1795

1795 av Niklas Natt och Dag

Det är naturligtvis självklart att den avslutande delen av Niklas Natt och Dags trilogi av spänning från det sena 1700-talets Stockholm fick namnet 1795, eftersom de båda tidigare böckerna fick hade namnen 1793 och 1794. Som avslutande del i en trilogi finns det också annat bagage i 1795 såsom ett stort persongalleri och inte minst ett antal lösa trådar från de tidigare böckerna som måste knytas ihop. Det sistnämnda har effekten att av bokens fyra delar ägnas de tre första delarna i princip bara åt att reda ut de tre främsta ouppklarade ödena medan det mesta nya kommer in först i bokens fjärde del. Det händer alltså inte särskilt mycket i större delen av boken, vilket går emot en spänningsromans natur.

Det är en bok av återseenden, önskade liksom även mindre önskade. I och med att 1795 är en trilogiavslutare, och de tidigare böckerna varit så omtyckta, kan man anta att det funnits en hel del press på författaren från alla möjliga håll på hur innehållet skulle vara. Miljöbeskrivningarna är så målande som de ska vara, och det känns som om äcklet och våldet har försvunnit en smula från blickfånget. Språket är lika livfullt som tidigare, liksom personbeskrivningarna. Det som saknas är en ordentlig intrig. Det händer inte särskilt mycket under 1795 (det mesta verkar ha hänt tidigare och bara efterspel återstår), och vad som ändå sker är ofta dessutom lite oklart både till orsak, skeende och verkan. Det känns i alla fall skönt att 1795 har ett ordentligt slut, till skillnad från 1794.

Trilogin som helhet är riktigt bra, men 1795 är en ganska ointressant bok på egen hand utan ska väl mest ses som just en avrundning på en trilogi.

The Witcher 3: Wild Hunt

The Witcher 3: Wild Hunt is considered one of the best computer games ever made by many people. It is also following up The Witcher and The Witcher 2: Assassins of Kings, two games that I really enjoyed playing, so it is not a surprise that I also liked this game during the six months I dedicated to it…

The initial plot is simple. Geralt, the witcher, is searching for his old lover Yennefer in the war-scarred countryside after a major battle between the Nilfgaardian and Temerian armies. He finds her and follows her to Vizima. On the way there they are attacked by the Wild Hunt, a group of icy specters travelling between worlds. It turns out the emperor Emhyr var Emreis in Vizima wants to hire Geralt’s services to find the emperor’s daughter Ciri, who has also been under Geralt’s care, and who is believed to be the reason for the Wild Hunt attacks. There are only three vague clues of Ciri’s potential whereabouts so it is not an easy task for Geralt to find her, even though he has superhuman senses, good fighting skills and a large network of acquaintances to aid him.

What makes The Witcher 3: Wild Hunt is that it feels like the world in the game is alive. The people in the game reacts to what is going on, and there are many, many stories on the side of the main story that are worth looking into. The game has a strong focus on the story, and many of the choices that you make in it have effects on the outcome. The fighting and action sequences are significantly more streamlined than in the earlier games in the series which makes this game more relaxing to enter. There are some minor technical issues that started to annoy me after some time: I had for some reasons difficulties with precision riding to such degree that it was hard to navigate forks on forest paths, and the game had a habit of (well it happened about five times in the six months I played) crashing immediately after important dialouges forcing me to reload and restart those.

The game is rather massive, especially for somebody like me who wants to see as much as possible of it, but in contrast to other games of this size I never felt that The Witcher 3: Wild Hunt overextended its welcome. I was enjoying it all the way through to the end. Also after the end, since I also played the two expansions Hearts of Stone and Blood and Wine, where in particular the latter one was a nice experience. It felt like a good final end to the adventures of Geralt, the Butcher of Blaviken.

House of Leaves

 

House of Leaves by Mark Z Danielewski

Johnny Truant is looking for a new apartment when his friend Lude tells him about an apartment in his building that had belonged to a man called Zampanò who had recently died. In the left-over belongings after Zampanò, Truant finds that he had compiled a manuscript, an academic study, about a film documentary called The Navidson Record. This documentary tells the story of Will Navidson, a Pulitzer Prize winning photojournalist, who, together with his family, moves into an old house in Virginia. This house turns out to intermittently be significantly larger on the inside than on the outside, and the documentary details the horrific attempts to explore the vast dark interior of the building. However, Truant also finds out that a significant number of the numerous references (it is an academic work after all) in the Zampanò manuscript does not exist, and that Zampanò was blind. Truant goes through the text and adds details to the footnotes, while at the same time his own life falls apart and his sanity seems to evaporate.

There are many layers present in House of Leaves by Mark Z Danielewski. The Navidson Record functions as the skeleton from which both the story about Navidson’s exploration of the house and Zampanò’s interpretations are told, and the story about Johnny Truant is uncovered through the extensive footnotes in the reworked manuscript. Quite a lot of the context in the book also comes through the sometimes unusual typographical setup in the text, where narrow hallways lead to narrow pages and the sometimes maze-like corridors and endless spiral stair-cases lead to a confusing set of chained interconnected footnotes combined with text going in all directions at once. In fact, I had the feeling that the form was more important than the content in the book. House of Leaves is a voluminous book, but there is not a lot of story told within it. A lot of the background is only hinted at, which opens up for interpretations, but what is actually told in the text is not much. There are also many things cleverly, or sometimes not so cleverly, hidden in the book to initiate discussions. Just to give an obvious example I can mention that the front cover of the book is exactly 1/2” narrower than the book block, to be compared with the 1/4” initial discrepancy in the house as noticed by Navidson.

