Quo vadis, Aida?

Vissa filmer är tyngre att se än andra, och Quo vadis, Aida? är extra tung då man ju vet vad som kommer att hända. Jasmila Zbanics drama utspelar sig nämligen i juli 1995, i och kring bosniska Srebrenica.

Filmen inleds med överläggningar mellan Srebrenicas borgmästare och ledningen för FNs närliggande bas som har i uppgift att skydda staden. När inga garantier kan ges om att följa upp ställda ultimatum för de serbiska trupperna som är på väg att inta staden skiljs parterna i osämja. Själva samtalet skedde via FNs anställda tolk, Aida, som är huvudpersonen i filmen. När serberna kommer till Srebrenica flyr civilbefolkningen mot FN-basen, men bara ett litet fåtal kommer in och resten får stanna utanför stängslet. Mitt i all kaos försöker Aida rädda sin egen familj från vad som allt tydligare rör sig mot en etnisk rensning, genom att försöka utnyttja de möjligheter hon har via sin tolkbefattning.

Quo vadis, Aida? berättar ingen sentimental historia, utan går rakt på sak i skildringen av en tragedi på både det politiska och familjeplanet. En stegrande känsla av panik blandat med hopplösa försök att skydda de som behöver skyddas. FNs organisation verkar vara under all kritik, och har därmed inget att sätta emot när de serbiska soldaterna kommer för att köra iväg bosnierna mot deras död.

Det som sätter djupast spår är ändå att förövare och offer är tidigare grannar. Aida var lärare före kriget, och flera av de serbiska soldaterna är hennes tidigare elever. Och sedan kommer livet efter kriget, när förövarna åter igen är grannar till offrens anhöriga. Det är svårt att tro att försoning ens är tänkbar i ett sådant läge.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Fädernas missgärningar

Fädernas missgärningar av Åsa Larsson

En sidoeffekt av att den stora pandemin mattas av är att jag har börjat resa i jobbet igen, vilket storligen ökar tiden jag ägnar till att läsa böcker. Därför har jag på för mig riktigt kort tid hunnit läsa Åsa Larssons Fädernas missgärningar, vilken på baksidan något tvetydigt beskrivs med orden Äntligen är den sista och avslutande boken om Rebecka Martinsson här… Det känns faktiskt som om författaren är lättad över så att säga ha skrivit klart om sitt persongalleri som hunnit växa till sig över sammanlagt sex böcker.

En döing hittas i en soffa i en enslig stuga på en ö i Torneälven, men i samma veva hittas ett mycket äldre lik. Det sistnämnda känns igen av rättsläkaren i Kiruna som en man som försvunnit spårlöst i början av 1960-talet, och han ber åklagare Martinsson att snoka reda på vad som kan ha hänt. Det får förstås lov att bli en fritidsutredning, eftersom mordet är preskriberat, men nya färska lik hittas, mordutredning sätt igång, och kopplingar uppdagas till Martinssons egna släkt.

Fädernas missgärningar är formellt sett en deckare, men det är inte det som är poängen med boken som innehåller så mycket annat. Det är en berättelse om staden Kiruna som rivs ner, och som trots att nya hus byggs upp några kilometer åt sidan för att ersätta allt som slagits upp på sprickande mark inte är samma ställe. Det är också en berättelse om allmän mänskokärlek, men också om trasiga människor som hatar sig själva, som känner att de inte duger, som fastnar i gamla spår, eller hamnar i situationer de inte behärskar. Ambitionerna med boken är alltså helt enkelt mycket större än att bara vara en deckare. Det gör att boken breder ut sig i omfång, men det tål den. Språket flyter på bra och intrigen rullar fram i makligt tempo mellan de olika scenerna. Jag skriver scener eftersom handlingen så tydligt sker intervaller, liksom i en film.

Boken förmedlar en tydlig Kirunakänsla, och om det är bra eller inte kan man förstås diskutera. Men det är förstås kul när man har lite lokalkännedom. Handlingen är måhända lite ofokuserad, men valda scener är mycket bra.

