Nioåriga Elsa, sladdotter i en renägarfamilj, tar sig en januaridag en skidtur på egen hand ut till gärdet där hennes egen älskade renkalv Nástegallu håller till. Hon hittar kalven död, och mannen som dödat den finns kvar på platsen. Han hotar att döda henne om hon säger något om vem som gjort det, så hon håller tyst om det under polisens utredning som, förstås, inte leder någon vart och snabbt läggs ner. Det är upptakten till Ann-Helén Laestadius roman Stöld, och som utspelar sig i någon av byarna i Kiruna kommun under 2009 och 2018.
Namnet på boken kommer från den laddade situationen att tjuvjakt på ren i lagens namn klassas som stöld, vilket rimmar illa med den samiska renskötarkulturens syn på renen som basen för dess existens. Bokens Elsa är fast besluten att ta plats i den mansdominerade renskötarvärlden, och bibehålla och utveckla traditionerna. Boken behandlar situationen för många renägande samer, men också för samerna utan renar, den övriga lokalbefolkningen och motsättningarna som finns mellan grupperna. Psykisk ohälsa och alkoholmissbruk, som är ganska vanliga fenomen i den här gruppen av människor, tas även upp.
Stöld är en ganska lättläst bok, som lider lite av att författaren lägger mycket utrymme åt att beskriva och förklara olika problemsituationer som finns i samhället och i samebyarna, och deras bakgrund. Det blir då lätt lite för mycket känsla av pedagogisk uppsats för att kännas rätt i en roman. Laestadius har dock ett fint och målande språk i sina beskrivningar. Bokens yttre handling är ganska kort, men det är den inre handlingen och utvecklingen som den bygger på. Med 86 kapitel och 440 sidor känns den lite ordrik i alla motsättningar och varianter av utanförskap som beskrivs. Boken är bra, och ämnet är viktigt, men den skulle kunna vara lite mer koncentrerad för att passa min smak bättre.