En film som bygger på Lewis Carrolls nonsensdikt Jabberwocky, och som dessutom är Terry Gilliams debutfilm som regissör på egen hand efter allt arbete ihop med Monty Python – kan det bli något annat än nonsens?
Huvudpersonen i Stackars Dennis är Dennis och det är synd om honom, även om inte själv riktigt verkar förstå det. Hans far, tunnbindaren, dör men Dennis lämnas arvlös, och hans stora kärlek till fiskardottern Griselda är obesvarad. Det är mitt under den allra mörkaste medeltiden, så det enda Dennis kan göra är att leta sig till staden för att hitta något sätt att försörja sig. Staden har en kung, en biskop, och ett antal stormrika köpmän, men samtidigt utanför staden härjar det ondsinta och illvilliga monstret Jabberwocky. Kungen arrangerar ett tornerspel där vinnaren får uppdraget att döda monstret, och som tack vinner prinsessan och halva kungariket. Mitt i allt detta hamnar stackars Dennis.
Filmen är riktigt slående rent visuellt, trots att det märks att budgeten var väldigt begränsad. Filmen innehåller många roliga infall, men till skillnad från Monty Pythons filmer bygger den inte på en serie sketcher utan har istället en klar och tydlig handling. Det gör att den håller ett lite annat tempo än vad man skulle kunna vänta sig, och faktiskt emellanåt kan kännas lite seg. Dessutom, om man som jag upplever historien som ganska svag tappar filmen en hel del av sin glans. Men eftersom den avslutande scenen på ett lysande sätt driver med riddarhistoriernas mest slitna klyscha är jag glad ändå.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.