Mannen utan minne

En man kliver av tåget i Helsingfors, men tämligen omgående blir han brutalt nerslagen och rånad på allt han bär med sig. Han förs till sjukhuset där han dödförklaras, men märkligt nog vaknar han upp och vandrar därifrån obemärkt. Tyvärr har han inte bara förlorat allt han bar med sig, han har även förlorat sitt minne och har ingen aning om vem han är och ingen känner igen honom. Han får lov att börja om sitt liv från den absoluta botten bland de hemlösa runt Helsingfors hamn, där han finner många vänner. Han finner också kärleken i en ensam kvinna i Frälsningsarmén som hjälper de hemlösa.

Aki Kaurismäkis Mannen utan minne har nu ett par decennier på nacken, men har åldrats väl. Den är dessutom välförtjänt prisbelönad i olika sammanhang. Den har ett mycket finskt anslag i det att känslor inte visas, men finns där ändå. Filmen är dessutom marinerad i stora mängder musik. Det märkliga med filmen är att den, trots all misär som visas upp, är närmast en feelgood-film. Det är en mycket sevärd film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag stannar tiden

Ibland strular det med filmvisning eller filmleverans för Kiruna Filmstudio. Det hände nu med filmen som egentligen skulle visas (Eddington) så den enda filmen som lagligt kunde visas med extremt kort varsel visade sig vara Gunilla Breskys dokumentärfilm Jag stannar tiden, vilken redan visats ganska nyligen.

Filmen bygger på material som krigsfotografen Vladislav Mikosja lämnat efter sig – filmer, bilder och dagboksanteckningar. Han får uppleva mycket i rollen som officiell sovjetisk krigsfilmare av striderna vid Svarta Havets norra kust under andra världkriget. Han får också uppleva en resa till London och USA innan han kommer till Stalingrad och kan dokumentera krigets vändning.

Det är visserligen en intressant dokumentärfilm, men den vinner tyvärr inte så mycket på att ses om. Överraskningseffekten uteblir och filmen blir lite småtråkig. Men filmen är bra, och materialet den bygger på är en äkta guldgruva.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Out of the Silent Planet

Out of the Silent Planet by C. S. Lewis

Like a lot of people, I have only read the Narnia books out of the large number of books by C. S. Lewis. I guess that is a matter of the availability in the library. I did actually not even know any other titles by him. Hence, I was rather curious about it when my wife suggested to read Out of the Silent Planet, which is a good starting feeling when reading a book.

The book starts when the philologist (I had to look up that a philologist studies language in oral and written historical sources) Elwin Ransom takes a walking tour in the English countryside. He runs into an old, and disliked, college acquaintance called Devine and a general scientist called Weston. After some interaction, they drug Ransom and kidnap him, so Ransom wakes up in a strange place. He is actually together with his kidnappers inside a space vessel travelling to a different planet. That planet is called Malacandra, and on arrival Ransom manages to escape and uses his professional skills to survive in the new setting.

The book is interesting in a couple of ways. One thing I reacted to is that the narrator in the book explicitly and dismissively compares its contents to those of H. G .Wells books, which feels very odd to me. My feeling is that there are many similarites. Another interesting feature is that it glosses over almost all scientific aspects of the travel through space. The focus is almost fully on understanding the locals of the planet and how everything works in the seemingly strange place. So it is mostly an adventure book, but only until close to the end where there is a big moment with an almost trial like situation showing the moral and philosophical point of the book. Sadly, for me it felt a bit too much in my face, and changed the direction of the book very drastically.

I think the book is OK, but I had some problems with the style of writing. There were for me unknown words that I had to look up, combined with a generally rather naive storytelling style. These two things clashed in my head, and confused me a bit since it felt difficult to actually understand who the expected reader would be. On the other hand, I think the book contains very good world building, describing a planet where the socio-economic aspects actually makes sense in contrast to many other science fiction stories. This is the first part of a trilogy, so I guess that I will have more insight when and if I continue with these books.

Mr Nobody Against Putin

Mr Nobody Against Putin är en dokumentärfilm regisserad av David Borenstein, men det är filmaren Pavel “Pasja”Talankin man måste lyfta fram som filmens huvudsakliga skapare. Pasja arbetade som evenemangsarrangör och filmare i en skola i en liten stad i Uralbergen, Karabash, som mest har varit känd för ett kopparsmältverk och svåra föroreningar i mark och luft. I samband med Rysslands storskaliga invasion av Ukraina fick alla skolor i uppdrag att lyfta fram nationalpatriotiska inslag, och dessa skulle dokumenteras och skickas in till en central myndighet. Pasja ville ursprungligen inte utföra det jobbet som regimens lydige hantlangare, men ändrade sig sedan för att kunna dokumentera utvecklingen i hemstaden och i skolan, som en vittnesbörd för framtiden. Efter två år av filmande kunde han i hemlighet lämna Ryssland med sitt filmmaterial som nu satts ihop till en långfilm.

