Casablanca

När man ska nämna en filmklassiker är det ofta Casablanca som kommer upp som exempel. Den är regisserad av Michael Curtiz, men det är det inte så många som minns. Däremot innehåller den oerhörda mängder välkända citat och många väl levererade dialoger.

Filmen utspelar sig 1941 i Casablanca under brinnande världskrig. Casablanca fungerade då som ett nav, eller kanske snarare ett längre uppehåll, för krigsflyktingar på väg över Atlanten. Rick driver ett café som fungerar som en samlingspunkt för stora delar av flyktingarna, för tyska och franska underrättelseorgan, samt för all de som skor sig på situationen. Rick påstår sig vara extremt neutral i alla hänseenden. En dag dyker Ilse upp i hans café, en kvinna han varit förälskad i men som lämnat honom, och hon är tillsammans med en eftersökt motståndsman. Det leder till ett fantastiskt laddat läge där man inte vet vem man kan lita på.

Det är faktiskt spännande när man inser att filmen spelades in så tidigt som 1942, långt innan man fått någon känsla för hur vart kriget var på väg. Det är därmed en väldigt politisk film, även om det inte egentligen märks av numera. Filmen är mycket bra, men ovanligt nog måste jag säga att själva handlingen i filmen inte är särskilt intressant. Däremot är replikerna, och inte minst deras leverans, av absolut högsta kvalitet. Det är en film som man helt enkelt bör ha sett, inte minst för att förstå alla populärkulturella referenser som finns till den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ungerska nationens säkerhet

Ungerska nationns säkerhet

Det finns en viss lockelse i att läsa en aktuell nobelpristagare även om jag inte bryr nmig så mycket om själva utmärkelsen. Det är ju i alla fall någon slags kvalitetsstämpel. Det är precis därför jag har tagit mig an Ungerska nationens säkerhet av László Krasznahorkai. Den är förvisso ganska kort, men den har en del yttre belastningar som normalt skulle hålla mig borta: Bokens tolv kapitel har namnen INLEDNING1 – INLEDNING10 samt SNARTSLUT1 och SNARTSLUT2, och de är vart och ett skrivna i en enda lång mening. Dessutom är den del fraser skrivna med särskild tyngd utan att det ligger något system bakom, vad jag kan se. Som sagt, jag är sällan lockad till böcker där författaren medvetet arbetat för att göra det snårigt.

Nåväl. I boken följer vi en fjärilsexpert vid namn András Papp som älskar sitt arbete, och faktiskt älskar allt liv som finns på jorden. Han lider av en medfödd defekt som genom livet orsakat honom mycket löje, förakt och rena misshandelssituationer, men han är ändå en ganska lycklig man som jobbar vid ett naturhistoriskt museum. En dag tränger sig en författare in i Papps liv. Han är gammal, självupptagen, mjällar, luktar urin, kör för fort och upphör aldrig med sitt babbel. Författaren är Krasznahorkai, och han har hamnat i någon slags kris och söker meningen med livet inför skrivandet av nästa “stoora romaan”. Någon slags vänskap uppstår, men vilka är egentligen författarens avsikter med Papp?

Porträttet av Papp är riktigt finstämt i Ungerska nationens säkerhet, och det kontrasterar fint mot den finkulturella författarens alla later. Textens kapitelmeningar fungerar också alldeles utmärkt med sitt flöde av associationer och tankar och händelser, även om det är ansträngande med långa meningar. Jag fick även lära mig oväntat mycket om fjärilar genom att läsa boken. Så, boken är väl värd att läsa trots dess på ytan irriterande berättarformat. Det är också uppfriskande med en författare som så tydligt driver med bilden av sig själv så till den milda grad att man verkligen börjar ogilla hans inkarnation i boken.