Juldans – The Rite of the Christmas Dance

Tár

En del filmskapare vill verkligen göra det svårt för tittarna. Todd Field inleder sin film Tár bakvänt, med vad som brukar vara evighetslånga eftertexter med alla tekniska och konstnärliga medarbetare. Sedan introduceras filmens huvudperson, Lydia Tár, av en presentatör inför en imponerad publik och så följer en mycket lång intervju av henne där hon levererar intellektuell skarphet och vassa repliker. Hon är ju verkligen på höjden av sin karriär, chefsdirigent för Berlins filharmoniker efter en karriär som gått spikrakt uppåt. Hon är gästföreläsare på hyperprestigefulla Juilliard i New York, hon bor tillsammans med orkesterns förstaviolinist i en tjusig våning i Berlin, och hon är på väg att slutföra inspelningarna av Mahlers samtliga symfonier i och med repetitionerna av den så svåra femte. Men hon är också en manipulativ maktmänniska som styr allt i sin väg efter eget godtycke. Filmen Tár skildrar hennes fall.

Filmens poäng är ordentligt svårtolkad. Lydia Tár själv är synnerligen osympatisk, men också lite av en konstnärlig urkraft, och hon är briljant gestaltad av Cate Blanchett som är närvarande i varenda scen i den drygt två och en halv timme långa filmen. Om man man läser på lite om filmen så inser man också att den är oerhört genomtänkt i de små detaljerna, och är välfylld av referenser åt alla möjliga håll. Trots att Tár tar god tid på sig att komma igång håller den spänningen uppe mest hela tiden. En riktig kvalitetsfilm helt enkelt, även om den är svår att beskriva.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Mr. Jones

Gareth Jones är en walesisk ung politisk rådgivare och frilansande journalist, verksam i London under tidigt 1930-tal. Hans främsta merit är att ha lyckats göra en intervju med Hitler under en flygresa, men hans varningar till politikerna om utvecklingen i Tyskland faller för döva öron. Därför intresserar han sig för utvecklingen i Sovjetunionen, som börjat göra stora industriella och ekonomiska framsteg. Kanske är det läge att använda Stalin som en bundsförvant mot Hitler, men för mer insikt måste han intervjua just Stalin. Jones reser till Moskva, där han möts av övervakning, hemlighetsmakeri, och västerländska korrespondenter som lever dekadent, men ingen intervju är över huvud taget möjlig. Han följer istället ett spår till Ukraina, som han har en lättare anknytning till, och där möter han den extremt brutala svälten (Holodomor) som uppstått efter att regimen rekvirerat all spannmål för att uppfylla femårsplanerna. Kan någon utanför Ukraina tro på vad han varit med om?

Agnieszka Hollands film Mr. Jones bygger på en sann historia, men har förstås snitsats till lite för att göra historien filmvärdig. Svältscenerna är fruktansvärt brutala, faktiskt bland de hemskaste jag har sett på film, så det normala livet man lever känns närmast underbart. Rent filmmässigt tycker jag dock att, den visserligen tämligen begränsade, parallellhandlingen med George Orwell som sitter och skriver Djurfarmen mest känns påklistrad och rör till berättandet. I övrigt är det en mycket bra och övertygande film som tyvärr verkar ha hamnat i skymundan. Väldigt få tycks känna till den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Dorfromantik

Alla spel behöver inte ha någon avancerad historia. Alla spel behöver inte ha spänning. Ett spel kan komma långt bara genom att vara rogivande. Dorfromantik tillhör den kategorin.

I Dorfromantik ska man passa ihop sexhörniga landskapsbrickor med varandra och på så sätt bygga upp ett, ganska tyskt, landskap på bästa sätt. Det finns ett par olika naturtyper (äng, åker, skog, by och vatten) och helst ska de passas ihop så att en sexhörningssida med en viss naturtyp sitter ihop med en likadan naturtyp. Det finns även floder, som måste passas ihop med något slags vatten, och järnvägar, som bara kan sitta ihop med en annan järnväg. Man startar med en begränsad hög av brickor att lägga, men om man får alla sex sidor av en sexhörning korrekt ihopsatt får man ytterligare en bricka i sin hög. Blandade uppdrag delas också ut, i stil med “Skapa en skog med minst 23 träd”, och varje sådant avklarat jobb ökar på högen med fem nya brickor. Så håller man på tills brickorna tagit slut. Det räknas poäng också, men det känns sekundärt.

Spelet är mysigt och rogivande. Det är trevligt att titta på, och lika trevliga är landskapsljuden och bakgrundsmusiken. Det är helt enkelt ett spel att sjunka in i och slappna av. Vad spelet saknar är variation, vilket också är dess egentliga problem. Därför fungerar det bäst som ett spel att pyssla med lite då och då snarare än att tokspela fokuserat som så många andra spel inbjuder till.

