Det stora blå

Det känns märkligt att återse filmer som tidigare gjort stort intryck på mig. Det måste ha varit drygt trettio år sedan jag såg Luc Bessons Det stora blå på video bandad från TV, och då tyckte jag att det var en fin film, lite fascinerande och dessutom ganska djupsinnig. Att se den igen var i alla fall till en början riktigt jobbigt, beroende på den ytterst 80-taliga musikmattan som tynger ner hela filmen, men efter ett tag kunde jag lugnt sjunka in i en ganska långa filmen. Bilderna är riktigt fina, men både handling och dialog känns direkt ytliga. Den har helt enkelt inte åldrats så väl.

Filmen inleds på en grekisk ö på 1960-talet där den stöddige italienske pojken Enzo utmanar den lite mer tillbakadragne franske pojken Jacques på att plocka upp en slant från havsbotten i den lilla hamnen. Jacques står över utmaningen och följer senare med sin far ut när han ska dyka efter tvättsvamp, vilket slutar illa. Långt senare försörjer sig både Jacques och Enzo som fridykare. Enzo är världsmästare i grenen medan Jacques fungerar som forskningsobjekt och leker med delfiner. När Enzo kommer över lite pengar söker han upp Jacques för att utmana honom vid fridykarmästerskapen. Jacques i sin tur har upptäckts av Johana, en amerikansk försäkringsreglerare, som fattat tycke för honom. Alla strålar samman och filmen följer deras relationer, känslomässiga utveckling och dykarrivalitet.

Det stora blå är sprängfylld med undervattenscener, lekande delfiner och klarblå vatten, och är rent visuellt en njutning. Filmens längd märks inte av så mycket tack vare allt ögongodis, men den känns för övrigt ganska platt. Personligheterna är överdrivna åt alla håll utan att få någon egentlig möjlighet att utvecklas med tiden. Historien har ett episkt anslag, men den den genomförs som en romantisk komedi. Det är som att manus och regi inte passar ihop vilket är extra märkligt då Luc Besson ligger bakom bådadera. Men närmare tre timmar ögongodis är inte heller helt fel.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Gris

Plattformsspel kan ofta vara ganska intetsägande. Man ska ofta ta sig från ena änden till den andra genom att hoppa omkring, hitta nycklar, och dra i spakar i rätt ordning. Därför känns det extra bra att det finns spel som Gris som snarare är ett stycke digital konst än en underhållningprodukt. Det är ingen egentlig historia som man spelar sig igenom utan det är snarare en känslomässig utveckling som förmedlas via spelet. Dessutom helt utan ord.

Gris är en flicka som i inledningen sitter i handen på en gigantisk staty av en kvinna. Hon försöker sjunga men verkar ha förlorat sin röst, statyn rasar samman och Gris landar i sin tystnad i en värld utan färger. Hon kommer till över sin inledande sorg och ger sig ut att gå genom världen, som är fylld av märkliga konstruktioner och vresiga träd. Tids nog finner hon några lysande punkter som närmast liknar stjärnor och dessa öppnar nya möjligheter att ta sig framåt för att åter finna färgerna i världen, själv bli starkare och till slut återfinna sin röst.

Det är väldigt klart att Gris handlar om en flickas väg genom ett psykiskt trauma. De olika nivåerna följer mycket tydligt den populärpsykologiska Kübler-Ross-modellen för sorgehantering faser (förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans) men gör det utan att spelet blir trubbigt. Istället känns spelet allt mer upplyftande ju längre in man kommer i det, för att sluta närmast triumferande när de inre demonerna är övervunna.

Spelet i sig är mycket förlåtande. Man kan fumla omkring hur mycket som helst utan att misslyckas. Det ser också väldigt fint ut med en ganska minimal stil målad med vattenfärger. Bilden zoomar in och ut på ett ibland riktigt extremt sätt, vilket på sitt sätt påminner om hur liten man är i den stora världen, men också fungerar bra för att variera perspektivet. Musiken fungerar också bra som en del i känslospelet.

På det hela taget är Gris ett fantastiskt litet spel, med konstnärliga och känslomässiga ambitioner som genomförs alldeles förnämligt. Det är alldeles lagom långt för att man ska komma igenom det på ett par kvällar, och därefter känna sig rörd.

8 kvinnor

Det drar ihop sig till jul någon gång under det franska 1950-talet, och Suzon återvänder hem till sin familjs stora herrgård för att fira jul med mor och far, mormor, lillasyster och moster, samt tjänstefolket. Husets herre hittas då överraskande död i sin säng med en dolk i ryggen, och det står ganska snart klart att någon av kvinnorna i huset måste ligga bakom det. Men vem? Huset är isolerat på grund av vädret och telefonförbindelsen till omvärlden är bruten, så kvinnorna får reda ut situationen på egen hand. Alla visar sig ha stora hemligheter att dölja, och alla har dessutom rimliga skäl att vilja se mannen död. François Ozon har alltså byggt sin film 8 kvinnor på klassiska premisser, men han har även kryddat anrättningen med musikaliska nummer.