Vägskäl

Vägskäl av Jonathan Franzen

Runt jul 1971 närmar sig de olika medlemmarna i familjen Hildebrandt vägskäl i tillvaron på olika sätt. Vid en första anblick kan den stora fyrabarnsfamiljen verka leva ett harmoniskt förortsliv strax utanför Chicago, men det är verkligen bara på ytan. Russ Hildebrandt är pastor i församlingen First Reformed, men han har skjutits åt sidan till förmån för en yngre och mycket populärare ledare för ungdomsgruppen Crossroads. Hans äktenskap med Marion knakar i fogarna och han flirtar med en yngre församlingsmedlem, tillika änka. Marion å sin sida går i samtalsterapi där hon går igenom ordentligt traumatiska upplevelser från sin ungdom som hon hållit hemliga för sin familj. Äldste sonen Clem är utflugen för att studera på college, men överväger att istället kriga i Vietnam. Dottern Becky är populär i skolan, men har precis gått med i Crossroads för att få kontakt med pojke hon gillar. Mellansonen Perry, lysande i skolarbetet men även en ganska framgångsrik gräshandlare, har också gått med, men då för att bli en bättre människa. Yngste sonen Judson är bara lillebror.

Det ovan beskrivna är utgångspunkten i Jonathan Franzens roman Vägskäl, som genom sitt omfattande format känns ambitiös i sig själv men också ska vara första delen i planerad trilogi med med titeln Nyckeln till alla mytologier. Boken är upplagd i formen av en familjeroman där de olika kapitlen berättas ur de olika familjemedlemmarnas synvinkel, och man får också beskrivet vad som rör sig i deras huvuden. Man vet att familjesammanbrottet är på väg, men man vet inte vilken form det ska ta och inte heller till vad det kommer att leda till. Det skapar en spänning som gör boken intressant, däremot är det lite synd att de flesta medlemmarna i familjen Hildebrandt inte är särskilt intressanta i sig, utan bara mest själviska och enkelspåriga i största allmänhet.

Vägskäl är en omfattande bok. Mot slutet av boken fick jag till och med intrycket att författaren själv börjat tröttna på sin bok. De sista kapitlen kändes liksom inte så genomarbetade som de tidigare, eller kanske var det bara så att berättandet blev mera skissartat så att färre ord användes. Boken är nämligen överlag annars tämligen ordrik. Som en skildring av ett Amerika under en brytningstid (här hade jag gärna skrivit vägskäl för att hedra bokens titel) är boken bra med sin koppling mellan hur stora historiska skeenden motsvarar sådana på familjenivå, men den matchar ändå inte riktigt den högt satta ambitionsnivån.

Himmelfall

När den planerade filmen (Ingenting å le av) inte levereras i tid fick Kiruna filmstudio snabbt hitta en ersättningsfilm. Det blev Gunnar Vikenes bortåt tjugo år gamla film Himmelfall som fick den otacksamma uppgiften att komma in som oplanerad avbytare.

Filmen utspelar sig under tre dagar strax innan jul och den något spretiga handlingen kretsar kring Reidar. Han är patient på en psykiatrisk klinik och oroar sig för lite av varje, men framför allt för att någon av alla tusentals meteorerna i rymden ska slå ner. Han väntar på dagen då hans studsboll flyger rakt genom betongväggen, för den dagen finns harmoni i världen. Han vill också rädda Juni som lider av självmordstankar, men också slår alla som kommer henne alltför nära på käften. Klinikens överläkare lider av impotens och skjutsar sin fru till en älskare som tar betalt för sina tjänster. En illegal invandrare försöker vara sinnessjuk mitt i röran, och Reidars mamma börjar få svårt att klara sig själv i hemmet men inser det inte själv.

Det är en ganska typisk ensemblefilm med flera handlingar som går in i varandra. Den har dock den lilla egenheten att det verkar finnas så lite folk, och så få miljöer, i den lilla förorten där den utspelar sig att det egentligen verkar kunna vara otänkbart att filmens personer och handlingar inte skulle gå i varandra. De knappt tio personerna har det gemensamt att de är trasiga själar på olika sätt. Det är bara graden av reparationsbehov som skiljer.

