Skådespelerskor

Det finns en filmgenre jag har märkt att jag har förvånansvärt svårt för, och det är småpretentiösa filmer om livet som skådespelare. När filmen även är skriven och regisserad av en framgångsrik skådespelare, som Valeria Bruni Tedeschi Skådespelerskor, blir det riktigt jobbigt.

Filmens handling är att Marcelline är en skådespelerska som hunnit bli 40 år, men är singel och barnlös, och som repeterar och sätter upp en Turgenev-pjäs på en halvstor teater. Självupptagna kulturmän interagerar med självupptagna kulturkvinnor, neuroser slår åt alla möjliga håll och allt bara puttrar på i en överspelad tillvaro som jag inte alls kan relatera till. Det är otydligt berättat men samtidigt är poängen med filmen övertydligt antydd: Ja, det kan vara svårt att veta vem man är när man spelar olika roller i olika sammanhang, både på teatern och i verkliga livet. Samtidigt gör det vaga berättandet att filmen i varje fall blir oförutsägbar, vilket i alla fall i mina ögon räddar Skådespelerskor från ett platt fall.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den andra sömnen

Den andra sömnen av Robert Harris

En aprileftermiddag i Vår Uppståndne Herres år 1468 inleds Den andra sömnen av Robert Harris. En ung präst, Christopher Fairfax, är på väg till den ensligt belägna byn Addicott St George i Wessex för att förrätta begravningen av den lokale prästen som nyligen dött i en fallolycka. Väl på plats finner Fairfax att den gamle prästen samlat på sig stora mängder av böcker och blandade småprylar från den gamla tiden. Samtliga av dessa är förbjudna att inneha, men de väcker ändå den unge prästens nyfikenhet. Ren och skär, och förbjuden, nyfikenhet driver honom vidare i sökandet efter vad som egentligen har hänt den gamla prästen, och inte minst historiskt.

Det kan inte komma som en överraskning för läsaren, om denne över huvud taget har läst baksidestexten eller genomskådat datumangivelsen i bokens första mening, att boken utspelar sig i en ganska avlägsen framtid. Någonting har synnerligen gått åt skogen och vår civilisation har så att säga fått gå igenom en nystart. Spillror av vår samtid kan hittas i form av plast- och glasbitar, och rester från gamla byggnader står också kvar på sina ställen, men inte så mycket mer. I och med att den starka kyrkan har sett till att förbjuda all slags efterforskning om livet innan civilisationskraschen är det svårt, för att inte säga omöjligt, för Fairfax att pussla ihop vad som hänt.

Det är en rätt kittlande idé som Den andra sömnen bygger på, och i och med att man som läsare i stort sett har samma bakgrundskunskaper som bokens huvudperson fungerar pusslandet bra. Boken har också en egenhet i att miljön i den närmast kan kallas för post-dystopisk: gemene man har det ganska bra men någon gång för länge sedan var det hemskt. Men om man bortser från den genomtänkta miljön, och den spännande premissen, så är det inte så mycket kvar. Det händer förhållandevis lite i varje kapitel, många personer i boken kombinerar enkeldimensionalitet med inkonsekvens i sitt agerande på ett lite irriterande sätt, och texten i sig känns lite lättviktig. Det sistnämnda kan jag inte avgöra om det är författaren eller översättaren som ligger bakom, men det gör i varje fall boken hyfsat lättläst, dock med en lite barnslig atmosfär. När jag tänker efter lite känns det som att boken skulle kunna bli till en riktigt bra film, för det är i det litterära som dess svackor finns.

Världens värsta människa

I Joachim Triers film Världens värsta människa får vi följa Julie i samtidens Oslo genom tolv kapitel, en prolog och en epilog. Hon är smart, hon är snygg, men hon vet inte vad hon vill, vilket gör att hon ofta byter fokus. Hon blir ihop med en rätt mycket äldre serietecknare som vill bilda familj trots ämnesvalet i serierna. Julie vet inte om hon vill det. Hon slinker objuden in på en fest och träffar en annan. Ny glöd uppstår men är det rätt väg?

Världens värsta människa är en film man inte vet vart den är på väg. Det är en romantisk komedi som bygger på ett typiskt triangeldrama, men känns mycket modern i stilen. Den är visserligen rätt pratig emellanåt, och trots att dialogen är välskriven kan det bli lite mycket av den varan, men det blandas upp med ett par riktigt fina och minnesvärda filmiska sekvenser. Och så är skådespelarna i de bärande rollerna riktigt bra. Filmen är svår att sammanfatta i ord utan att den låter klyschig. Den bör helt enkelt ses, trots dess något avskräckande namn.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Soylent Green – USA år 2022

Det händer att filmer får något märkliga titlar på svenska. Soylent Green – USA år 2022 är ett tydligt exempel på det, men kanske är det bra att redan i titeln tala om var och när handlingen utspelar sig för att undvika onödiga misstag. Handlingen utspelar sig alltså i 2022 års USA, såsom regissören Richard Fleischer tänkte sig när filmen gjordes för femtio år sedan. Det var en tid då man kunde kombinera pessimistisk syn på effekterna av den tekniska och industriella utvecklingen med en lika pessimistisk syn på mänskligheten i sig. Det måste ha varit en underbar tid.

