Renegater

Man kommer inte ifrån att Klas Östergrens Renegater är en omfångsrik, för att inte säga tjock, bok. Den har 746 sidor väl fyllda med ord, men kanske inte så mycket innehåll som man skulle kunna önska. Den innehåller däremot långa noggranna beskrivningar av olika händelser och detlajer som kan vara ovidkommande eller kanske inte.

I inledningen står författaren vid grinden till sin gård på Österlen och tittar ut över grannskapet. En man närmar sig, och det visar sig vara Henry Morgan, som omskrivits i två tidigare omfångsrika romaner av Östergren. Den här gången vill han att författaren ska skriva en rapport om skandalerna som skakade Svenska Akademin från slutet av 2017 vilka ledde till att författaren lämnade densamma. Författaren i sin tur är redan igång med att skriva en bok om en annan skandal, den som kallas Sydafrikasatsningen som 1999 skulle knyta affärs- och kulturkontakter mellan Sverige och Sydafrika men som bland annat ledde till en ökänd storkonsert med svenska artister som bara lockade 3 betalande åskådare till en arena som rymde 30000. Den boken i sin tur har samband med ett annat projekt som författaren ägnar sig åt: att skriva ett program till en samling konstverk med snömotiv.

Renegater är alltså i princip bortåt ett halvdussin halvfärdiga böcker som kombineras med hjälp en ramhandling som anknyter till tidigare utgivna romaner. Eftersom det var länge sedan jag läste dessa hade flera namn och för handlingen viktiga personer försvunnit ut mitt minne, vilket försvårade läsningen för mig. Förmodligen är det det 168 sidor långa avsnittet om Svenska Akademin som kan locka flest läsare, men där har Östergren snårat till det lite extra genom att skriva allting i ett enda stycke som hoppar fram och tillbaka, och där samtliga inblandade har fått namn efter olika gräsarter (författaren själv får heta herr Svingel). Personligen upplever jag beskrivningen av upprinnelsen till Sydafrikadebaclet som det mest intressanta i boken, men boken är alldeles för splittrad och omfångsrik för min smak.

Brutalisten

Jag är fascinerad av brutalistisk arkitektur där idén är att låta de funktionella detaljerna vara själva dekoren och där man gärna använder rå betong och stål för att utföra de ofta monumentala byggena. Uppenbarligen kan brutalismens idéer överföras till filmformatet, vilket Brady Corbet med all tydlighet visar i sin tre och en halv timme långa mastodontfilm Brutalisten.

Filmen inleds genom förvirring och kaos med knuffar trängsel som till slut leder till att frihetsgudinnan glider in i bilden. Det är ungerske judiske arkitekten László Tóth som flyr till USA efter att ha överlevt förintelsen. Han var förvisso framgångsrik i sitt hemland före kriget, men i USA är han utfattig och får hjälp av sin kusin i Philadelphia som ger honom arbete och bostad i sitt möbelsnickeri. Hans vägar korsas av en mycket förmögen mecenat som erbjuder honom ett arkitektoniskt storuppdrag. Det leder till en komplicerad affärsrelation med mycket olika grader av inflytande. Tóth är dessutom heroinist efter båtresan, och har en fru som han försöker klara av att få över Atlanten.

Filmen har ett mycket stort antal teman som möts och krockar med varandra. En genomgående känsla är den stora ruttenhet som verkar uppstå när ekonomiska och politiska tillgångar är gravt ojämnt fördelade, och hur den så kallade amerikanska drömmen verkar kräva omänskligt agerande för att gå i uppfyllelse. Jag tycker filmen är gravt överladdad med pretentioner och alldeles för lång för sitt innehåll, som ett kontor med 12 meters takhöjd. Märkligt nog blev jag inte uttråkad av filmen, bortsett från den onödiga epilogen, så rent filmhantverksmässigt håller den god klass. Jag tror dock att jag inte kommer att komma ihåg särskilt mycket av Brutalisten om någon vecka eller så för det är inte mycket till egentlig handling i filmen, eller egentlig nerv. Det intressanta är vad som inte berättas i filmen – själva bakgrunden till att Tóth ofrivilligt skilts från sin fru – vilket måste vara ett medvetet val för att visa driften framåt istället för att älta det som hänt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den blinda mannen som inte ville se Titanic

Jaakko sitter i sin lägenhet och har det riktigt tråkigt. Han har drabbats av en aggressiv form av multipel skleros som gjort honom rullstolsbunden och blind. Han har funnit en samtalspartner, Sirpa, som han ringer till varje dag och diskuterar allt möjligt med, men mest film. Han har en stor filmsamling, men kan förstås inte längre se dem. När Jaakko vinner lite pengar så bestämmer han sig för att söka upp Sirpa för att överraska henne, speciellt som hon . Det är en riskabel resa när man varken ser eller kan förflytta sig av egen kraft.

