Month: April 2022

Det händer att filmer får något märkliga titlar på svenska. Soylent Green – USA år 2022 är ett tydligt exempel på det, men kanske är det bra att redan i titeln tala om var och när handlingen utspelar sig för att undvika onödiga misstag. Handlingen utspelar sig alltså i 2022 års USA, såsom regissören Richard Fleischer tänkte sig när filmen gjordes för femtio år sedan. Det var en tid då man kunde kombinera pessimistisk syn på effekterna av den tekniska och industriella utvecklingen med en lika pessimistisk syn på mänskligheten i sig. Det måste ha varit en underbar tid.

Året är som sagt 2022 och staden New York är gravt överbefolkad med sina 40 miljoner invånare. Effekterna av överbefolkning, tillsammans med luft- och vattenföroreningar och klimatkatastrof gör att det är ont om mat och rent vatten, så det är alltid nära till hungerupplopp. Vanligt folk lever under extrema förhållanden medan den fåtaliga eliten bor i lyxiga, väl skyddade, lägenheter som hyrs ut möblerade där flickor ingår i möblemanget. Frank Thorn är en tuff snut som börjar utreda vad som på ytan ser ut att vara ett rånmord på en elitgubbe, men som ganska tydligt är ett beställningsmord. Thorn har därmed råkat komma en stor hemlighet på spåren; en hemlighet som folk är villiga att döda för att skydda.

Jag tycker att det känns uppfriskande att se en film som egentligen inte har särskilt mycket handling alls, utan istället till stor del bygger på att måla upp hur livet kan tänkas vara i en dystopisk framtid. Thorn, filmens hjälte, är verkligen inte någon person att tycka om, utan han skulle uppfattas som riktigt vidrig i det verkliga år 2022. Å andra sidan har han i varje fall någon känsla för vad som är rätt, trots att han ju arbetar för det etablissemang som redan svikit folket. Dessutom är det trevligt med en film som slutar i precis rätt ögonblick. Det är lätt att förstå att Soylent Green – USA år 2022 har blivit så pass ihågkommen som den är, trots att den verkligen känns ur tiden, och jag gillar filmen skarpt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kasper är en standuppare som har varit framgångsrik men som inte längre har publiken med sig. Hans prat är helt enkelt inte roligt längre, och han stryks från en kommande humorturné. Men det blir värre. Han får besked om att han har allvarlig cancer, och han blir dumpad av sin flickvän på samma dag. Han flyttar in hos sin agent, manager och barndomsvän, som också har hamnat i något slags vägskäl i livet. Så vad gör då en avdankad döende humorist? Han tar förstås till humorn.

Peter Næss har med Ingenting att skratta åt gjort en film som kombinerar stora sjok av sorg med humor. Den balanserar på en smal avsats mellan det svåra och smärtsamma, och glädje och närhet. Det blir en ganska gripande blandning av det hela. Vissa situationer kan kännas lite överdrivet konstruerade, och en del rollpersoner drar lite åt karikatyrhållet, men överlag är det en bra fungerande film. Jag både skrattade och grät, trots min naturliga återhållsamhet med känsloyttringar. Så känslomässigt lättmanipulerad är jag.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I framtiden har mänskligheten sett till att så gott som helt ha utrotat sjukdomar, ingen svält finns och alla har någon form av sysselsättning. Vi har det helt enkelt väldigt bra, men samtidigt har i stort sett all vegetation på jorden utplånats. Därför har det skickats ut ett antal stora växthusliknande rymdskepp för att bevara jordens växtarter i väntan på en möjlighet att återskapa den naturliga biosfären. Ett av skeppen heter Valley Forge, och dess besättning består av fyra män varav bara en, Lowell, faktiskt bryr sig om växter. En order om att återvända till jorden kommer, men bara för att låta rymdskeppen återgå till kommersiell tjänst, och därför måste växthusmodulerna först förstöras. Det blir för mycket för Lowell som hastigt bestämmer sig för att göra uppror.

Den tysta flykten (Silent Running) känns verkligen som ett barn av sin tid. Den är fylld av det tidiga sjuttiotalets stora framtidspessimism där mänskligheten helt enkelt slutat att bry sig. Den har också musik av en typ som inte direkt är vanlig i rymdsammanhang (Joan Baez), vilket ger den en nästan flummig framtoning. Det kombineras med en värld som är starkt kommersialiserad, med företagsloggor i stort sett överallt. Effekterna är överhuvud taget ganska påkostade, och miljöerna likaså. Allt detta sammantaget gör att filmen blir en ganska skev upplevelse. Den är både charmig och djupt deprimerande, melankolisk och övertydlig. Jag gillar den just därför.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vissa filmer är tyngre att se än andra, och Quo vadis, Aida? är extra tung då man ju vet vad som kommer att hända. Jasmila Zbanics drama utspelar sig nämligen i juli 1995, i och kring bosniska Srebrenica.

Filmen inleds med överläggningar mellan Srebrenicas borgmästare och ledningen för FNs närliggande bas som har i uppgift att skydda staden. När inga garantier kan ges om att följa upp ställda ultimatum för de serbiska trupperna som är på väg att inta staden skiljs parterna i osämja. Själva samtalet skedde via FNs anställda tolk, Aida, som är huvudpersonen i filmen. När serberna kommer till Srebrenica flyr civilbefolkningen mot FN-basen, men bara ett litet fåtal kommer in och resten får stanna utanför stängslet. Mitt i all kaos försöker Aida rädda sin egen familj från vad som allt tydligare rör sig mot en etnisk rensning, genom att försöka utnyttja de möjligheter hon har via sin tolkbefattning.

Quo vadis, Aida? berättar ingen sentimental historia, utan går rakt på sak i skildringen av en tragedi på både det politiska och familjeplanet. En stegrande känsla av panik blandat med hopplösa försök att skydda de som behöver skyddas. FNs organisation verkar vara under all kritik, och har därmed inget att sätta emot när de serbiska soldaterna kommer för att köra iväg bosnierna mot deras död.

Det som sätter djupast spår är ändå att förövare och offer är tidigare grannar. Aida var lärare före kriget, och flera av de serbiska soldaterna är hennes tidigare elever. Och sedan kommer livet efter kriget, när förövarna åter igen är grannar till offrens anhöriga. Det är svårt att tro att försoning ens är tänkbar i ett sådant läge.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.