Category: Läsning / Reading

It seems that an educated man is expected be well versed in Greek mythology, at least in the western world. For me, however, the impression has been that it is just a long list of names of gods, half gods, creatures and people doing strange things for no obvious reasons. Stephen Fry’s book Mythos then seems to be a convenient way for me to reach the status of educated.

In Mythos Fry has collected a set of his favourite stories from the Greek traditions and retells them in a very good mood, keeping in line with the book’s subtitle The Greek Myths Retold. There are however no new interpretations; the stories are simply told once more. This was good news to me, because it turned out that I actually knew almost all stories from before, and therefore can consider myself pre-educated.

The book is rather useless as a reference book, because it jumps quite generously in time and tend to organise the stories in a loosely thematic manner. It makes the book feel like a session of the author telling anecdotes in the order they occur to him. And since the author is Stephen Fry, it is a very entertaining session. The selection of stories is certainly not complete, many constellations in the night sky are absent from the book, and it is also a bit unbalanced where some are significantly more fleshed out than others. Mythos is thus a bit messy to read, but it is an entertaining mess.

Ingmar är en lite butter man. Innan han pensionerade sig var han teaterregissör med stora planer i den lilla staden, men nu ägnar han dagarna åt att påta i sin avlidna frus rosenträdgård och att undvika grannarna. Det är dock en mycket varm och torr sommar, och det råder bevattningsförbud, så rosorna börjar fara illa. För rosornas skull öppnar Ingmar den bortglömda kranen som sitter på vedbodsväggen bakom bråte och risiga växter, och med den öppnar sig oväntade möjligheter.

Regnmannen av Jonas Karlsson är en ganska enkel och rak berättelse – så pass enkel och rak att den snarare känns som en lång novell än som en roman. Det är en lätt och ledig historia som är skriven med gott humör. Den bärande idén är dessutom faktiskt ganska intressant. Det gör att boken är lättläst och samtidigt helt oförarglig. Det känns helt enkelt inte som en bok jag kommer att minnas särskilt länge att jag har läst men den roar mycket för stunden. Den torde av det senare skälet därför passa alldeles utmärkt som läsning på flyg eller tåg, om man inte är ute efter en omvälvande litterär upplevelse.

At some point during my first year at university I heard of a book that outlined the life in a world containing only two dimensions in a rather mathematical fashion. When I asked people I thought were well versed in that type of literature, I was directed to the series of books about Discworld by Terry Pratchett. That was a bit disappointing for me, because I was hoping for something dry and clean to read and instead I was served an already then lengthy series filled with life and parodies of fantasy clichés. When I 29 years later received a book as a gift from my sister, I realised that it was the actual book I had been interested in such a long time ago. The book is Flatland: A Romance of Many Dimensions. It was written by Edwin A. Abbott and was first published in 1884.

In Flatland: A Romance of Many Dimensions, the narrator, A Square, explains how life works in his two-dimensional world (Flatland) to a three-dimensional reader (living in Spaceland). For instance, the social status of the male inhabitants (polygons) is determined by their regularity and their number of sides where more sides equals higher status. The women are simple line segments. In a two-dimensional world, what people see is the one-dimensional projections of the two-dimensional structures in the world (compared to us seeing in two dimensions). This can make it difficult to actually see women from certain directions, hence they are required by law to make a certain sound (a peace-cry) whenever they are moving. It is clear that the narrator knows more about higher dimensions than would be expected, but this is explained in the second half of the book where he gets a chance to visit Spaceland and to see his own world from a new direction he did not know could exist.

The book is a dry as I had expected, but it also goes into unexpected directions. The story is very short, but it is still filled with details making the reading condensed. It was difficult for me to read more than a couple of pages of Flatland: A Romance of Many Dimensions at a time because of this. There was simply too much to take in. I think that the book is very good, and I have also understood that is a pioneering work in science fiction by introducing dimensionality into literature and hence opened up mindsd for ideas lying at the centre of moder physics. The book is also a satire about life, society and culture in the Victorian era, so it has a multitude of dimensions in itself. It is a short but entertaining read.

(Flatland is also the name of the company through which I found the studio flat in Pimlico where I lived from 2006 to 2009, but that is completely irrelevant here.)

37 år efter att boken kommit ut, 32 år efter den första filmatiseringen, 22 år efter operaversionen och 5 år efter en mycket omtalad TV version haft premiär har även jag stiftat bekantskap med Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse. Det känns ibland som att jag är lite ur fas med tiden, men vad spelar det för roll egentligen? Jag är ganska glad ändå. Emellanåt i alla fall då man man måste ha i åtanke att boken i fråga är en dystopi.

Berättelsen utspelar sig i vad som numera borde vara en alternativ nutid. Miljöförstöring och allmän nationell oro har lett till en samhällsomvandling i USA där den fundamentalt kristna (och förstås därmed totalitära) republiken Gilead har bildats ur resterna av den forna stormakten. På grund av katastrofalt fallande födelsetal samlas tillgängliga fertila kvinnor in för att befruktas av männen från de styrandes skaror. Enligt gammaltestamentlig tradition förnekas kvinnor rätten till ägande och kunskapssökande, och brott mot de strikta reglerna beivras beivras enligt samma tradition i regel med dödsstraff. I detta samhälle får vi följa bokens berättarjag Offred, anföraren Freds tjänarinna (barnaföderska).

