The Rite of the Christmas Dance

Det finns en viss lockelse i att läsa en aktuell nobelpristagare även om jag inte bryr nmig så mycket om själva utmärkelsen. Det är ju i alla fall någon slags kvalitetsstämpel. Det är precis därför jag har tagit mig an Ungerska nationens säkerhet av László Krasznahorkai. Den är förvisso ganska kort, men den har en del yttre belastningar som normalt skulle hålla mig borta: Bokens tolv kapitel har namnen INLEDNING1 – INLEDNING10 samt SNARTSLUT1 och SNARTSLUT2, och de är vart och ett skrivna i en enda lång mening. Dessutom är den del fraser skrivna med särskild tyngd utan att det ligger något system bakom, vad jag kan se. Som sagt, jag är sällan lockad till böcker där författaren medvetet arbetat för att göra det snårigt.

Nåväl. I boken följer vi en fjärilsexpert vid namn András Papp som älskar sitt arbete, och faktiskt älskar allt liv som finns på jorden. Han lider av en medfödd defekt som genom livet orsakat honom mycket löje, förakt och rena misshandelssituationer, men han är ändå en ganska lycklig man som jobbar vid ett naturhistoriskt museum. En dag tränger sig en författare in i Papps liv. Han är gammal, självupptagen, mjällar, luktar urin, kör för fort och upphör aldrig med sitt babbel. Författaren är Krasznahorkai, och han har hamnat i någon slags kris och söker meningen med livet inför skrivandet av nästa “stoora romaan”. Någon slags vänskap uppstår, men vilka är egentligen författarens avsikter med Papp?

Porträttet av Papp är riktigt finstämt i Ungerska nationens säkerhet, och det kontrasterar fint mot den finkulturella författarens alla later. Textens kapitelmeningar fungerar också alldeles utmärkt med sitt flöde av associationer och tankar och händelser, även om det är ansträngande med långa meningar. Jag fick även lära mig oväntat mycket om fjärilar genom att läsa boken. Så, boken är väl värd att läsa trots dess på ytan irriterande berättarformat. Det är också uppfriskande med en författare som så tydligt driver med bilden av sig själv så till den milda grad att man verkligen börjar ogilla hans inkarnation i boken.

Det finns en intressant gränszon bland böcker som kanske är charmiga eller kanske bara banala. Philippe Delerms Det hade regnat hela söndagen är exempel på en bok som befinner sig där. Förmodligen beror vilken sida om gränsen en bok befinner sig på vilket humör jag har när jag läser den, och i det här fallet var jag nog på gott humör. Detta trots att den inledande meningen i boken var det ganska irriterande:

Man måste bo i Paris.

Boken handlar om Monsieur Spitzweg som bor i Paris, och som verkligen älskar att göra det. Det är det som är hans roll i livet: att bo i Paris. Boken är i stort sett en enda lång beskrivning av honom, mannen som älskar att bo i Paris. Han är inte speciell på något vis, han fyller videokassetter med TV-inspelningar som han aldrig kommer att se, han åker tunnelbana utan att ha något mål, han tycker om inledningmeningar i Maigret-deckare (bokens titel är en sådan), och han uppskattar verkligen att bo i Paris. Effekten på mig blir ungefär som när någon ständigt upprepar att det finns ingenting att oroa sig för. Man känner att det skaver någonstans. Annars skulle ju Det hade regnat hela söndagen varit en fullkomligt poänglös läsning, men det kanske också är det som är poängen. Jag kanske måste bo i Paris.

Jag har tänkt att Nattavaara skulle vara en utmärkt plats att skaffa sig ett sommar/semesterhus eftersom det är så pass enkelt att komma dit med tåg och husen är ganska billiga. Nackdelen skulle vara att det inte finns särskilt mycket att göra där. Dessa tankar fanns innan jag läste boken Nattavaara, av författarparet Thomas Engström och Margit Richert. Undertiteln Roman i katastrofernas tid kan förmodligen avslöja att det inte är särskilt positiva omständigheter som behjandlas i boken.

Nattavaara är en dystopisk skildring av en ganska nära framtid där det mesta verkar ha gått åt skogen med klimatförändringar, en serie pandemier och allmän civilisations, samhällelig, och ekonomisk kollaps på global nivå. Här i Skandinavien har Norrbotten tröttnat på att sugas ut ekonomiskt av Stockholm och har därför brutit sig loss från Sverige under namnet Nordmark. Nordmark styrs från Kiruna av den enväldige jarlen Sebastian Hall, men han manövreras i sin tur av Daniel Hartmann som har kontroll över information och säkerhet. Bokens båda huvudpersoner är dock Erik, som efter att ha hittat sina föräldrar döda i bastun söker sig mot Kiruna med sin lillasyster Sofia, och Marja, som tas tillfånga av ett gäng stråtrövare.

Boken är fylld av detaljer som ramlar förbi i förbigående och som bygger upp och beskriver ett fungerande dysfunktionellt samhälle. Däremot är det inte så mycket variation i berättelsen, utan den känns mest bara jämnmörk vilket är en ganska stor svaghet i boken. Den är dessutom redan från början tänkt som första delen i en trilogi, så det är ingen överraskning att boken inte har något egentligt slut. Utan vetskapen om att en fortsättning existerar skulle bokens slut kännas synnerligen mensingslöst.