En man kliver av tåget i Helsingfors, men tämligen omgående blir han brutalt nerslagen och rånad på allt han bär med sig. Han förs till sjukhuset där han dödförklaras, men märkligt nog vaknar han upp och vandrar därifrån obemärkt. Tyvärr har han inte bara förlorat allt han bar med sig, han har även förlorat sitt minne och har ingen aning om vem han är och ingen känner igen honom. Han får lov att börja om sitt liv från den absoluta botten bland de hemlösa runt Helsingfors hamn, där han finner många vänner. Han finner också kärleken i en ensam kvinna i Frälsningsarmén som hjälper de hemlösa.
Aki Kaurismäkis Mannen utan minne har nu ett par decennier på nacken, men har åldrats väl. Den är dessutom välförtjänt prisbelönad i olika sammanhang. Den har ett mycket finskt anslag i det att känslor inte visas, men finns där ändå. Filmen är dessutom marinerad i stora mängder musik. Det märkliga med filmen är att den, trots all misär som visas upp, är närmast en feelgood-film. Det är en mycket sevärd film.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.
