Category: Läsning / Reading

Perelandra is the second book in the Space Trilogy by C. S. Lewis. A couple of years after the events in the first book (Out of the Silent Planet). It begins when the narrator is called to his friend Elwin Ransom’s house, the same Ransom who travelled to the planet Malacandra (or Mars as we call it) in the first book. Now it seems that Ransom has received a mission to travel to the planed Perelandra (or Venus), and he needs some help in the preparations. In the second chapter Ransom leaves and comes back a long time later with a wounded heel. The rest of the book is the narrator’s retelling of what Ransom experienced during his voyage.

The planet Perelandra is described as a very young and untouched world. Ransom Soon meets the Green Lady, who corresponds to one half of the human-like population on the planet. Another visitor to the planet also soon arrives and it turns out to be Weston, the main antagonist in the first book. Many long passages where Ransom, Weston and the Green Lady debates about the nature of things. Ransom comes to the conclusion that Weston is possessed by a demon who wants to spread corruption to the pristine world of Perelandra, and thus decides that the best solution to save the planet is to murder Weston. He does so, sees the meeting between the first two people on the planet and their creator, and travels home to Earth.

The book was not very much to my taste. It is a very obvious, and even explicitly so, take on the story from the bible about the fall of man in the garden of Eden. Ransom prevents that, and thus the inhabitants of Perelandra are free to keep their blind obediance to their creator. The main problem for me is that Lewis does not do this subtly, instead it is more preaching than story in the text. So much, in fact, that the actual story is almost forgotten soon after reading and only the memory of the preaching remains.

Det finns en viss lockelse i att läsa en aktuell nobelpristagare även om jag inte bryr nmig så mycket om själva utmärkelsen. Det är ju i alla fall någon slags kvalitetsstämpel. Det är precis därför jag har tagit mig an Ungerska nationens säkerhet av László Krasznahorkai. Den är förvisso ganska kort, men den har en del yttre belastningar som normalt skulle hålla mig borta: Bokens tolv kapitel har namnen INLEDNING1 – INLEDNING10 samt SNARTSLUT1 och SNARTSLUT2, och de är vart och ett skrivna i en enda lång mening. Dessutom är den del fraser skrivna med särskild tyngd utan att det ligger något system bakom, vad jag kan se. Som sagt, jag är sällan lockad till böcker där författaren medvetet arbetat för att göra det snårigt.

Nåväl. I boken följer vi en fjärilsexpert vid namn András Papp som älskar sitt arbete, och faktiskt älskar allt liv som finns på jorden. Han lider av en medfödd defekt som genom livet orsakat honom mycket löje, förakt och rena misshandelssituationer, men han är ändå en ganska lycklig man som jobbar vid ett naturhistoriskt museum. En dag tränger sig en författare in i Papps liv. Han är gammal, självupptagen, mjällar, luktar urin, kör för fort och upphör aldrig med sitt babbel. Författaren är Krasznahorkai, och han har hamnat i någon slags kris och söker meningen med livet inför skrivandet av nästa “stoora romaan”. Någon slags vänskap uppstår, men vilka är egentligen författarens avsikter med Papp?

Porträttet av Papp är riktigt finstämt i Ungerska nationens säkerhet, och det kontrasterar fint mot den finkulturella författarens alla later. Textens kapitelmeningar fungerar också alldeles utmärkt med sitt flöde av associationer och tankar och händelser, även om det är ansträngande med långa meningar. Jag fick även lära mig oväntat mycket om fjärilar genom att läsa boken. Så, boken är väl värd att läsa trots dess på ytan irriterande berättarformat. Det är också uppfriskande med en författare som så tydligt driver med bilden av sig själv så till den milda grad att man verkligen börjar ogilla hans inkarnation i boken.

Det finns en intressant gränszon bland böcker som kanske är charmiga eller kanske bara banala. Philippe Delerms Det hade regnat hela söndagen är exempel på en bok som befinner sig där. Förmodligen beror vilken sida om gränsen en bok befinner sig på vilket humör jag har när jag läser den, och i det här fallet var jag nog på gott humör. Detta trots att den inledande meningen i boken var det ganska irriterande:

Man måste bo i Paris.

Boken handlar om Monsieur Spitzweg som bor i Paris, och som verkligen älskar att göra det. Det är det som är hans roll i livet: att bo i Paris. Boken är i stort sett en enda lång beskrivning av honom, mannen som älskar att bo i Paris. Han är inte speciell på något vis, han fyller videokassetter med TV-inspelningar som han aldrig kommer att se, han åker tunnelbana utan att ha något mål, han tycker om inledningmeningar i Maigret-deckare (bokens titel är en sådan), och han uppskattar verkligen att bo i Paris. Effekten på mig blir ungefär som när någon ständigt upprepar att det finns ingenting att oroa sig för. Man känner att det skaver någonstans. Annars skulle ju Det hade regnat hela söndagen varit en fullkomligt poänglös läsning, men det kanske också är det som är poängen. Jag kanske måste bo i Paris.

