Samlade verk

Samlade verk av Lydia Sandgren

Att Lydia Sandgrens debutroman just fått titeln Samlade verk är på sätt och vis mycket passande. Det signalerar att det är en bok som subtilt vänder och leker med begreppen och som på ytan tycks självfokuserad, men som under ytan samtidigt leker på allvar. Det är en slags avledande manöver som lurar läsaren dubbelt. Det är en sådan titel som lockar mig.

När boken inleds ligger den lagom framgångsrike bokförläggaren Martin Berg på vardagsrumsgolvet i sin göteborgska lägenhet omgiven av högvis med gammal text han skrivit men som det inte blivit något av. Hade det blivit något av honom själv när allt kommer omkring? Texten fortsätter med berättelsen om hur han hamnade där och det sker genom blandade återblickar från vad som hänt den senaste tiden, och från skeenden tidigare i hans liv. Han är tvåbarnspappa där de båda barnen är på väg att fly boet och börja sina egna vuxenliv, och han är ensamstående sedan ett femtontal år då hans älskade fru Cecilia en dag försvunnit spårlöst. Återblickarna går långsamt och noggrant igenom allt viktigt som hänt i hans liv från gymnasieåldern och framåt. Författardrömmarna, den djupa vänskapen med den blivande stora konstnären Gustav Becker vars favoritmotiv blev Cecilia, verkligheten, föräldraskapet, karriären, osäkerheten och sorgen.

Med den beskrivningen av boken kan den verka mer än måttligt tråkig, inte minst då den tar närmare 700 sidor på sig att komma runt till där den startade, men det finns en slags lätthet i berättandet som hela tiden driver på framåt. De båda olika tidsplanen den rör sig i växelverkar med varandra och rör historien effektivt framåt. Det finns också någon slags rörande ironi i de konventionella tankebanor som personerna som vill bryta mot världens konventioner ändå hamnar i. Hur de som verkligen är begåvade på en sak inte kunna klara av det fulla livet. Alla dessa förlorade möjligheter. Ja, det var när jag började se genom klyschorna i berättelsen började känna att det låg något medvetet över dem. Någon slags författarskapets självironi, där Sandgren mycket medvetet smugit in ett rätt stort antal litterära referenser man kan hitta om man letar lite. Och har lite fantasi. Boken blir alltså en hyllning till den stora romanen, en slags pastisch.

Jag övertolkar förstås Samlade verk nu, och jag vet om det, men jag kan ändå inte komma ifrån den trivsamma meta-litterära känsla jag kände i magen när jag läste den. Den som känner mig vet att jag gillar den känslan. Som en sann ironisk postmodernist – eller lurifax.

Pappaklausulen

 

 

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

 

Ungefär var sjätte månad kommer en farfar som är en pappa till Stockholm för att få sig lite svensk sjukvård och se till bankaffärerna som hans son som är en far sköter om. I Stockholm övernattar han på sonens kontor och har lite sporadiska kontakter med den familj som han egentligen övergivit. Just den här gången känner dock sonen att det är dags att pappan ska ta hand om sig själv.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri har ingen djup, spännande eller ens intressant intrig. Istället är den ganska vardaglig, och jag skulle förmodligen ha känt stor igenkänning om jag hade levt i småbarnsfamilj i Stockholm, till skillnad från ensamstående i Kiruna. Vardagligheten till trots har romanen genomgående en spännande stilistisk klang, där berättarperspektiven ändras mest hela tiden och underfyndiga formuleringar frodas. Det kan dock bli lite för mycket av alla “en farfar som är en pappa”, “en dotter som är en syster”, och så vidare, för att det inte ska skava. Ingen av personerna i texten har ju ens fått något namn, så effekten blir ett fjärmande till personerna som man liksom iakttar från någon slags utsida trots att man berättarmässigt är inne i deras huvuden. I slutänden blir Pappaklausulen på det här sättet en lättläst, småtrevlig, välformulerad berättelse som inte engagerar mig särskilt mycket. Det finns ju inget att berätta, men det är ett utmärkt berättande.

Ålevangeliet

Ålevangeliet av Patrik Svensson

Det är med blandade känslor jag har läst en av de senaste årens, vad det verkar, mest uppskattade böckerna. Det är Patrik Svenssons Ålevangeliet, som för säkerhets skull försetts med den extra förklarande undertiteln Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Just den undertiteln signalerar det jag tycker är bokens problem. Den är alltför övertydlig med vad den ska vara; det här är en bok som vill bli älskad och vinna läsarnas hjärtan utan att ställa till med alltför mycket besvär. Boken är en samling intressanta fakta om hur lite vi egentligen vet om ålen varvat med en lika stor samling av författarens personliga minnen kring sin barndoms ålrelaterade kvalitetstid med pappa. Den blir därför lagom originell och samtidigt prydligt tillrättalagd.

