Diktatorn

Efter en lång rad äventyr 1918 under slutskedet av det stora kriget råkar en tafflig soldat, som slåss för den förlorande sidan (Tomanien), till slut ut för en svår olycka. Den får honom att tappa minnet. Han hamnar därför på sjukhus i många år, vilket gör att han missar alla förändringar som under tiden skett i hemlandet. En mustaschprydd diktator, Adenoid Hynkel, har tillsammans med sina två goda hantlangare Garbitsch och Herring tagit över makten, och infört starka antijudiska regleringar samt infört starkt militärt styre. Det hade varit bra att veta för den tidigare soldaten i och med att han är judisk. Han var barberare i det civila och han återvänder till slut till sin salong, som stått igenbommad i alla år. Sakta men säkert börjar han förstå vad som händer och börjar sin kamp för att överleva i gettot.

Diktatorn kan vara Charlie Chaplins mest omtalade film. Den kom ut 1940, vilket var rätt långt innan USA gick in i kriget, och det är tydligt att han insåg vart det var på väg att barka i Europa. Som satir är filmen oerhört trubbig. Det är solklart vilka som är måltavlorna och vad de står för. Filmen är i sig ganska splittrad med två samtidiga handlingar efter de inledande krigsscenerna: Barberarens liv i gettot, och diktatorns aktiviteter i sitt palats. Tempot är ojämnt genom filmen, och en del av slapstick-komedin skär sig rejält mot det mycket mörka allvaret som finns i botten. Som film betraktat upplever jag Diktatorn som måttligt bra, men filmen är mycket viktig på andra sätt som inspiration till hur man kan förhålla sig till diktaturer med godtyckligt utpekade motståndare som “försvinns”. Det är där filmens styrka sitter.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Exit Through the Gift Shop

Exit Through the Gift Shop är en ganska ovanlig film i och med att den är skapad av gatukonstnären Banksy. I filmen påstås det att den ursprungligen var tänkt att vara en dokumentär om Banksy själv, men att han tog över klippandet och ledningen för filmen då han ansåg att dokumentärfilmmakaren var en betydligt mer intressant person. Thierry Guetta var en man som filmad allt, överallt, alltid. Han kom via en kusin i kontakt med ett antal av de mera kända gatukonstnärerna i Kalifornien, och han filmad dem under deras arbete. Han påstod att han arbetade med en dokumentär om gatukonstnärer, och det lät honom helt enkelt vara med och filma. Det enda problemet i sammanhanget är att bara filmade, och gjorde inte något vettigt av materialet. Därför passade Banksys “myteri” in på bästa sätt.

Filmen är rätt intressant på flera sätt. Dels att den faktiskt dokumenterar bakgrunden till flera av de kända gatukonstnärerna, men också för att den överraskar. Det finns ett par vändningar i historien som överraskar så pass mycket att man börjar tro att det filmen egentligen i sig själv är en konstinstallation av Banksy. Hur som helst så skulle i alla fall jag vilja att det som skildras är på riktigt. Livet skulle vara så mycket roligare då. Det är nämligen mycket humor inblandat.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kverulanten söker Eskort

Efter äventyret i Helsingfors (som beskrevs i Kverulanten) har den tjurskallige huvudpersonen återvänt till sin gård där vardag pågår som vanligt. Tyvärr råkar han kvadda sin älskade Ford Escort och tvungas låta skrota den. En modern bil är otänkbar så han letar överallt efter en Escort av rätta årsmodellen. Den närmaste finns i Hamburg, så han far dit på egen hand. Väl där behöver han få hjälp av sin bror Tarmo, som han inte har haft kontakt med på årtionden. Tarmo, som är ju närmast är en motpol till huvudpersonen, lovar att hjälpa till. Det är kanske inte ett kärt återseende, men ett välbehövligt.

Mika Kaurismäki ligger bakom filmen Kverulanten söker Eskort, vars namn i sann filmuppföljaranda kommer från ett missförstånd i den första filmen. Och, ja, det är en riktig uppföljare i det att den plockar upp det som var populärt i den första filmen, och spinner vidare på det. Det finns en del oklarheter i släkt- och vänskapsförhållanden som inte berördes alls i den första filmen, men det är sådant man får räkna med. Filmen är mycket underhållande, men bygger också på ganska många billiga och uppenbara poänger. Det är ingen djupare historia, trots att det i stora drag handlar om två bröder som finner varandra efter mycket lång tid isär, samt till viss del om två söner som finner sig själva. Den känns också väldigt finsk, så man får lov att vara beredd på att behöva kolla upp en del referenser om man är lite ovan med det finska kynnet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Lida

Jag går tyvärr inte så ofta på teater, vilket beror mer på egen tröghet än något annat. När jag fick en fribiljett till en föreställning passade jag i alla fall på att få känna lite teateratmosfär. Eller ganska mycket atmosfär i och med att min plats var på första raden. Det är ingen egentlig nackdel för mig att sitta längst fram i stora salen i Kulturhuset Aurora (Kiruna) eftersom det är den enda raden med ordentligt benutrymme.