Jag har tänkt att Nattavaara skulle vara en utmärkt plats att skaffa sig ett sommar/semesterhus eftersom det är så pass enkelt att komma dit med tåg och husen är ganska billiga. Nackdelen skulle vara att det inte finns särskilt mycket att göra där. Dessa tankar fanns innan jag läste boken Nattavaara, av författarparet Thomas Engström och Margit Richert. Undertiteln Roman i katastrofernas tid kan förmodligen avslöja att det inte är särskilt positiva omständigheter som behjandlas i boken.

Nattavaara är en dystopisk skildring av en ganska nära framtid där det mesta verkar ha gått åt skogen med klimatförändringar, en serie pandemier och allmän civilisations, samhällelig, och ekonomisk kollaps på global nivå. Här i Skandinavien har Norrbotten tröttnat på att sugas ut ekonomiskt av Stockholm och har därför brutit sig loss från Sverige under namnet Nordmark. Nordmark styrs från Kiruna av den enväldige jarlen Sebastian Hall, men han manövreras i sin tur av Daniel Hartmann som har kontroll över information och säkerhet. Bokens båda huvudpersoner är dock Erik, som efter att ha hittat sina föräldrar döda i bastun söker sig mot Kiruna med sin lillasyster Sofia, och Marja, som tas tillfånga av ett gäng stråtrövare.

Boken är fylld av detaljer som ramlar förbi i förbigående och som bygger upp och beskriver ett fungerande dysfunktionellt samhälle. Däremot är det inte så mycket variation i berättelsen, utan den känns mest bara jämnmörk vilket är en ganska stor svaghet i boken. Den är dessutom redan från början tänkt som första delen i en trilogi, så det är ingen överraskning att boken inte har något egentligt slut. Utan vetskapen om att en fortsättning existerar skulle bokens slut kännas synnerligen mensingslöst.

Hicks McTaggart is a private detective working for Unamalgamated Ops detective agency in Milwaukee. The year is 1932 so the great depression is still casting its shadows over America. Hicks is a very tough man, and a skillful dancer, and he has good connection with a wide assortment of Milwaukeean individuals. He is given the task to locate the whereabouts of Daphne Airmont, daughter and heiress of the wealthy Bruno Airmont (the Al Capone of Cheese). Hicks only accepts the assignment due to an earlier encounter where he helped Daphne escape a mad therapist using a motorboat. One thing leads to another and Hicks finds himself drugged and dumped onboard a boat heading for Europe, on which he meets a wider assortment of individuals. He ends up touring around Hungary and neighbouring countries, still searching for Daphne, accepting uncommon jobs and interacting with the widest assortment of individuals, including Zdeněk who claims to be a Czechoslovakian golem.

I was very surprised that Thomas Pynchon had written a new book published in 2025. He was 88 at the time of publishing. Shadow Ticket is in many ways similar to his other works. The story is complex, the tone is paranoid and there are many absurd moments. This time there is also a clearer feeling than ever that the world as a rational place is about to end. The book is a good read, but I would recommend to make notes to keep track of the myriad of people and organisations described in it. It feels also a bit sad that after Pynchon has spent 60 years of describing a world soaked in absurd conspiracy theories, the real world is starting to look the same.

Like a lot of people, I have only read the Narnia books out of the large number of books by C. S. Lewis. I guess that is a matter of the availability in the library. I did actually not even know any other titles by him. Hence, I was rather curious about it when my wife suggested to read Out of the Silent Planet, which is a good starting feeling when reading a book.

The book starts when the philologist (I had to look up that a philologist studies language in oral and written historical sources) Elwin Ransom takes a walking tour in the English countryside. He runs into an old, and disliked, college acquaintance called Devine and a general scientist called Weston. After some interaction, they drug Ransom and kidnap him, so Ransom wakes up in a strange place. He is actually together with his kidnappers inside a space vessel travelling to a different planet. That planet is called Malacandra, and on arrival Ransom manages to escape and uses his professional skills to survive in the new setting.

The book is interesting in a couple of ways. One thing I reacted to is that the narrator in the book explicitly and dismissively compares its contents to those of H. G .Wells books, which feels very odd to me. My feeling is that there are many similarites. Another interesting feature is that it glosses over almost all scientific aspects of the travel through space. The focus is almost fully on understanding the locals of the planet and how everything works in the seemingly strange place. So it is mostly an adventure book, but only until close to the end where there is a big moment with an almost trial like situation showing the moral and philosophical point of the book. Sadly, for me it felt a bit too much in my face, and changed the direction of the book very drastically.

I think the book is OK, but I had some problems with the style of writing. There were for me unknown words that I had to look up, combined with a generally rather naive storytelling style. These two things clashed in my head, and confused me a bit since it felt difficult to actually understand who the expected reader would be. On the other hand, I think the book contains very good world building, describing a planet where the socio-economic aspects actually makes sense in contrast to many other science fiction stories. This is the first part of a trilogy, so I guess that I will have more insight when and if I continue with these books.