Author: Juldans

Det hemska har redan hänt. Nu handlar det om hur man går vidare, och det leder till diskussioner. Sarah Polleys film Women Talking handlar just om kvinnor som pratar.

En avlägset belägen by som bebos av synnerligen konservativa strikt kristna (typ amish) har under en tid hemsökts av otäckheter. Kvinnorna i församlingen har vaknat våldtagna med blod mellan benen, men har blivit tillsagda att det är djävulen som besökt dem och det är deras eget fel. Vid ett tillfälle tas dock en man på bar gärning. Det visade sig att det var satt i system bland männen att droga kvinnor med djurmedicin för att sedan våldta dem. Männen som erkänt dåden fängslades då av det vanliga rättssamhället. Nu har byns män tagit sig till domstolen för att betala borgen; de skyldiga männen har ju bett gud om förlåtelse. Därför samlas kvinnorna i byn för att diskutera vad de kollektivt ska göra: Förlåta männen, stanna kvar och slåss, eller lämna byn för alltid. Ett beslut måste tas innan männen kommer tillbaka. Det är dessa diskussioner fram och tillbaka som filmen handlar om.

Tyvärr har filmen verklighetsbakgrund – en obehaglig historia från 2010 i en mennonitsekt i Bolivia – och vetskapen om det gör att hela historien känns ännu tyngre. Det är välskrivet och välspelat, och fotot är riktigt snyggt. Färgerna är så urlakade att filmen nästan upplevs som svartvit (eller snarare brun). En del saker som kommer fram i samtalen är lite väl övertydliga, och det är ganska mycket mer av filmad teater än egentlig filmupplevelse. Film verkar helt enkelt inte vara riktigt rätt format för det här manuset. Women Talking har i alla fall mycket att säga, och det behövs inte mycket fantasier att dra vidare paralleller till aktuella teman som toxisk manlighet och systembrister. Och även om det här hade kunnat varit en riktigt bra teaterpjäs istället, så är det en fullgod film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När tekniska problem gjorde att den planerade filmen (Women Talking) inte kunde visas av Kiruna Filmstudio, så fick en reservfilm visas den här veckan. Det blev Min vackra stjärna, som visades förra gången så nyligen som i april i fjol. I kort handlar filmen om att lämna bort oönskade spädbarn, kidnappa bortlämnade oönskade spädbarn, adoptera bort kidnappade bortlämnade oönskade spädbarn mot pengar, och om ångerkänslor.

Filmen är bra, men den tjänade inte riktigt på att ses om i och med att jag ju redan visste hur den slutar. Å andra sidan fick jag tillfälle att fundera mera på de svåra moraliska fallgroparna som filmen balanserar mellan. Är det så självklart vad som är det moraliskt riktiga i alla situationer?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Italienaren Fabrizio Collini mördar en äldre tysk storföretagsägare i hans rum i ett lyxhotell i Berlin. Men varför gör han det? Det verkar inte finnas någon som helst anledning till det. Han tilldelas en ung försvarsadvokat, Caspar Leinen, för vilken det blir hans första större rättegång. Leinen tackade dock ja innan han förstod att den mördade mannen var hans mentor eller i alla fall något av en fadersfigur. Det gör det hela förstås besvärligt. Dessutom håller Collini håller tyst om allting, så advokaten måste då nysta upp allt på egen hand. Det måste ju ändå finnas någon rimlig orsak till att begå ett mord.

Fallet Collini är en film av Marco Kreuzpaintner som lider av att filmaffischens formgivning på nästan alla filmmarknader i stort sett avslöjar filmens stora poäng. För att klara mig ifrån det problemet var jag tvungen att speciellt leta upp den tyska affischen här ovanför. Bortsett från den lilla detaljen är filmen ett ganska spännande rättegångsdrama som visserligen tar rätt god tid på sig att komma igång, men som efter hand bygger upp spänningen. Filmen ska vara inspirerad av ett verkligt fall, vilket känns rimligt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Två pojkar, Rémi och Léo, har alltid varit bästa vänner och har i stort sett tillbringat all sin vakna tid tillsammans. Deras föräldrar och syskon låter dem helt enkelt bara vara, så nära varandra som man bara kan bli. Två pojkar som delar en själ. När de börjar högstadiet i en ny skola börjar det gnissla lite mellan dem. En flicka frågar om de är tillsammans, eftersom de alltid är så nära varandra, men Léo är helt oförstående till frågan. Deras vänskap blir därmed hela tiden ifrågasatt, och Léo börjar dra sig ifrån Rémi och börjar odla egna intressen (ishockey). Avståndet mellan de tidigare så nära vännerna växer och växer, och leder till hjärtskärande situationer allt eftersom.

När man är en så känslig filmtittare som jag är, så kan filmer som Lukas Dhonts Close vara svåra att se. Tårarna kommer i vägen. Filmen utspelar sig i en vacker del av den belgiska landsbygden där blommor odlas för försäljning, och skildrar en hyfsat ofta skildrad tidpunkt från uppväxten, då den oskyldiga barndomen slutar och man måste möta omvärldens blickar. Med vackra bilder, starkt skådespeleri och en historia som kryper under skinnet utan att så blir filmen mycket sevärd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Något år efter det andra världskriget försöker en mycket åldrad Sherlock Holmes pussla ihop, och skriva ned, vad som egentligen hände trettio år tidigare när han löste sitt sista fall som detektiv, och varför det just blev hans sista. Det är inte lätt, eftersom hans tidigare så skarpa sinne har börjat fyllas med luckor, och han hellre egentligen vill pyssla med sina bikupor.

Ja, när man tror att alla varianter av berättelser kring den så beryktade detektiven Sherlock Holmes så tar Bill Conden till ett nytt grepp med filmen Mr. Holmes. Det är riktigt uppfriskande att se huvudpersonen slita med sina spridda minnen, för att sedan med ojämna mellanrum kunna briljera med sin skarpa iakttagelseförmåga. Miljöerna där han dragits sig tillbaka längst ner vid Sussex-kusten är också vackra. Själva detektivhistorien är inte den egentliga huvudhandlingen här, utan filmen rör sig mera kring hur Holmes själv försöker hålla isär sin verkliga personlighet med den som beskrivits av dr Watson i den ändlösa raden av detektivhistorier. Det gör Mr. Holmes till en riktigt mysig och trevlig film, som dessutom är sevärd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.