Juldans – The Rite of the Christmas Dance

Det var bara en olycka

En man med benprotes kör längs en mörk väg i Iran, med sin höggravida i passagerarsätet och sin lilla dotter i baksätet. Stämningen kärvar lite i bilen angående vilken volym som dotterns favoritmusik ska spelas upp i så uppmärksamheten är inte den bästa. Han råkar köra på en hund i mörkret, och bilen tar en smula skada, men de har tur som kommer till en verkstad innan bilen ger upp. På verkstaden jobbar en tortyrskadad man, Vahid, som känner igen det gnisslande ljudet från förarens benprotes. Det låter precis som protesgnisslet från hans plågoande till fångvaktare, Eghbal, när han torterade honom. Vahid kidnappar senare föraren och börjar gräva ner honom levande, men är inte helt säker på att han har rätt person – han hade ju hela tiden burit ögonbindel när han var fånge. Han söker upp medfångar för att försöka få klarhet i om det är rätt man han har. Detta leder till allt mer skruvade situationer och fler inblandade med olika grader av hämndbegär.

Att Jafar Panahis film Det var bara en olycka inleds med en liten olycka innebär inte att den lilla olyckan var början på historien, utan den inleddes långt innan filmen började och refereras till under filmens gång. Den skildrar också ett samhälle som både är hårt kontrollerat politiskt och religiöst, samt också genomkorrupt på alla möjliga nivåer. Det blir både underhållande och dramatiskt nattsvart. Ska man skylla på individerna eller på systemet? Ska man sänka sig till samma nivå som sina plågoandar för att hämnas eller söka upprättelse på annat sätt? Ska man låta våld föda nytt våld?

Filmen spelades in i Iran utan tillstånd, och det märks genom att den känns en smula instängd. Den av förklarliga skäl låga budgeten spelar ingen som helst roll när manuset är så pass bra och intensivt, och skådespelarna gör sitt allra bästa. Det var bara en olycka är tydligt samhällskritisk men också tänkvärd, och den har en lysande slutscen som är minnesvärd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Mästaren och Margarita

Michael Lockshins film Mästaren och Margarita är en rätt märklig skapelse. Det kan man i och sig förstå då den ju bygger på Mikhail Bilgakovs fantastiska roman med samma namn, men filmen handlar dessutom om författaren, ej namngiven men torde vara Bulgakov, som i 1930-talets Moskva suddas ut ur författarsammanhanget av ideologiska skäl och därmed inte har något sätt att överleva. Han börjar, inspirerad av sin älskarinna Margarita, arbeta på en satirisk roman som omtolkar hans liv och han får allt svårare att skilja mellan verkligheten och romanen. Filmen har också i sig en märklig bakgrund då den gjordes, med stor budget, i Ryssland som en omtolkning av den nutida politiska censurfyllda situationen i landet. Filmen var färdigfilmad när Ryssland invaderade Ukraina 2022, men premiären sköts upp ett par år på grund av kriget. När den släpptes, 2024, blev den en stor succé i Ryssland, samtidigt som den motverkades på ett sätt som speglar filmens innehåll.

Filmen Mästaren och Margarita är rätt mastig, eftersom historien rör sig på många plan som blandas samman och filmen helt enkelt är riktigt lång, 156 minuter. Den känns också synnerligen aktuell med sin spegling av ett repressivt samhälle. Det fina fotot, de utmärkta skådespelare och de fina surrealistiska effekterna, lyfter också filmen, som är av den typen att den borde ses om för att man ska få nya ledtrådar till hur den ska nystas upp. Den kräver i alla fall att man samtalar efteråt för att åskådarna gemenskap ska få ett bra grepp om vad som egentligen hände.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Värn

Skriften Om kriget kommer skickades till alla svenska hushåll för att se till att informera om hur vi ska bete oss i händelse av krig. I Skåne tog daglönaren Karl-Göran Persson stort intryck av texten och bestämde sig för att bygga en fästing för att skydda sig, och de han kände, när kriget skulle komma. Han samlade skrot från trakten för att armera väggar och tak, och arbetade i många år på att färdigställa sitt värn. Det är om honom som John Skogs film Värn handlar.

Det är i för sig inte så mycket handling i filmen, utan mest blandade ögonblicksbilder från Karls tillvaro när han släpar skrot, smälter bildäck, och smetar betong på sitt bygge, men också när han leker med traktens barn och deltar i bygdens festligheter. Han är en särling och egendomlig, men han är också en del av samhället och eftertraktad som arbetare när behov finns.

