Harold och Maureen lever ett stillsamt pensionärsliv på engelska sydkusten. En dag kommer ett brev till Harold från en gammal arbetskamrat, Queenie, som berättar att hon ligger för döden på ett hospice i Berwick i nordligaste England och skriver för att säga adjö. Harold tåtar med viss möda ihop ett svar till henne, men när han går för att posta sitt svar leder det ena till det andra, och det slutar med att han bestämmer sig för att vandra till Queenie. Han föreställer sig vetskapen om att han är på väg räcker för att ge henne hoppet att hålla ut och stå emot sin cancer. Han påbörjar 80-milsvandringen direkt utan att tala med sin fru eller att ordna med ordentliga skor och kläder.
Under vandringen träffar Harold olika spännande personer med sina egna bakgrundshistorier, och han själv får tillfälle att samla sina tankar. Hans egen bakgrund fångas via tillbakablickar, och olika drömmar längs vägen. Mycket av den inre historien berättas mellan raderna.
Att filmen Harold Frys oväntade vandring, av Hettie Macdonald, bygger på en roman är ganska tydligt i och med de många olika trådarna som sakta knyts samman. Bilderna i filmen känns typiskt engelska på så sätt att de blandar pastoral landsbygd med gångbanor längs ruffiga motorvägar, vilket en mild anglofil som jag uppskattar. Tillsammans med utmärk musik och bra skådespeleri är filmen ett gott hantverk. Dock kände jag att rätt många av de människor Harold möter på sin väg var för sig känns mer som representanter för något som är snett i samhället än som verkliga människor. Det blir sådana övertydliga pekpinnar ibland att det drar lite åt klassisk TV-såpa i övertydlighet. Trots det är det en sevärd film, och lite av en snyftare med viss känsla av hopp vilket är en svårbalanserad blandning.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.
