Vissa filmer är tyngre att se än andra, och Quo vadis, Aida? är extra tung då man ju vet vad som kommer att hända. Jasmila Zbanics drama utspelar sig nämligen i juli 1995, i och kring bosniska Srebrenica.
Filmen inleds med överläggningar mellan Srebrenicas borgmästare och ledningen för FNs närliggande bas som har i uppgift att skydda staden. När inga garantier kan ges om att följa upp ställda ultimatum för de serbiska trupperna som är på väg att inta staden skiljs parterna i osämja. Själva samtalet skedde via FNs anställda tolk, Aida, som är huvudpersonen i filmen. När serberna kommer till Srebrenica flyr civilbefolkningen mot FN-basen, men bara ett litet fåtal kommer in och resten får stanna utanför stängslet. Mitt i all kaos försöker Aida rädda sin egen familj från vad som allt tydligare rör sig mot en etnisk rensning, genom att försöka utnyttja de möjligheter hon har via sin tolkbefattning.
Quo vadis, Aida? berättar ingen sentimental historia, utan går rakt på sak i skildringen av en tragedi på både det politiska och familjeplanet. En stegrande känsla av panik blandat med hopplösa försök att skydda de som behöver skyddas. FNs organisation verkar vara under all kritik, och har därmed inget att sätta emot när de serbiska soldaterna kommer för att köra iväg bosnierna mot deras död.
Det som sätter djupast spår är ändå att förövare och offer är tidigare grannar. Aida var lärare före kriget, och flera av de serbiska soldaterna är hennes tidigare elever. Och sedan kommer livet efter kriget, när förövarna åter igen är grannar till offrens anhöriga. Det är svårt att tro att försoning ens är tänkbar i ett sådant läge.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.