1793

1793 av Niklas Natt och Dag på Bokus

1793 var inget bra år i Stockholm. Ekonomin är i spillror efter åratal av krig, Gustav III har mördats och kronprinsen oduglig, ränker och dubbelränker smids bland samhällets toppar, och alla svälter. Det är med andra ord en perfekt bakgrund för en deckare, vilket 1793 av Niklas Natt och Dag nog får lov att kallas.

Ett lik hittas i sjön Fatburen, den stinkande pöl av sörja där Södermalms träck till slut hamnar. Liket är i mycket dåligt skick; utan vare sig armar, ben, ögon eller tunga så det går inte att avgöra vem det är som har dött. Det går förstås heller inte att förstå vad som ligger bakom den så ohyggliga sargningen av kroppen. Den svårt lungsjuke men ännu skarpsinnige Cecil Winge får uppdraget att få klarhet i det hela, och han får hjälp av den enarmade och försupne krigsveteranen Mickel Cardell, som även var den som plockade upp liket ur sörjan.

Boken är bitvis rätt spännande, men den innehåller också lite väl mycket äckel för min smak. Det är i miljöbeskrivningarna som bokens huvudsakliga lyskraft finns. Det känns verkligen som att man befinner sig i stanken och myllret i Stockholm under oåren på slutet av 1700-talet. Beskrivningarna är både detaljerade och målande, och det känns som att författaren har lagt ner ett ordentligt efterforskningsarbete för att skapa bakgrunden. Däremot tycker jag att personskildringarna är lite tveksamma, och framför allt att grundhistorien inte är särskilt intressant, eller bra. Det blir liksom för mycket av allt. Bokens hjältar är verkligen hjältar, de futtiga personerna stoltserar med sin närmast omänskliga futtighet, överheten överhetar å det grövsta och ordet lagom finns inte. Jag tycker alltså att boken skulle ha mått bra av lite återhållsamhet, i och med att det i längden närmast blir parodiskt när det fläskas på som det gör i boken. Det känns närmast som pekoral ibland, och det är ju inte den känslan man är ute efter när man läser en spänningsroman.

Tully

Marlo är mycket sliten. Familjelivet är jobbigt med en mycket krävande son och en make som inte verkar kunna göra något mer än sitt jobb. Ett tredje, lätt oönskat, barn föds, och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Efter att redan varit utmattad så tar ett blöjbytes-och nattmatnings-helsike vid. Marlos lyckade uppkomlingsbrorsa erbjuder sig att betala för en nattnanny, som ska se till att Marlo kan sova ut på nätterna, och efter stor tvekan tackar hon ja till det. Nattnannyn heter Tully, och plötsligt blir tillvaron så mycket uthärdligare.

Tully av Jason Reitman är en lite märklig film där det egentligen inte händer så mycket. Livet som nybliven tredjegångsförälder skildras på ett, vad jag antar, mycket trovärdigt sätt. Sömnlösheten känns i magen. Filmen har förstås en vändning, och den är viktig eftersom filmen annars skulle kännas rätt poänglös, som en hyllning till personlig outsourcing. Filmen har många listiga och även lustiga ordväxlingar, och skådespeleriet är utmärkt, men det känns ändå som om något saknas. Jag tror att jag känner att filmen mera talar till hjärnan än till hjärtat, att den är lite cynisk. Men den är ju ändå överraskande underhållande trots sitt tema

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Hanging Tree

The Hanging Tree by Ben Aaronovitch on Bokus

Yes, The Hanging Tree is number six in the series of books about Peter Grant, apprentice wizard and London police constable with river connections. Yes, this means that a certain routine has been established in the story, but it still feels as an exciting read.

The story takes place some time after the end of the previous book, Foxglove Summer, and Peter has returned to his normal duties at the Folly in London. A sudden, possibly drug related, death has occurred at an exclusive party at One Hyde Park, the ridiculously expensive apartment block in Knightsbridge. One of Peter’s river acquaintances asks Peter to ensure that her daughter, who was present at the party, is not included in the police investigation. This, in itself, of course means that Peter starts working with the case. It leads, as usual, to situations where Peter is far from in control and lots of property damage.

