Orca

Sällan kan väl uttrycket “tidsdokument” användas lämpligare än om Josephine Bornebuschs film Orca. I samband med att pandemin stängde ner världen så sköts många filminspelningar upp, och följaktligen fanns det gott om ofrivilligt lediga skådespelare att tillgå. Bornebusch själv hamnade i den sitsen, men kunde snabbt skriva ihop ett filmmanus som matchade situationen. Det är ett drama som till största delen utspelar sig via videosamtalsdialoger mellan socialt distanserade människor, och som späds ut med obehagligt folktomma drönarbilder över Stockholms centrala delar. Det är ett grepp som fångade atmosfären under våren 2020 närmast perfekt.

Filmen följer ett antal människor under ett dygn i coronans Stockholm. De är samtliga tämligen medelklassiga med Stockholmstypiska så kallade skapande, kreativa jobb, men de genomlider också ganska allvarliga och omvälvande livskriser under det här dygnet. Dessa förstärks och förvrids i och med frånvaron av äkta kontakt mellan personerna, och att mycket kontakt sker en skärm bort. Det är ett antal olika historier som berättas samtidigt, och de knyts samman mycket löst av personerna i filmen. Historierna möts nästan inte alls, och påverkar alltså inte varandra, utan hade kunnat vara ett antal kortfilmer med ett gemensamt tema istället som nu, en långfilm. Det är alltså i princip ett antal småidéer som kopplas ihop med personernas släktskap, eller yrkesroller, snarare än en berättarmässig helhet, men det kan man också förstå utifrån hur snabbt filmen kom till.

I stort sett är Orca en lyckad film där dialogen får stå i centrum. Det sker då på bekostnad av mera filmiska inslag. Filmen känns lite instängd, och därmed även lite utdragen, vilket som sagt fångar våren 2020.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En miljard år före världens slut

En miljard år före världens slut av Arkadij och Boris Strugatskij

Leningrad lider av den värsta värmeböljan i flera mannaminnen och den teoretiske astrofysikern Dmitrij Maljanov sitter hemma i sin stökiga lägenhet och försöker komma någonstans med sin forskning. Hans fru och hans son har åkt till Odessa på semester så Maljanov har lägenheten för sig själv, och sin katt. Han gör små, men stadiga, framsteg i sina idéer om stjärnors växelverkan med omgivande kosmiskt stoft och de kaviteter som kan tänkas bildas, om symmetrin i ekvationerna nu speglar verkligheten. Han tänker kalla systemen för M-kaviteter, så att han kan få lite ära för sin upptäckt, men det är svårt att samla ihop tankarna. Det är alltid något som stör, såsom folk som ringer fel, obeställda leveranser och oväntade gäster. Det verkar nästan systematiskt. Bekanta, och bekantas bekanta, forskare inom andra ämnen visar sig ha liknande problem med att slutföra sina genombrott. Vad är det som händer, och vem drar i trådarna? Går det att göra något åt det?

En miljard år före världens slut av bröderna Arkadij och Boris Strugatskij är en fascinerande liten kort roman, eller om det nu är en lång novell. Även om man bortser från det uppenbara: att boken är en allegori över hur den fria tanken behandlas i en totalitär stat, så har den mycket att ge. Handlingen har element av spänning, och andra närmast farsliknande situationer, och allt som händer krokar i varandra i ett riktigt snabbt tempo. Det blir inga lugna stunder för de inblandade. Tempot finns även skrivtekniskt genom att varje delkapitel både avslutas och inleds med en tydlig klipphängare. Det första är naturligtvis inte så ovanligt, men det andra upplevs väldigt skevt. För mig gav det en skarp känsla av att man inte riktigt har koll på läget; att man just precis missat något viktigt och det tar ett litet tag innan man börjar ordning på tankarna igen.

Bokens idé är fantastiskt bra, och jag är också tacksam för det lilla avsnittet på slutet med “anmärkningar” där ett större antal litterära anspelningar listas som jag förstås själv missat. Handlingen som utspelas i En miljard år före världens slut skulle faktiskt passa bra som en scenföreställning också, och jag skulle inte bli förvånad om någon sådan redan gjorts. Då kan man få höra djuplodande och tvetydiga plattityder i stil med

När man inte vet vad man ska göra, kan man alltid göra ingenting.

i ett sammanhang där frasen faktiskt betyder något.

Det är en bra bok, och den är mycket väl värd att läsa, och att läsa om igen.

Tulpanfeber

Jag tycker att det finns något fascinerande i fenomenet spekulationsbubblor. Sådana kan jag uppleva som underhållande aspekter i den mänskliga girighetens natur, i alla fall fram till dess att bubblorna spricker vilket de alltid gör förr eller senare. Då är det lika fascinerande att se skörden av de kortsiktiga satsningarna, men absolut inte lika underhållande.

Justin Chadwicks film Tulpanfeber har de stora tulpangalenskaperna i Nederländerna som bakgrund till huvudhandlingen. Den unga Sophia, som vuxit upp i ett klosterbarnhem, plockas där upp av den äldre affärsmannen Cornelis för giftermål. Hans plan är att skaffa sig en arvinge så att han lämnar något efter sig i världen när han går bort, men det går trögt i flera år med barnalstrandet. Därför ser han till att anlita porträttmålaren Jan för att på så sätt lämna något av sig själv, och hans vackra fru, till eftervärlden. Nu råkar Jan och Sophia bli passionerat förälskade i varandra, samtidigt som hushållerskan Marias kärlekshistoria med fiskhandlaren Willem står i full blom, och invecklade intriger utvecklas. Inte minst när det är ett barn på väg.

Filmen bygger på en bok med samma namn, och det märks ganska tydligt på den stora mängden med historietrådar som går in och ut ur varandra. Filmen ser bra ut och har många goda skådespelare, men den känns på något sätt överarbetad. Som om alldeles för mycket tid ägnats åt arbetet efter själva inspelningen. Det klipps hejvilt trots att handlingen inte rör sig särskilt fort framåt, och det dyker upp berättarröster på lite fler ställen än vad god ton medger. Jag kan inte undgå ordvitsen i att en del bitar av intrigen känns lite lökiga, men filmen som helhet fungerar bra för mig. Det är underhållande utan djup, och det räcker ibland.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Fox Tossing, Octopus Wrestling and Other Forgotten Sports

 

 

Fox Tossing, Octopus Wrestling and Other Forgotten Sports by Edward Brooke-Hitching

 

It is rather interesting that a book that claims to contain more than one hundred of the most dangerous and bizarre forgotten sports in history does not clearly define exactly what turns an activity  into a sport. That is something that at least I would have found to be a very interesting starting point for a deeper discussion. Instead Edward Brooke-Hitching, in his Fox Tossing, Octopus Wrestling and Other Forgotten Sports, aims at providing light entertainment for the reader, an effort with which I think he is successful. I am lightly entertained.

It seems that the sports in this compilation can be divided in a small number of main categories: There is a surprisingly large selection of different ways to torment animals, a variety of ill-advised ideas in exploiting technological advances, a number of businessmen milking money from a crowd by offering something novel, and of course all the different ways village brawls can be codified. In my opinion only the last variety is what I would call sports. However, if I see the book as a collection of human ideas for physical entertainment through history everything makes sense. We, as a species, are very inventive in finding ways to spend our time, which this book is evidence of. It is nice to bring out the book to read about a “sport” or two and chuckle a little, while waiting for the snooker to start on TV after the Formula 1 broadcast.