It seems as if many people think it is important to put books into genres. In this case that is not so easy. The film in the book is clearly of the horror and adventure variety, exploring a dark and cold unknown that should not even be able to exist. However, Zampanò’s manuscript is an academic text, and it interprets the background of the film as a description of how the love between Navidson and his wife develops over time. Furthermore, the story about Johnny Truant is again a horror story, but in the psychological sense, about the obsession to dig deeper and deeper to find the possible truth. Finally, House of Leaves itself could easily be interpreted as a satire of serious text and film analyses like the ones you find in magazines for cineasts.

It is a good read, but it is also a time-consuming read. It feels ambitious, but it also feels a bit bloated, and sometimes with a lot more style than substance. I enjoyed the playfulness and the way Danielewski breaks and subverts the standard rules of the format: The book has a big index where we can see where every instance of the word “so”, for instance, is located in the text. Anyway, I like the book, but I do not consider it to be a great one.

Make no mistake, those who write long books have nothing to say. Of course those who write short books have even less to say.

Här kommer Bambu Fem

During my military service I started playing mahjong with a small group of people. We realised that one of the tiles, 5 Bamboo (Bambu Fem in Swedish), really sounded like a name of a rock band. Thus, after the service was over the Gävle-based people in the group (Anders, Mikael, Thomas) formed that band, while adding an additional performer (Johan). We decided that we should play music styles that we were not comfortable with, which meant that after some months we had composed a rather eclectic set of songs. We were lucky to find that anouther friend (Christian) needed to record a demo as an exam project in his sound engineering course. That is why recordings of Bambu Fem exists. “Här kommer Bambu 5” was meant to function as an overture for the band.

Mikael Andersson: Guitar
Thomas Ågren: Bass
Johan Alpmar: Drums
Anders Tjulin: Keyboard

The Painted Bird

Det börjar med en pojke som springer genom en skog med ett litet tamt djur tryckt mot bröstet. Pojken fälls och misshandlas medan hans lilla djurvän bränns upp. Pojken bor mot sin vilja hos sin faster, och han finner henne något senare död i en stol och råkar av chocken bränna ner huset. Sedan blir det värre. Pojken driver runt i slavisk landsbygd och hamnar ständigt i riktigt hemska situationer, i klorna på vidriga typer. Andra världskriget pågår för fullt, och det präglar förstås också livet för den stackars pojken.

The Painted Bird av Václav Marhoul är en djupt pessimistisk film som visar människan från dess sämsta sida. Man får se hur råhet, våld och tvång formar en människa, och inte minst får man se en lång rad av exempel på just råhet, våld och tvång. Det är brutalt och obehagligt, men det leder till en väldigt sorglig känsla. Är vi människor inte bättre än så här när vi får möjligheten att trycka ner någon som redan är utsatt?

Det svartvita fotot är anmärkningsvärt vackert med närbilder av ansikten blandat med naturmiljöer. Filmen är riktigt lång, men den känns inte utdragen utan håller faktiskt ett ganska effektivt berättartempo. Det är inte så många ord som används utan skeendena får tala för sig själva. Allting är dessutom sett från pojkens synvinkel, så det blir liksom något ofiltrerat men också väldigt konsekvent.

Filmen är riktigt bra och sevärd, men det finns förhållandevis många scener som är riktigt obehagliga att se så det är verkligen inte en film för alla. Filmens titel, the Painted Bird, syftar på en scen där färg stryks på en fångad fågel som sedan släpps ut till en flock artfränder. Dessa attackerar och hackar på den målade fågeln, varefter den faller ner död till marken. Det är tydligt att pojken känner sig vara i samma läge. Varför en tjeckisk film har en engelsk titel i Sverige är dock för mig en gåta.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vincent van Gogh – Vid evighetens port

Det ligger en viss symmetri i att en film om någon som har det riktigt jobbigt är riktigt jobbig att se på. Stora delar av Vincent van Gogh – Vid evighetens port är filmad med osedvanligt ryckig handkamera, bilder dubbelexponeras, dialoger upprepar sig, och musiken är kantigt satt och högt mixad. Regissören Julian Schnabel verkar helt enkelt inte vilja låta betraktaren ha det bekvämt, och gör allt för att dölja att filmen har utmärkta skådespelare och utomordentligt genomarbetad scenografi.

Filmens handling fokuserar på tiden van Gogh tillbringade i Arles. Mycket tid går åt till att skildra konstnären då han vandrar på fälten runt staden, målar tavlor, eller kämpar med sin mentala ohälsa. Filmens behållning ligger i ett par dialoger där van Gogh får utveckla sina tankar, vilket ger ny insikter om de kända episoderna i hands liv. Det är ju inte första gången det gjorts film om hans tragiska liv, så det behövdes något sådant för att lyfta filmen. Tyvärr tycker jag inte att det räcker riktigt, för mellan de klara dialogerna är filmen så pass spretande och kantig i utformningen att den inte håller ihop.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.