En i mitt tycke intressant del av Tjänarinnans berättelse är att stora delar av handlingen redan skett redan innan boken börjar. Man får långsamt en inblick i hur Gilead fungerar och hur det blev som det blev genom ständiga tillbakablickar blandat med korta scener från det instängda och inrutade livet som tjänarinna. Det är suggestivt och effektivt, men det är också lite av en svaghet i boken eftersom det blir sådana stora mängder världsbyggande utan att ha någon riktig intrig att hålla fast mig som läsare. Det är faktiskt först i bokens andra halva som handlingen (det vill säga situationen i berättarens nutid) börjar röra sig framåt.

Boken känns oroväckande nära samtidens politiska utveckling i vissa aspekter, och den belyser hur lätt det kan vara att, när man tar bort den individuella frihet vi nu ser som självklar för att införa regelverk som är tänkta att ge ökad trygghet i tillvaron, få ett skrämmande totalitärt angivarsamhälle. Tjänarinnans berättelse är kittlande och obehaglig, men är också lättläst och tydlig med att beskriva maktlösheten för enskilda människor i ett fientligt organiserat system. Det är en bra bok, men den kanske skulle vinna på att läsaren inte känner till grundhandlingen innan boken läses. Det sistnämnda har jag förstås förstört med denna text, men bokupplagan jag läste har ett extratillagt förord (skrivet av bokens författarinna) som ännu tydligare avslöjar Gileads karaktär. Boken lider också av att ha ett litet fånigt påklistrat appendix jag helst hade varit utan.

Jag läser sällan deckare så det så kallade “svenska deckarundret” har inte påverkat min läsning särskilt mycket, även om det har blivit mer läst i den genren på sistone. Jag är dock fortfarande ganska orutinerad i det sammanhanget. Viveca Sten är i alla fall en författare som brukar nämnas bland all de stora bokexportframgångarna, men jag har tidigare vare sig läst någon av hennes böcker eller sett något avsnitt av någon TV-serie som bygger på hennes böcker. Därför kan man säga att inte hade någon som helst aning om åt vilket håll stämningen i hennes bok Dalskuggan skulle dra. Min bristande rutin kommer fram i och med att det är den andra boken i en serie (Åremorden) där jag inte läst den första. Det gjorde inte så mycket eftersom boken fungerade bra på egen hand.

Handlingen inleds den 22 februari 2020 när ett lik hittas i snön utanför den lilla byn Tångböle i västra Jämtland. Den lilla polisstyrkan i Åre börjar utreda fallet, där den mördade visar sig vara lite av en lokal kändis. Blandat med utredningsarbetet får vi även följa med ett par poliser i deras vardagsbesvär, och lite av vad de närmast anhöriga kring mordoffret tar sig för. Utöver detta finns en parallell handling som rör sig kring en kvinna som vuxit upp i en frikyrklig sekt i trakten, och som hamnar i ett olyckligt äktenskap med en blivande pastor i församlingen. De båda handlingarna knyts förstås ihop, men först ganska långt in i boken, så visst tålamod krävs.

Boken var spännande och lättläst, men jag fick en känsla av att det kanske gått lite för snabbt vid utgivningen då det fanns lite slarvfel som borde hittats vid korrekturläsningen. Exempelvis blev Strömsund plötsligt Strömstad, och en röd bil sågs på en svartvit skärm. Beskrivningen av människorna och av polisarbetet känns rimligt, men miljöbeskrivningarna känns lite som att de skrivits på distans. Det är mer geografiskt och mindre känslomässigt så att säga. Dalskuggan fungerar bra som deckare och som spänningsroman, och därmed också som en bok att läsa under flygresor vilket var den funktion som jag var ute efter.

Det är naturligtvis självklart att den avslutande delen av Niklas Natt och Dags trilogi av spänning från det sena 1700-talets Stockholm fick namnet 1795, eftersom de båda tidigare böckerna fick hade namnen 1793 och 1794. Som avslutande del i en trilogi finns det också annat bagage i 1795 såsom ett stort persongalleri och inte minst ett antal lösa trådar från de tidigare böckerna som måste knytas ihop. Det sistnämnda har effekten att av bokens fyra delar ägnas de tre första delarna i princip bara åt att reda ut de tre främsta ouppklarade ödena medan det mesta nya kommer in först i bokens fjärde del. Det händer alltså inte särskilt mycket i större delen av boken, vilket går emot en spänningsromans natur.

Det är en bok av återseenden, önskade liksom även mindre önskade. I och med att 1795 är en trilogiavslutare, och de tidigare böckerna varit så omtyckta, kan man anta att det funnits en hel del press på författaren från alla möjliga håll på hur innehållet skulle vara. Miljöbeskrivningarna är så målande som de ska vara, och det känns som om äcklet och våldet har försvunnit en smula från blickfånget. Språket är lika livfullt som tidigare, liksom personbeskrivningarna. Det som saknas är en ordentlig intrig. Det händer inte särskilt mycket under 1795 (det mesta verkar ha hänt tidigare och bara efterspel återstår), och vad som ändå sker är ofta dessutom lite oklart både till orsak, skeende och verkan. Det känns i alla fall skönt att 1795 har ett ordentligt slut, till skillnad från 1794.

Trilogin som helhet är riktigt bra, men 1795 är en ganska ointressant bok på egen hand utan ska väl mest ses som just en avrundning på en trilogi.