Det är tacksamt med historier där alla på goda grunder misstänker alla andra, och filmen är gjord med glatt humör trots att historien i sig egentligen är riktigt mörk. På franskt vis är alla riktigt elaka mot varandra, och det är många hårda ord i omlopp. Filmen upplevs därmed uppseendeväckande pratig, trots att den ofta benämns som en musikal. Just musiknumren känns rätt påklistrade, men scenografi och kostymer är toppen i den här färgglada pastischen. Vissa kunskaper om vad skådespelerskorna gjort tidigare i sina karriärer kan nog krävas för att uppfatta en del filmiska blinkningar. Jag känner mig dock lite kluven till filmen. Den är väldigt trevlig att se på, men samtidigt är den babblig och på gränsen till överspelad så det beror nog helt på ens personliga dagsform om man rycks med eller bara gäspar sig igenom filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

In Bruges

Brygge är en av Europas bäst bevarade medeltidsstäder. Dit har två irländska yrkesmördare skickats för att ligga lågt ett tag. Den äldre av dem, Ken, uppskattar tillvaron som turist i en mysig, nästan sagoliknande, stad medan den yngre, Ray, är enastående uttråkad av blotta tanken på att titta på gamla hus och kullerstensgator. Deras olika sätt att ta till sig Brygge gör att de hamnar i diverse olika märkliga situationer när de möter lokalbefolkningen och andra turister. Efter ett tag hinner förstås deras bakgrund ikapp dem och det mörka skälet till att de är i Brygge uppdagas.

Någonstans i botten av Martin McDonaghs film In Bruges finns en mörk komik, men samtidigt tar den upp ämnen som ångest, hur den ska hanteras, och på vilka sätt moral och principer styr våra val i livet. Mycket av filmens charm bygger på krocken mellan de stenhårda typerna och den fotogeniska stadsmiljön. Intrigen utvecklas i ganska krystade riktningar, men det dämpas upp av den utmärkta dialogen som blandar mellan djupsinnigheter och rent nonsens. Filmen bygger ju på gnabbandet, men också på vänskapen, mellan Ken och Ray. Det märks inte minst av att jag trots att jag redan tidigare sett den faktiskt inte mindes någonting av hur den slutade, men däremot ämnena för nästan samtliga samtal. Filmen är välgjord och välspelad, och alltså helt klart värd att se, och även att se om när man hunnit glömma slutet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Beanpole – den väldiga kvinnan

I Leningrad drar det ihop sig till vinter – den första efter kriget. Ija, som kallas för Långskånken, arbetar på ett sjukhus där skadade efter kriget lappas ihop och vårdas. Hon lider av återkommande anfall där kroppen liksom stängs av, vilket kommer från en hjärnskada hon ådragit sig vid fronten, och hon är även tämligen blyg och försagd. Hon bor i ett rum i en delad lägenhet, där hon också tar hand om den lilla pojken Pasjka. Det är en miljö där sorgliga händelser hör till vardagen. Hennes drivande väninna Misja kommer tillbaka från fronten, flyttar in i det lilla rummet och tar också hon arbete på sjukhuset. Tillsammans kämpar de på för att klara sig i en svältande och sargad traumatiserad stad som försöker hämta sig efter det stora kriget och den långa belägringen.

Jag antar att man inte kan ta en film på allvar om den heter Långskånken så den svenska titeln på Kantemir Balakovs film fick bli det något märkligt hybridaktiga Beanpole – den väldiga kvinnan. Det är en komplex historia med många bottnar som inramas av mycket vackert foto och genomtänkt scenografi. Det är oväntat färgrikt, med framför allt djupa gröna toner, vilket bryter av mot hur efterkrigsmisär brukar se ut på film. Vissa scener kan upplevas som väl långsamma när det går lång tid mellan replikerna i en dialog, men det gör att man sakta sjunker ner i ungefär samma stämning som människorna i filmen. Filmen lider lite av sin längd i förhållande till sin variation så den drar åt det tunga hållet, men om man har tålamodet som krävs så är det en mycket bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Terje Vigen

Alldeles för få filmer nuförtiden baseras på dikter. Annat var det 1917 när Viktor Sjöström bland annat regisserade sig själv i filmatiseringen av Henrik Ibsens episka dikt Terje Vigen. Dikten, och filmen förstås, handlar om en sjöman, Terje Vigen, vars familj svälter under Napoleonkrigen då engelska flottan genomförde en blockad av Skagerak. Han ror till Danmark för att skaffa brödsäd, men fångas upp av en engelsk båt och tas till fånga. Först fem år senare, när kriget tagit slut, kan han återvända hem, men då känner ingen i hembyn längre igen honom och familjen har svultit ihjäl. Han börjar arbeta som lots, och en dag hamnar ett engelskt fartyg i nöd varvid Terje Vigen ger sig ut för att rädda de som är ombord. Det visar sig att båtens kapten är samme man som tog honom till fånga, och en möjlighet till vedergällning mot honom och hans familj dyker upp.

En film av så här tidig årgång är förstås en stumfilm. Textskyltarna som används kommer direkt från Ibsens norska originaltext och är tämligen svåra för mig att hinna läsa och tolka, men det mesta av handlingen kommer ända fram genom skådespelandet. Filmen måste rent tekniskt ha varit banbrytande när den gjordes, med stormande hav och piskande vind. Den känns riktigt påkostad och verkar allmänt bland experter anses ha varit inledningen till en guldålder för svensk filmkonst. Det blir inte så mycket handling när filmen bygger på en dikt, men det ger istället utrymme för tydlighet. Det är något tidlöst med starka känslor och stormande hav så Terje Vigen håller bra än.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.