Filmens foto, stillsamma svartvita bilder fångad på äkta film, är riktigt enastående vackert. Många vackra och detaljerade bilder och kamerapanoreringar över landsbygd, landsbygdsliv och aktiviteter. Det kan upplevas som märkligt att en fransk skådespelare spelar huvudrollen, men Denis Lavant gör en riktigt fin och nyanserad tolkning av särlingen på skåneslätten. Det man kan skulle kunna anmärka på är att filmen både är långsam och saknar handling, så den är inte något för den otålige. Om man däremot slappnar av lite mera så är Värn en mycket vacker, originell och sympatisk upplevelse. Ett konstnärligt verk om rädsla och gemenskap.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Hon från havet

Rikard Slapak är en före detta kollega till mig, och vi har suttit en hel del fikapauser och spånat olika idéer till berättelser. Hans ofta goda, mina ofta långsökta. Därmed är det lite pinsamt att jag inte förrän nu har läst någon av hans historier.

Hon från havet är en något smygande historia som handlar om Joel, som bor i Glimskär någonstans på västkusten. Det var även där han växte upp, och det var där han förlorade sin syster till havet. Nu har han kommit tillbaka som nyutbildad lärare, och har flyttat in i barndomshemmet. Fem år tidigare hade han träffat Alice som verkligen inte var som andra. Hon älskade havet på ett mycket personligt sätt, medan Joel skydde det efter det som hände hans syster. Trots det blomstrade kärleken, tills den dagen Alice försvann. Till havet.

Berättelsen är gripande och väl hopsnickrad. De olika personerna i historien ges tid att utvecklas och få egna personligheter. Så författarskapet är utmärkt, men jag skulle vilja agera redaktör och ändra en del saker i presentationen. Eftersom berättelsen sker dels i nutid och dels för fem år sedan, med tillbakablickar längre bakåt, hade jag gärna sett ett annat användande av verbformerna för att läsaren lättare ska kunna hålla ordning på trådarna. Dessutom finns det ett par typografiska ändringar jag skulle vilja göra. Men nu låter jag gnällig, för Hon från havet är ju en utmärkt historia.

Pizzeria Roma

Pizzeria Roma är i stort sett den enda servicen som finns kvar i den lilla tätorten någonstans i gränstrakterna mellan Gästrikland och Hälsingland, och den fyller en viktig funktion som samlingspunkt för svetsarna i den lokala verkstaden JB Maskin. En av dem är Magnus. Han har passerat de sextio, och har jobbat på samma ställe hela sitt yrkesliv. Han är frånskild, hans dotter pluggar i Stockholm, han försöker ta väl hand om sig och han tillbringar mycket tid ute i naturen. Allt är egentligen ganska bra, men ryggen har börjat krångla så han måste sjukskriva sig. Det blir ganska ensamt, men vännerna finns kvar- framför allt Kenneth som alltid varit vid hans sida. Kenneth har redan varit sjukskriven ett bra tag, men han har i alla fall en hustru som sällskap.

När man kort beskriver handlingen i Pizzeria Roma, av Elin Persson, kan den framstå som en ganska dyster och mörk roman, men det är inte sant. Magnus tillvaro skildras med stor ömhet och värme, och med en dialekt jag känner mig hemma med. Vardagens dramatik är huvudingrediensen, och man kommer Magnus riktigt in på skinnet under romamens gång. Det är en en bra och läsvärd bok som möjligen lider lite av att vardagslunken kanske lunkar på lite långsamt i mitten av boken. Det finns också ett par oavslutade sidohistorier jag gärna skulle vilja ha lite mer utvecklade, men boken fungerar bra ändå som ett stycke ur livet.

Perelandra

Perelandra is the second book in the Space Trilogy by C. S. Lewis. A couple of years after the events in the first book (Out of the Silent Planet). It begins when the narrator is called to his friend Elwin Ransom’s house, the same Ransom who travelled to the planet Malacandra (or Mars as we call it) in the first book. Now it seems that Ransom has received a mission to travel to the planed Perelandra (or Venus), and he needs some help in the preparations. In the second chapter Ransom leaves and comes back a long time later with a wounded heel. The rest of the book is the narrator’s retelling of what Ransom experienced during his voyage.

The planet Perelandra is described as a very young and untouched world. Ransom Soon meets the Green Lady, who corresponds to one half of the human-like population on the planet. Another visitor to the planet also soon arrives and it turns out to be Weston, the main antagonist in the first book. Many long passages where Ransom, Weston and the Green Lady debates about the nature of things. Ransom comes to the conclusion that Weston is possessed by a demon who wants to spread corruption to the pristine world of Perelandra, and thus decides that the best solution to save the planet is to murder Weston. He does so, sees the meeting between the first two people on the planet and their creator, and travels home to Earth.

The book was not very much to my taste. It is a very obvious, and even explicitly so, take on the story from the bible about the fall of man in the garden of Eden. Ransom prevents that, and thus the inhabitants of Perelandra are free to keep their blind obediance to their creator. The main problem for me is that Lewis does not do this subtly, instead it is more preaching than story in the text. So much, in fact, that the actual story is almost forgotten soon after reading and only the memory of the preaching remains.