Month: May 2025

Att få se en norsk katastroffilm är faktiskt ganska uppfriskande. Vågen, av Roar Uthaug, handlar om den verkliga faran från att fjällmassivet Åkerneset ska spricka, falla ner i Geirangerfjorden och ge upphov till en flodvåg som skulle kunna bli uppemot 40 meter hög.

Filmen handlar om Kristian som är geolog och arbetar med att övervaka sprickan i Åkerneset. Han har dock fått ett bättre jobb inom oljeindustrin, så han och hans familj är precis på väg att packa ihop sitt hem för att flytta från den lugna, men turisttyngda, fjorden till Stavanger. Sista dagen på jobbet visar sensorerna runt sprickan plötsligt att grundvattnet helt har försvunnit, vilket först tolkas som ett sensorfel, och så var alla nöjda med det. En plötslig insikt av Kristian gör att kollegorna kollar upp sensorerna, och det visar sig att kablarna till dem är avslitna. Berget har börjat röra på sig, men chefen är inte beredd att slå larm ännu. Han visar sig ha fel, katastrofen inträffar och en jättevåg drar fram genom fjorden. Kristian måste nu rädda sig själv och sin familj och alla andra från en säker död.

Vågen är tämligen förutsägbar, men ändå riktigt spännande. Ganska länge håller den sig även åt det trovärdiga hållet, men fram emot slutet vandrar den iväg åt det orimligare hållet, men då gör det inte längre något eftersom man redan har hunnit engagera sig i Kristians familjemedlemmars öden. Filmen tar ganska god tid på sig innan det drar ihop sig, men under den tiden kan man njuta av fina miljöer. Det kittlar också lite att jag besökt Geiranger utan att veta hur nära katastrofen den lilla byn ständigt lever.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En vecka efter att a sett en Elvis-film skulle det kanske passa bra att se en biografi om hans fru Priscilla. Sophia Coppolas film heter passande nog Priscilla, och den skildrar hennes tristess på ett ganska tråkigt sätt.

Den mycket unga Priscilla Beaulieu (14 år) lever ett rätt tråkigt liv på en Amerikans militärbas i Västtyskland där hennes pappa var stationerad. Elvis Presley (24 år) gör militärtjänst i samma område och de träffas på en tillställning 1959, varvid Elvis fäster sig vid henne vilket Priscillas föräldrar motsätter sig. Priscilla och Elvis brevväxlar, och på så vis hålls hennes ganska typiska tonårsförälskelse vid liv. 1962 övertalas föräldrarna att låta dem ses igen, vilket sker med en lyxig resa till USA. Det tar inte lång tid innan hon stannar för gott, men Elvis är kontrollerande och lynnig, och det blir ett riktigt instängt liv i den stora lyxvillan. De gifter sig, men inte så mycket händer. Det är trist, och efter ett par år väljer hon att gå sin egen värld medan Elvis karriär rasar vidare.

På ytan är filmen bra, med en fantastisk skådespelarprestation hos huvudrollen. Kläderna och miljöerna är nära nog perfekta, men det är en erbarmligt tråkig film. Den bränner aldrig riktigt till och blir intressant, utan i stället känns det mest som ett antal händelser på rad utan egentligt deltagande från Priscillas sida. Jag misstänker att filmen Priscilla lider av att Priscilla Presley är medproducent och har lite för mycket respekt med sig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

King Creole är en av Elvis Presleys stora hitlåtar och någonstans i bakhuvudet visste jag att den kom från en film, men inte något mer om den filmen. Därför var det trevligt att få möjligheten att se King Creole, som dessutom sägs vara den enda film med Elvis som han själv tyckte var något att hänga i julgranen. Michael Curtiz stod för regin, och han känns lite anonym idag trots att han var verksam i bortåt 50 år och låg bakom drygt 170 filmer inklusive Casablanca.

Filmen handlar om en high-schoolstudent, Danny Fisher, som måste arbeta med att städa en bar både före och efter skoldagarna för att få ihop pengar till sig själv, samt pappa och syster. De bor i en lägenhet i New Orleans franska kvarter. En morgon räddar Danny en kvinna från en otrevlig uppvaktare, vilket i slutänden leder till att han sparkas ut från skolan och omedelbart hamnar i dåligt, kriminellt sällskap. Samtidigt upptäcks att han har sångartalang och får ett jobb som sångare på nattklubben King Creole. Det finns förstås olika grader av skumrask i nattklubbslivet, och stackars Danny dras in i en härva med mycket pengar inblandade. Men han kan ju i alla fall sjunga.

Filmen är en klassiker mest för hitlåtens skull. I övrigt drar King Creole åt alla möjliga håll. Den är kompetent gjord, men handlingen känns rätt spretig med ganska många klyschor inblandade. Trots det så blir det spännande fram emot slutet, för det är inte helt lätt att se hur det ska kunna finnas någon väg ut ur trasslet för den stackars välsjungande, men ack så trulige, Danny.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.