Barbie

Det börjar i en öken. Små flickor har i alla tider lekt med dockor som liknar småbarn, som en slags övning inför moderskapet. Plötsligt dyker Barbie upp och barnen krossar sina gamla dockor i slowmotion. Hon kan göra allt och har en drömtillvaro i en rosafärgad värld, och visar därmed vägen för alla flickor som leker med henne. Alla dagar är en fest och Barbie är lycklig. Ken, däremot, har hela tiden känt att någonting fattas i hans tillvaro i och med att han bara finns till för Barbie, och inte har något annat att komma med. En morgon upplever Barbie en omskakande upplevelse när hennes hälar plötsligt når ner till marken, tankar på döden börjar börjar dyka upp i huvudet, och celluliter observeras på den perfekta kroppen. Det leder till att Barbie, med Ken, måste resa till den verkliga världen för att reda ut vad det är som händer vilket har en del rätt oväntade följder.

Greta Gerwigs film Barbie är mycket tydligt sponsrad av leksakstillverkaren, men det har inte hindrat Gerwig från att driva ganska uppfriskande med Barbie-bilden. Kulturkrockarna mellan den verkliga världen och Barbies värld är ofta roliga, och själva logiken i filmen är underhållande märklig. Mycket möda har lagts ner på detaljer i scenografin för att verkligen motsvara leksaksvärldens proportioner. Ingenting kan egentligen göras för överdrivet där. Filmen gjorde mig glad, även om den faktiskt kändes lite utdragen fram mot slutet.

Creature

Shaun Tan is an artist, and author of books where the art is at the centre (such as the lovely Cicada). Creature is a collection of paintings from his production chosen by him to explain his own view of his art.

The book is divided into four main art themes: lost things, companions, myth and metaphor, and birds, but as noted by Tan, that are only different aspects of the overarching Creature. In general, Tan’s short commentary texts at the beginning of each chapter are very clear in the way they are going through inspiration and background related to the art. And, of course, the art is the main point of the book.

The art is beatiful. All these different creatures that are often too big, too small or to scary to seem useful but still has identity and a reason to exist. They seem to reside also in my dreams, because they feel so familiar but yet so weird. This makes Creature a very nice art book for me to just sit down and absorb the images, and slowly let my fantasy carry me away somewhere.

Klara och Solen

Kazuo Ishiguros roman Klara och Solen utspelar sig någonstans i USA i en inte alltför avlägsen framtid. Det mesta är faktiskt som det är just nu, men en viktig skillnad är att robotar har börjat användas för sällskapsrelationer. Bokens berättare Klara är just en sådan robot: en AV, artificiell vän. Visserligen är hon inte av den senaste modellen, men hon har ändå begåvats med en ovanligt skarp förmåga att iaktta och lära sig från det hon ser. Till att börja med står hon i ett skyltfönster och väntar på att något barn ska välja henne att ha till vän, och när den unga flickan Josie dyker upp så verkar Klara just ha fått sin människa. Efter en tid blir Klara köpt av Josies mamma just för att hålla henne sällskap, för Josie är mycket allvarligt sjuk. Därför kommer Klara att få en väldigt stor roll för Josie.

Det är fascinerande med en bok som har en så pass otillförlitlig berättare som Klara. Hon är utomordentligt duktig på att iaktta vad som sker omkring henne, men hon har inte alltid förmågan att koppla ihop allting i den stora helheten. Hennes blick på världen är ju begränsad till bara just det hon får se, så som det fina bokomslaget antyder. Därför är det inte så tydligt hur världen egentligen mår, men uppenbarligen har robotarnas intåg i vardagen skapat stor arbetslöshet, enorma strukturella klasskillnader, förfallna städer och miljöförstöring. Därmed finns det också stora motsättningar och spänningar i världen, men det sker bortom Klaras blick. För henne handlar allt om Josies väl, och om Solen. Han ger ju Klara energi genom sina strålar.

Klara är så snäll och välmenande, men också så naiv, att grundtonen i Klara och Solen blir ganska vemodig. Rollen för en AV är ju att under en tid vara en god vän till ett barn, men barn växer och förändras och även andra omständigheter gör att en AVs arbetsuppgift kan behöva förändras. Boken är egentligen en enkel historia, men hos mig satte den igång många grubblerier om vart man hamnar med välutvecklade artificiella intelligenser. Men visst vore det ändå skönt att kunna betrakta världen helt utan fördomar, även om det förmodligen är dem som gör oss till människor?