Emelie är en stockholmsjournalist. När hon sommaren 2023 bränner ut sig packar hon ett tält och en sovsäck och ger sig av till sin farmors hemtrakter någonstans i Norrland för att finna lugnet som skogen borde kunna erbjuda. Hon får på avstånd syn på en grupp människor som beter sig märkligt, och börjar följa deras förehavanden på avstånd. Vilka är de sju personerna som tycks kollektivt ha dragit sig undan från resten av samhället?
Annika Norlins bok Stacken börjar lite trevande, men ganska snart börjar de individuella historierna vecklas ut, som svar på frågan. Det handlar om människor som på olika har vänt sig bort från någonting svårt som de inte har haft ork att ta tag i, där historierna vävs samman och till slut landar ute i skogen. De är varken goda eller onda, utan bara just människor som har egna bakgrundshistorier.
I och med att texten till allra största delen är tillbakablickar så är det inte särskilt mycket som rör sig framåt i handlingen, utan istället fylls luckorna i bakgrunden in allt eftersom. Det var just därför som jag hade lite problem att komma in i Stacken. Den kändes liksom lite gles till att börja med, men när jag väl kom in i den så är den väldigt fängslande, och den sätter igång en hel del funderingar. Vad är frihet? Vem är det som bestämmer det? Kan man leva endast i nuet? Allting dras till sin spets när Emelie till slut närmar sig det inhomogena kollektivet vars gemensamhet krockar med hennes extremt individualistiska tankevärld.
Annika Norlin har verkligen fått till en bra och läsvärd debutroman, där hon blandar svärta med humor i precis rätt proportioner och använder ett fint flödande språk. Det märks i texten att hon verkligen gillar all åtta huvudpersonerna i Stacken med tanke hur mycket liv hennes ord har gett dem.