Året är som sagt 2022 och staden New York är gravt överbefolkad med sina 40 miljoner invånare. Effekterna av överbefolkning, tillsammans med luft- och vattenföroreningar och klimatkatastrof gör att det är ont om mat och rent vatten, så det är alltid nära till hungerupplopp. Vanligt folk lever under extrema förhållanden medan den fåtaliga eliten bor i lyxiga, väl skyddade, lägenheter som hyrs ut möblerade där flickor ingår i möblemanget. Frank Thorn är en tuff snut som börjar utreda vad som på ytan ser ut att vara ett rånmord på en elitgubbe, men som ganska tydligt är ett beställningsmord. Thorn har därmed råkat komma en stor hemlighet på spåren; en hemlighet som folk är villiga att döda för att skydda.

Jag tycker att det känns uppfriskande att se en film som egentligen inte har särskilt mycket handling alls, utan istället till stor del bygger på att måla upp hur livet kan tänkas vara i en dystopisk framtid. Thorn, filmens hjälte, är verkligen inte någon person att tycka om, utan han skulle uppfattas som riktigt vidrig i det verkliga år 2022. Å andra sidan har han i varje fall någon känsla för vad som är rätt, trots att han ju arbetar för det etablissemang som redan svikit folket. Dessutom är det trevligt med en film som slutar i precis rätt ögonblick. Det är lätt att förstå att Soylent Green – USA år 2022 har blivit så pass ihågkommen som den är, trots att den verkligen känns ur tiden, och jag gillar filmen skarpt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ingenting att skratta åt

Kasper är en standuppare som har varit framgångsrik men som inte längre har publiken med sig. Hans prat är helt enkelt inte roligt längre, och han stryks från en kommande humorturné. Men det blir värre. Han får besked om att han har allvarlig cancer, och han blir dumpad av sin flickvän på samma dag. Han flyttar in hos sin agent, manager och barndomsvän, som också har hamnat i något slags vägskäl i livet. Så vad gör då en avdankad döende humorist? Han tar förstås till humorn.

Peter Næss har med Ingenting att skratta åt gjort en film som kombinerar stora sjok av sorg med humor. Den balanserar på en smal avsats mellan det svåra och smärtsamma, och glädje och närhet. Det blir en ganska gripande blandning av det hela. Vissa situationer kan kännas lite överdrivet konstruerade, och en del rollpersoner drar lite åt karikatyrhållet, men överlag är det en bra fungerande film. Jag både skrattade och grät, trots min naturliga återhållsamhet med känsloyttringar. Så känslomässigt lättmanipulerad är jag.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den tysta flykten

I framtiden har mänskligheten sett till att så gott som helt ha utrotat sjukdomar, ingen svält finns och alla har någon form av sysselsättning. Vi har det helt enkelt väldigt bra, men samtidigt har i stort sett all vegetation på jorden utplånats. Därför har det skickats ut ett antal stora växthusliknande rymdskepp för att bevara jordens växtarter i väntan på en möjlighet att återskapa den naturliga biosfären. Ett av skeppen heter Valley Forge, och dess besättning består av fyra män varav bara en, Lowell, faktiskt bryr sig om växter. En order om att återvända till jorden kommer, men bara för att låta rymdskeppen återgå till kommersiell tjänst, och därför måste växthusmodulerna först förstöras. Det blir för mycket för Lowell som hastigt bestämmer sig för att göra uppror.

Den tysta flykten (Silent Running) känns verkligen som ett barn av sin tid. Den är fylld av det tidiga sjuttiotalets stora framtidspessimism där mänskligheten helt enkelt slutat att bry sig. Den har också musik av en typ som inte direkt är vanlig i rymdsammanhang (Joan Baez), vilket ger den en nästan flummig framtoning. Det kombineras med en värld som är starkt kommersialiserad, med företagsloggor i stort sett överallt. Effekterna är överhuvud taget ganska påkostade, och miljöerna likaså. Allt detta sammantaget gör att filmen blir en ganska skev upplevelse. Den är både charmig och djupt deprimerande, melankolisk och övertydlig. Jag gillar den just därför.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.