The story is relatively complex, connecting in many places to the previous books in the series. Many characters, some I had completely forgotten, from those books also reappear extending the list of names in the story to the level that I would like to have a character list included in the book, like in the Russian classic novels. The book is entertaining and it feels nice to notice that Peter gets better and better in both aspects of his work. As usual, the book has an open ending, but at least it doesn’t end with a cliffhanger this time.

Dagen jag blev kvinna

Dagen jag blev kvinna av Marzieh Makhmalbaf är en film som består av tre småfilmer som utspelar sig i södra Iran och har kvinnor i centrum. Hava fyller nio år, och får då höra att vid nio års ålder blir man kvinna och ska inte längre få vara ute och leka med pojkarna, men eftersom hon föddes på eftermiddagen har hon fortfarande tid kvar fram till middagstid att få vara barn. Ahoo cyklar, med en mängd andra svartklädda kvinnor, på en väg längs stranden men hennes man rider ikapp henne och motsätter sig cyklandet. Den åldrande Hoora landar på flygplatsen med obegripligt mycket pengar på sig, och hon ser till att köpa allt man behöver för att skapa det kompletta hemmet.

De tre historierna knyts visserligen samman mot slutet, men den självklara röda tråden i filmen är att kvinnornas situation i Iran belyses. Berättelserna är något abstrakta till upplägget, och innehåller egentligen mest symbolik, men det är ändå enkelt att förstå vad de egentligen går ut på. Personligen hade jag till att börja med lite svårt för den första historiens ganska trevande anslag, men de andra båda historierna gillade jag desto mer, och dessutom fick de mig att tänka tillbaka på den första delen med nya insikter.

Filmen verkar ha varit gjord med mycket knappa medel och det märks på det tekniska planet, men å andra sidan bjuder den på en riktigt stor konstnärlig vision. Den känns alltså mycket filmisk, och den har ett par närmast surrealistiska inslag, och dessa förstärker märkligt nog filmens viktiga budskap. Filmen blir så att säga bättre ju mer jag tänker tillbaka på den, och det är ju så jag vill att filmer ska vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Unga Astrid

Som sextonåring får Astrid Eriksson jobb på Vimmerby tidning tack vare sin utmärkta talang för att skriva texter. Det leder till en affär med den ganska mycket äldre redaktör Blomberg, och hon blir med barn. Det var en olämplig historia för dem båda i och med att han var gift, men inte hon, och det var på 1920-talet. Hon flyttas till Stockholm för att studera till sekreterare, och ser sedan till att föda sin pojke i Danmark där man inte behöver ange faderns namn. Historien strular dock till sig ännu mer, och barnet får bo hos en visserligen snäll, men dansk, fostermor i tre år, innan Astrid får möjlighet att hämta honom, men då är hon förstås en främling för honom.

Historien som berättas i filmen Unga Astrid av Pernille Fischer Christensen är dramatisk på den lilla, den enskilda människans, skala, och skulle kunna fungera riktigt bra som en berättelse om det svenska samhällets ojämlikhet för bortåt hundra år sedan. Men nu är filmen istället viktad som en biografisk film om en kort period i Astrid Lindgrens liv, och det tycker jag har gjort filmen betydligt blaskigare. Det har fört med sig ett antal barnröster som alltför ofta under filmen läser upp obehagligt klyschiga födelsedagshälsningar till den åldrande Astrid med hyllningar om hur hon alltid står på barnens sida. Detta sker i samband med händelser som tydligt ska visa hur de har format Astrids författarskap. Det är helt enkelt mycket klumpigt genomfört. Filmen är för övrigt emellanåt lite seg, men å andra sidan är skådespelarna utmärkta bortsett från en härva av olika dialekter i samma familj. Av någon anledning jag inte kan sätta fingret på kändes filmen som något som är gjort för TV och inte för bio, och kanske är det egentligen rätt medium för filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.