Språket i boken är synnerligen behagligt att läsa, och det inledande kapitlet är sex särdeles genomarbetade sidor som på ett målande, men samtidigt komprimerat, sätt i stort sett sammanfattar ålen på ganska precis nivån där den normala allmänbildningen ligger. Resten av texten tappar lite av den inledande stringensen och blir i stället lite mera ordrik och, tyvärr, även lite upprepande. Hade det redigerats lika noggrant hela vägen som i det första kapitlet hade boken stuckit ut på riktigt. Nu är det mest en småtrevlig läsning, som inte riktigt ger mig den där wow-känslan som förväntas av dess omskrivenhet.

Ålen är ett tacksamt ämne, då den är både mystisk och mytisk och dessutom inte så ofta kommer till ytan och därmed lockar till djupsinnigheter, som i sin tur kan paras ihop med utvalda minnen. Boken inbjuder på så sätt uppenbart till att nomineras till blandade litterära priser, och sedan förstås vinna dem. Det är just den cyniska affärsmässiga sidan av bokkonceptet som jag hyser agg till, på samma sätt som jag känner inför en del prisvinnande filmer som tydligt är gjorda enbart för att vinna priser. Jag skulle helt enkelt ha föredragit ifall Ålevangeliet hade varit lika egensinnig som den är nu, men varit det på ett mindre konventionellt sätt. Jag gillar bokens innehåll, språk och form, men jag gillar inte dess affärsplan.

Krokodilen

Krokodilen
av Fjodor Dostojevskij

Under gymnasiet och ett par år framåt lästa jag gärna romaner av Fjodor Dostojevskij, och gillade dels att de var så omfattande och dels att skildringarna av hur folk tänker var så detaljerade och realistiska. Nu, efter kanske tjugo års uppehåll, fick jag ett par noveller att läsa i en samling med namnet Krokodilen. De är av naturliga själ inte omfattande (det är ju ändå noveller) men har förstås det där detaljerade psykologiska djupet.

Krokodilen, som gett namnet åt den lilla samlingen, handlar berättas av en man vars gode väns hustru får lust att bese en levande krokodil som visas upp, och som lockar med sig sin make på den utflykten. Det leder till en olycklig situation i krokodilens buk, där en hel del investeringar står på spel för flera inblandade. Det är en absurd satir som även har något Kafka-liknande över själva ansatsen och människornas reaktioner.

En olustig historia beskriver en kväll i ett förhållandevis ungt statsråds liv. Han inleder kvällen med en smärre champagnetillställning med ett par kollegor där han vidhåller sina moderna liberala idéer om hur samhället ska vara i samband med avskaffandet av den gamla ryska livegenskapen. På väg hem, inspirerad av diskussionen, får han infallet att objuden smita in på en bröllopsfest hos en av sina underlydande för att visa att han är en av folket. Det slutar naturligtvis inte riktigt som han tänkt.

Den saktmodiga är en historia som berättas helt från en pantlånares huvud. Den handlar om en mycket ung kvinna som han gifter sig med. Till att börja med är äktenskapet lyckligt, men efterhand är det något som skevar och allt leder till stor olycka. Berättandet inleds strax efter olyckan, och därför är det rätt osammanhängande. Det är ju ändå berättat ur huvudet hos en illa chockad man.

Det är alltså tre mycket väsensskilda noveller i samlingen. De två första har en satirisk udd medan de två sista går mera in i huvudet på någon, och knyter ihop det med teman som var aktuella när de skrevs. Ett väl insatt efterord skrivet av översättaren hjälpte förtjänstfullt till för att sätta in novellerna i ett lite större sammanhang. På tal om översättningar så var min tidigare erfarenhet av Dostojevskij mycket beroende på översättningarnas kvalitet. Steget mellan en träig text och en exakt text är inte stort, och jag kom ganska snabbt till att träigheten i en av romanerna mera måste ha kommit från översättaren än från författaren. Därför kändes det bra att Bengt Samuelssons översättning kändes rätt i flytet. De tre historierna i Krokodilen är alla läsvärda, och tänkvärda. Precis som noveller ska vara.