Nåväl, föreställningen var Lida, i regi av Rikard Lekander, skriven av William Goldman efter en roman av Stephen King. Det är en historia där jag insåg att jag kände till handlingen i stort, trots att jag varken läst romanen eller sett filmatisering. Historien inleds när författaren Paul Sheldon (Samuel Fröler), efter en allvarlig bilolycka olycka, vaknar upp i en säng i ett ensligt hus i skogen. Han har plockats upp och tagits omhand av en tidigare sjuksköterska, Anne Wilkes (Maria Kulle), som bor där. Hon visar sig vara ett mycket stort fan av Sheldon, och framför allt hans historiska romantiska historier om Lida. Hon var mycket besviken över att Lida i dog i slutet av den senaste boken och håller därför Sheldon instängd tills han skrivit en fortsättning. Det hela utvecklas till ett klaustrofobiskt skräckfyllt drama om kontroll och hjälplöshet.

Historien lämpar sig väl för att spelas på scen eftersom den i stort sett bara utspelar sig i det lilla huset. De tre skådespelarna (det finns en sheriff också) verkar trivas i sina roller och tar galenskaperna med en viss humor. Scenbygget är effektivt med en svängbar vägg som ger möjligheter till variationer Föreställningen har i mitt tycke också mycket lyckade ljuseffekter för att spegla vädrets skiftningar, och inte minst Sheldons drift in och ut ur medvetslösheten. Mot slutet blev tyvärr en del scener lite väl långa, vilket gjorde att slutkänslan av föreställningen inte riktigt stannade kvar där den var under de mest laddade stunderna.

Renegater

Man kommer inte ifrån att Klas Östergrens Renegater är en omfångsrik, för att inte säga tjock, bok. Den har 746 sidor väl fyllda med ord, men kanske inte så mycket innehåll som man skulle kunna önska. Den innehåller däremot långa noggranna beskrivningar av olika händelser och detlajer som kan vara ovidkommande eller kanske inte.

I inledningen står författaren vid grinden till sin gård på Österlen och tittar ut över grannskapet. En man närmar sig, och det visar sig vara Henry Morgan, som omskrivits i två tidigare omfångsrika romaner av Östergren. Den här gången vill han att författaren ska skriva en rapport om skandalerna som skakade Svenska Akademin från slutet av 2017 vilka ledde till att författaren lämnade densamma. Författaren i sin tur är redan igång med att skriva en bok om en annan skandal, den som kallas Sydafrikasatsningen som 1999 skulle knyta affärs- och kulturkontakter mellan Sverige och Sydafrika men som bland annat ledde till en ökänd storkonsert med svenska artister som bara lockade 3 betalande åskådare till en arena som rymde 30000. Den boken i sin tur har samband med ett annat projekt som författaren ägnar sig åt: att skriva ett program till en samling konstverk med snömotiv.

Renegater är alltså i princip bortåt ett halvdussin halvfärdiga böcker som kombineras med hjälp en ramhandling som anknyter till tidigare utgivna romaner. Eftersom det var länge sedan jag läste dessa hade flera namn och för handlingen viktiga personer försvunnit ut mitt minne, vilket försvårade läsningen för mig. Förmodligen är det det 168 sidor långa avsnittet om Svenska Akademin som kan locka flest läsare, men där har Östergren snårat till det lite extra genom att skriva allting i ett enda stycke som hoppar fram och tillbaka, och där samtliga inblandade har fått namn efter olika gräsarter (författaren själv får heta herr Svingel). Personligen upplever jag beskrivningen av upprinnelsen till Sydafrikadebaclet som det mest intressanta i boken, men boken är alldeles för splittrad och omfångsrik för min smak.

Brutalisten

Jag är fascinerad av brutalistisk arkitektur där idén är att låta de funktionella detaljerna vara själva dekoren och där man gärna använder rå betong och stål för att utföra de ofta monumentala byggena. Uppenbarligen kan brutalismens idéer överföras till filmformatet, vilket Brady Corbet med all tydlighet visar i sin tre och en halv timme långa mastodontfilm Brutalisten.

Filmen inleds genom förvirring och kaos med knuffar trängsel som till slut leder till att frihetsgudinnan glider in i bilden. Det är ungerske judiske arkitekten László Tóth som flyr till USA efter att ha överlevt förintelsen. Han var förvisso framgångsrik i sitt hemland före kriget, men i USA är han utfattig och får hjälp av sin kusin i Philadelphia som ger honom arbete och bostad i sitt möbelsnickeri. Hans vägar korsas av en mycket förmögen mecenat som erbjuder honom ett arkitektoniskt storuppdrag. Det leder till en komplicerad affärsrelation med mycket olika grader av inflytande. Tóth är dessutom heroinist efter båtresan, och har en fru som han försöker klara av att få över Atlanten.

Filmen har ett mycket stort antal teman som möts och krockar med varandra. En genomgående känsla är den stora ruttenhet som verkar uppstå när ekonomiska och politiska tillgångar är gravt ojämnt fördelade, och hur den så kallade amerikanska drömmen verkar kräva omänskligt agerande för att gå i uppfyllelse. Jag tycker filmen är gravt överladdad med pretentioner och alldeles för lång för sitt innehåll, som ett kontor med 12 meters takhöjd. Märkligt nog blev jag inte uttråkad av filmen, bortsett från den onödiga epilogen, så rent filmhantverksmässigt håller den god klass. Jag tror dock att jag inte kommer att komma ihåg särskilt mycket av Brutalisten om någon vecka eller så för det är inte mycket till egentlig handling i filmen, eller egentlig nerv. Det intressanta är vad som inte berättas i filmen – själva bakgrunden till att Tóth ofrivilligt skilts från sin fru – vilket måste vara ett medvetet val för att visa driften framåt istället för att älta det som hänt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.