very short, but it is still filled with details making the reading condensed. It was difficult for me to read more than a couple of pages of Flatland: A Romance of Many Dimensions at a time because of this. There was simply too much to take in. I think that the book is very good, and I have also understood that is a pioneering work in science fiction by introducing dimensionality into literature and hence opened up mindsd for ideas lying at the centre of moder physics. The book is also a satire about life, society and culture in the Victorian era, so it has a multitude of dimensions in itself. It is a short but entertaining read.

(Flatland is also the name of the company through which I found the studio flat in Pimlico where I lived from 2006 to 2009, but that is completely irrelevant here.)

Tjänarinnans berättelse

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

37 år efter att boken kommit ut, 32 år efter den första filmatiseringen, 22 år efter operaversionen och 5 år efter en mycket omtalad TV version haft premiär har även jag stiftat bekantskap med Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse. Det känns ibland som att jag är lite ur fas med tiden, men vad spelar det för roll egentligen? Jag är ganska glad ändå. Emellanåt i alla fall då man man måste ha i åtanke att boken i fråga är en dystopi.

Berättelsen utspelar sig i vad som numera borde vara en alternativ nutid. Miljöförstöring och allmän nationell oro har lett till en samhällsomvandling i USA där den fundamentalt kristna (och förstås därmed totalitära) republiken Gilead har bildats ur resterna av den forna stormakten. På grund av katastrofalt fallande födelsetal samlas tillgängliga fertila kvinnor in för att befruktas av männen från de styrandes skaror. Enligt gammaltestamentlig tradition förnekas kvinnor rätten till ägande och kunskapssökande, och brott mot de strikta reglerna beivras beivras enligt samma tradition i regel med dödsstraff. I detta samhälle får vi följa bokens berättarjag Offred, anföraren Freds tjänarinna (barnaföderska).

En i mitt tycke intressant del av Tjänarinnans berättelse är att stora delar av handlingen redan skett redan innan boken börjar. Man får långsamt en inblick i hur Gilead fungerar och hur det blev som det blev genom ständiga tillbakablickar blandat med korta scener från det instängda och inrutade livet som tjänarinna. Det är suggestivt och effektivt, men det är också lite av en svaghet i boken eftersom det blir sådana stora mängder världsbyggande utan att ha någon riktig intrig att hålla fast mig som läsare. Det är faktiskt först i bokens andra halva som handlingen (det vill säga situationen i berättarens nutid) börjar röra sig framåt.

Boken känns oroväckande nära samtidens politiska utveckling i vissa aspekter, och den belyser hur lätt det kan vara att, när man tar bort den individuella frihet vi nu ser som självklar för att införa regelverk som är tänkta att ge ökad trygghet i tillvaron, få ett skrämmande totalitärt angivarsamhälle. Tjänarinnans berättelse är kittlande och obehaglig, men är också lättläst och tydlig med att beskriva maktlösheten för enskilda människor i ett fientligt organiserat system. Det är en bra bok, men den kanske skulle vinna på att läsaren inte känner till grundhandlingen innan boken läses. Det sistnämnda har jag förstås förstört med denna text, men bokupplagan jag läste har ett extratillagt förord (skrivet av bokens författarinna) som ännu tydligare avslöjar Gileads karaktär. Boken lider också av att ha ett litet fånigt påklistrat appendix jag helst hade varit utan.