Den blinda mannen som inte ville se Titanic har en ganska omständlig titel som kanske kan skrämma bort folk, om inte den mörka känslan grundhistorien gör det. Det är lite synd för Teemu Nikki har gjort en säregen och bra film. Jaakkos blindhet och utsatthet förmedlas i filmen genom att hans ansikte hela tiden är i fokus. All omgivning är suddig, så det är bara via ljudet som omvärlden finns till. Filmen tar ganska god tid på sig att komma igång, men det behövs för man ska hinna få en god bild av hur hans liv är innan han ger sig ut i världen. Man fattar tycke för den stackars mannen, som skildras lysande av Petri Poikolainen som lider av samma sjukdom. Det är ett bra drama i den lilla skalan.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Penguin Lessons

En sliten lärare, Tom Michell, anländer till en överklassig privatskola i Buenos Aires 1976 för att undervisa i engelska. Det är en orolig tid då militärjuntan tar över styret i Argentina, men skolan tycker att det är bäst att hålla sig utanför i och med att det ändå inte finns något som de kan göra åt det. Istället drar han iväg på en kortare resa till Punta del Este, Uruguay, tills det hela lugnar ner sig. En utekväll med en kortare möjlighet till romans leder i slutändan till att han får en pingvin på halsen, som det visar sig vara svårt att göra sig av med. Han får lov att ta med sig den tillbaka till skolan trots dess stränga regler om att inga husdjur får finnas på rummet. Pingvinen visar sig vara ett utmärkt medel för folk att öppna sig, och den kommer även att användas i undervisningen.

I grunden känns det rätt märkligt att låta The Penguin Lessons, som i stort sett är en komedi, utspela sig med en bakgrund som är så mörk som Argentina i mitten av 70-talet. Vanligt folk “försvinner” från gatorna och misshandlas, eller kommer aldrig mer tillbaka. Men det får man lov att ta med sig då den ju baseras på memoarer från just en lärare på plats där. Regissören Peter Cattaneo lyckas ändå hålla ihop de olika aspekterna, även om den politiska tyngden hamnar i skymundan. Resultatet är en charmig och ganska varm film, trots att huvudpersonen i alla fall till att börja med är en ganska bitter, cynisk och känslokall bekantskap. En pingvin kan tydligen utföra små underverk bara genom att vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Harold Frys oväntade vandring

Harold och Maureen lever ett stillsamt pensionärsliv på engelska sydkusten. En dag kommer ett brev till Harold från en gammal arbetskamrat, Queenie, som berättar att hon ligger för döden på ett hospice i Berwick i nordligaste England och skriver för att säga adjö. Harold tåtar med viss möda ihop ett svar till henne, men när han går för att posta sitt svar leder det ena till det andra, och det slutar med att han bestämmer sig för att vandra till Queenie. Han föreställer sig vetskapen om att han är på väg räcker för att ge henne hoppet att hålla ut och stå emot sin cancer. Han påbörjar 80-milsvandringen direkt utan att tala med sin fru eller att ordna med ordentliga skor och kläder.

Under vandringen träffar Harold olika spännande personer med sina egna bakgrundshistorier, och han själv får tillfälle att samla sina tankar. Hans egen bakgrund fångas via tillbakablickar, och olika drömmar längs vägen. Mycket av den inre historien berättas mellan raderna.

Att filmen Harold Frys oväntade vandring, av Hettie Macdonald, bygger på en roman är ganska tydligt i och med de många olika trådarna som sakta knyts samman. Bilderna i filmen känns typiskt engelska på så sätt att de blandar pastoral landsbygd med gångbanor längs ruffiga motorvägar, vilket en mild anglofil som jag uppskattar. Tillsammans med utmärk musik och bra skådespeleri är filmen ett gott hantverk. Dock kände jag att rätt många av de människor Harold möter på sin väg var för sig känns mer som representanter för något som är snett i samhället än som verkliga människor. Det blir sådana övertydliga pekpinnar ibland att det drar lite åt klassisk TV-såpa i övertydlighet. Trots det är det en sevärd film, och lite av en snyftare med viss känsla av hopp vilket är en svårbalanserad blandning.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Uproar

Det finns rätt många bli-vuxen-skildringar att se i filmform, så det krävs ganska mycket av en sådan för att den ska kännas intressant. Jag tycker nog att Uproar, av Paul Middleditch och Hamish Bennett, klarar sig bra i konkurrensen.

Filmen utspelar sig i Dunedin, Nya Zeeland, under 1981. I den stora världen råder stor osämja kring det Sydafrikanska rugbylagets turné genom landet – Kan man med gott samvete tillåta apartheidstatens sportlag att visa upp sig, eller ska man blanda politik och sport. Upplopp och protester sker, och slås ner. Huvudpersonen, Josh Waaka, är en sjuttonåring som inte har någon åsikt, och några ambitioner. Han är överviktig, halvmaori, och lever lite grann i skuggan av sin äldre bror som var en lokal rugbystjärna innan en skada gjorde honom till en hemmasittare. Han går i en rugbyorienterad pojkskola, men fastnar trots det, till inte minst sin egen förvåning, i skådespelaraktiviteter ledda av en entusiastisk men desillusionerad dramalärare. Han hamnar också, mot sina förväntningar, i sällskap med lokala aktivister som ser paralleller mellan maoriernas situation och den hos de svarta i Sydafrika. Någonstans där vaknar ambitioner i Josh, och han vill bli något och göra något av sitt liv.

Filmen fångar ett väldigt speciellt känsloläge på ett riktigt fint sätt. Den där känslan när man vet att man borde vilja något, men inte vågar tro på att det kan gå. En vanlig känsla för en sjuttonåring, i alla fall som jag minns det. Det är ett ordentligt uppror, utåt sett i en lite skala men inåt sett förändrar det allt för Josh. Uproar är en lyckad skildring av att bli vuxen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.