Löparna

 

 

Löparna av Olga Tokarczuk

 

Det finns böcker som är svåra att beskriva. Löparna av Olga Tokarczuk är en sådan. I och med att den saknar handling eller intrig så blir den ju svårt att sammanfatta. Den består istället av ett stort antal korta fragment av författarens iakttagelser och funderingar i jag-form, uppblandat med ett smärre antal mera novell-liknande historier. Det skulle kunna bli ganska ryckigt, inte minst för att innehållet i de olika bitarna inte tydligt vävs samman utan snarare känns som osorterade delar ur ett reseanteckningsblock blandat med romanutkast. Det som efter hand växer fram är istället ett slags övergripande tema kring att vad som är sanningen och vad som beskriver sanningen inte är samma sak. En karta är inte verkligheten, en händelse har olika betydelse beroende på betraktaren, och inte minst att ett original kan förvandlas till en kopia av sig själv. Boken skulle alltså kunna tolkas som ett avancerat angrepp mot politisk populism i dess moderna form, som bland annat ju återfinns i Tokarczuks hemland Polen. Men den skulle också lika gärna kunna tolkas som en beskrivning av rastlöshetens frid under längre flygresor, eller varför inte anatomins inre anatomi? Att den lockar fram så fria idéer hos mig är nog självaste huvudpoängen. Man ska tänka!

För mig var styrkan i Löparna också dess största svaghet: Lösrycktheten. Den gör att det är väldigt lätt att lägga ifrån sig boken. Man känner ju aldrig att man vill veta hur det går, så det är därmed också lätt att den ifrånlagda boken blir liggande ett tag till. Den borde fungera bäst att läsa när man är på resa, både med tanke på dess uppbyggnad och dess tema. Det är ingen epokgörande bok, men den är både annorlunda och välskriven så den är väl läsvärd.

1794

1794 av Niklas Natt och Dag

1793 var ett dåligt år i Stockholm, men 1794 var inte mycket bättre. En urusel ekonomi trots att Reuterholms förmyndarregim förbjudit allt importerat överflöd för att hindra att svensk valuta hamnar hos utländska handelsmän. Det märkbara resultatet är att färgglada tyger lyser med sin frånvaro på gatorna, och att kaffehusen inte längre tillhandahåller vad deras namn utlovar. Liksom i den tidigare 1793 har Niklas Natt och Dag i uppföljaren, med det i sammanhanget rätt naturliga namnet 1794, fortsatt använda miljöer från Stockholms kanske minst gemytliga tid.

Grundhistorien inleds med en yngre adelsman som sitter på lindrigare dårhus och erinrar sig allt som hänt i hans korta men händelserika liv, och då inte minst det vidriga brott han ska ha gjort för att hamna där han är. Det är grundhistorien i den första av bokens delar. Boken består av fyra i stort sett lika stora delar där de tre första i stort sett går igenom tre olika, men överlappande, historier och den fjärde delen på ett hyfsat sätt knyter ihop dem. Det upplägget gör att berättandet känns ganska spretigt med många fokuspunkter i historien och tidslinjer som går omlott. Det blir som läsare lite krångligt att hålla reda på vem av bokens personer som vet vad vid vilket givet tillfälle, även om jag inte tvivlar på att författaren höll full koll när boken skrevs. Historierna är dock så spännande och fascinerande som krävs för att en spänningsroman ska fungera, för det är ju det man bör kalla boken. Det finns visserligen deckarinslag och tragik, samt även politiska konspirationer, men i grunden handlar det om rak spänning i ovanlig miljö.

Det går förstås inte att komma ifrån jämförelser med den första delen, i vad som utlovats bli en trilogi, när man läser 1794. Två av huvudpersonerna från första boken, Mickel Cardell och Anna Stina Knapp, får återkomma tillsammans med flera av bifigurerna. Natt och Dag excellerar fortfarande i miljöbeskrivningarna av den stinkande staden, men den här gången känns det som att det är mindre rent äckel och mera rent våld. Det kan förstås också vara att mitt minne grumlats under året som gått sedan jag läste första boken. Den stora roten till det onda är så utstuderat djävulsk att parodins gräns är passerad och det nästan blir generande. Å andra sidan är de goda fortsatt rekorderliga trots sina tydliga svagheter, så det kanske jämnar ut sig. Det finns också någon slags ledighet i språket som jag gillar och som jag tycker lyfter boken och gör den läsvärd. En del fraser från boken skulle jag kunna ta upp och använda när jag vill låta både bildad och vis.

Råbandsknopen är och förblir den enhäntes nemesis.