Filmen upbyggnad i sig är en ganska rak historia där Pasja berättar om sig själv och sitt liv till en början, och senare visar upp hur Putins toppstyrning och idéer om samhället genomsyrar så gott som alla aktiviteter i skolan, och i samhället i stort. Många gamla sovjetiska organisationer för att skapa lydiga ungdomar har nu åter dammats av. Det är faktiskt riktigt obehagligt att se utvecklingen, och propagandan så tydligt. Det känns helt enkelt inte som att det finns något hopp om att det skulle kunna gå att få fram någon demokratisk utveckling i det stora landet. Mr Nobody Against Putin är alltså en ovanligt obehaglig film, inte på grund av bilderna utan på grund av vad bilderna berättar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Picassos äventyr

I samband med en Picasso-utställning ville konstmuséet i Kiruna, KIN, erbjuda sina besökare en biofilm med Picasso-tema. Kiruna Filmstudio ställde då upp med att visa Tage Danielssons Picassos äventyr, vilken ju har vissa kopplingar till Picasso, även om det allra mesta i filmen är rent påhitt. Det är förvisso en film jag sett ett antal gånger, men det var trevligt att se den igen.

Picassos äventyr är alltså en till största delen påhittad biografi om Pablo Picassos liv. Det är också i stort sett en stumfilm, med dialog bestående av valda delvis korrekta ord från blandade språk (svordomen “Mortadella Mondial” eller hälsningsfrasen “Makkara!” är exempel). En berättarröst används för att föra handlingen framåt, och för att scenerna ska kunna förstås. Filmens format gör därmed att den sticker ut i och med att det är stora delar slapstick blandat med underfundigheter. Dessutom är stora delar av dåtidens svenska skådespelarelit inblandade, och på gott humör, vilket också livar upp.

En sak jag reagerade på nu när jag återsåg filmen är att tempot är väldigt ojämnt. De scener jag minns som riktigt roliga är riktigt roliga, men det finns en hel del saker i filmen som helt fallit ur minnet; långa scener som varken är särskilt roliga eller för handlingen framåt. Mycket av humorn bygger på det surrealistiska och visuella, och där ligger filmen verkligen i topp, men ibland händer det liksom ingenting. Filmen bygger liksom på en serie infall och idéer, och de flesta fungerar men inte alla. Så i slutänden så visade det sig att ingen av scenerna som jag hade glömt bort var särskilt minnesvärd, vilket i och för sig är ganska naturligt, men det är ändå märkvärdigt tydligt i Picassos äventyr.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Diktatorn

Efter en lång rad äventyr 1918 under slutskedet av det stora kriget råkar en tafflig soldat, som slåss för den förlorande sidan (Tomanien), till slut ut för en svår olycka. Den får honom att tappa minnet. Han hamnar därför på sjukhus i många år, vilket gör att han missar alla förändringar som under tiden skett i hemlandet. En mustaschprydd diktator, Adenoid Hynkel, har tillsammans med sina två goda hantlangare Garbitsch och Herring tagit över makten, och infört starka antijudiska regleringar samt infört starkt militärt styre. Det hade varit bra att veta för den tidigare soldaten i och med att han är judisk. Han var barberare i det civila och han återvänder till slut till sin salong, som stått igenbommad i alla år. Sakta men säkert börjar han förstå vad som händer och börjar sin kamp för att överleva i gettot.

Diktatorn kan vara Charlie Chaplins mest omtalade film. Den kom ut 1940, vilket var rätt långt innan USA gick in i kriget, och det är tydligt att han insåg vart det var på väg att barka i Europa. Som satir är filmen oerhört trubbig. Det är solklart vilka som är måltavlorna och vad de står för. Filmen är i sig ganska splittrad med två samtidiga handlingar efter de inledande krigsscenerna: Barberarens liv i gettot, och diktatorns aktiviteter i sitt palats. Tempot är ojämnt genom filmen, och en del av slapstick-komedin skär sig rejält mot det mycket mörka allvaret som finns i botten. Som film betraktat upplever jag Diktatorn som måttligt bra, men filmen är mycket viktig på andra sätt som inspiration till hur man kan förhålla sig till diktaturer med godtyckligt utpekade motståndare som “försvinns”. Det är där filmens styrka sitter.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.