Filmen blandar ganska djup tragik med humor, och gör det utan att det blir cyniskt. Det är till och med med stor värme som Reidars tillvaro skildras. I och med att den är en mycket mörk måbra-film blir det känslosamt åt alla möjliga håll. Skådisarna gör ett riktigt bra jobb i att få liv i de udda figurerna, men filmen känns lite oavslutad. Jag har inget emot öppna slut, men här kändes handlingen inte riktigt färdigberättad. Himmelfall känns alltså nästan som pilotavsnittet till en TV-serie. Det är en fullt godkänd reserv.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

All världens morgnar

Den åldrande gambamusikern och kompositören Marin Marais, fransk hovmusiker under Ludvig XIV, berättar en sorglig historia för sin orkester. Den handlar om hans mentor Sainte-Colombe som när hans hustru dör isolerar sig på sitt lilla gods, där han bygger sig ett litet trähus där han kan fokusera helt på sin musik och sina två små döttrar. Ryktet om hans storhet som musiker når dock till kungens krets, men ingenting kan locka honom tillbaka från avskildheten.

Det som främst utmärker Alain Corneaus film All världens morgnar är att den är på gränsen till att vara mer än lite småtrist. Miljöer och kostymer är genomarbetade, och skådespelarna tar i så det knakar för att lyfta filmen. Dessutom fungerar gambamusiken, som till stora delar är skrivna av huvudpersonerna i filmen, som en väv som knyter samman historien. Men stämningen är nästan genomgående dyster, och tempot mycket lågt, så det var svårt för mig att hålla mig vaken genom hela filmen. Jag märkte att tankarna gled iväg åt andra mer intressanta håll under delar av historien. Jag är övertygad om att det är en mycket behaglig film att sova till, men jag känner att jag inte är rätt person för den. Den är för småtråkig även för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kamrater!

Det är den första juni 1962 i Novotjerkassk, en industristad som stolt står förr stora delar av Sovjetunionens lokomotivproduktion. Lyudmila vaknar till en bra dag bredvid sin älskare, och går extra tidigt till affären för att införskaffa sina dagligvaror eftersom det börjat spridas rykten om varubrist och prishöjningar. Hon behöver egentligen inte oroa sig för det, eftersom hon sitter stadens politiska kommitté och därför vet hur bra läget är samt har möjligheten att slippa köa. Kommittén arbetar för samhällets bästa, och därmed även folkets bästa, men plötsligt blir de varse att en strejk utbrutit på fabriken. Då lönerna skurits ner samtidigt som priserna gått upp är det inte underligt att missnöjet börjar gro bland arbetarna, men hur är det ens tänkbart att arbetare i ett socialistisk samhälle ska finna någon anledning anledning att strejka. Situationen eskalerar bortom kommitténs kontroll. Armén kallas in och KGB får använda sina spioner bland arbetarna för att identifiera upprorsledarna. Det slutar med stor blodsspillan på stadens torg, och hårt arbete för att se till att alla spår av upproret ska försvinna och att nyheten om det aldrig ska spridas vidare. Mitt i allt detta står Lyudmila som börjar vackla i sin tro på samhällssystemet.

Med filmen Kamrater! har Andrej Konchalovskij försökt gå igenom händelsförloppet kring den nedtystade massakern i Novotjerkassk så korrekt som möjligt. Därför känns filmen en smula som en instruktionsfilm i den sovjetiska metoden att effektivt slå ner en revolt. Men i och med att fokus också ligger på Lyudmilas väg genom röran finns som tur är också det mänskliga perspektivet där. Man kan inte komma ifrån att filmens yttre form, nästan kvadratisk och svartvit, på något sätt får den att kännas extra dokumentärlik, vilket skulle kunna upplevas som ett billigt trick. Dock fungerar det bra här, då det samtidigt skapar lite distans till bilderna. Det finns starka känslor runt och efter massakern, vilket förstås är väntat, men det som jag själv tyckte var intressantast med filmen var faktiskt den inledande skildringen av Lyudmilas vardagsliv. Det känns lite märkligt att fastna för den del av filmen som kommer innan något egentligen händer, men så var det för mig här. Hela filmen är förstås helt klart sevärd, men det är inledningen som sticker ut mest med vardagens göromål.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.