Category: Film

Ganska snart, eller kanske i en parallell verklighet, är Theodore Twimbly mycket duktig i sitt arbete. Han jobbar på en Los Angeles-firma som skriver vackra personliga brev åt människor som inte ids skriva dem själva. Å andra sidan går Theodores sociala liv på sparlåga efter en jobbig separation, så han ägnar kvällarna åt datorspel och självömkan. I brist på andra aktiviteter införskaffar Theodore det första AI-baserade operativsystemet OS1 och installerar det på sin dator. Systemet väljer att kalla sig Samantha, och känslor dem emellan börjar växa fram.

Her, regisserad av Spike Jonze, är en intressant film där manuset innehåller många intressanta filosofiska frågeställningar om vad känslor är, om vad som skapar det förflutna och om kommunikationens väsen. Det är dessutom en mycket snygg film att se på, med vackert foto och genomtänkt scenografi, och att höra på, med musik av Arcade Fire. Inte nog med det, skådespelarinsatserna är rent av förnäma. Stämningen i stort är till råga på allt så där lagomt skev på det sättet som jag tycker om så mycket; när jag blir upprymd och illa till mods samtidigt.

Betyder allt detta att filmen är bra? Jodå, helt klart, men den känns lite lång ibland. Många scener håller sig kvar lite för länge i sin estetiska perfektion så det uppstår viss tristess. Bortsett från det är det en riktigt bra film.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Kuwabatake Sanjuro, en ronin som promenerar genom den japanska 1860-talslandsbygden, anländer till en liten dammig by och möts av en hund som springer förbi med en avhuggen hand i munnen. Det visar sig ganksa snabbt att två banditgäng kämpar om att få kontroll över byn, det ena gänget knutet till sidenhandlaren och det andra till sake-bryggaren. Genom brutal list söker vår antihjälte få lugn i byn genom att spela ut gängen mot varandra.

Filmen Yojimbo – livvakten, regisserad av Akira Kurosawa, är en riktig klassiker (1961) som har tjänat som inspirationskälla till många andra filmer, såsom Korpen flyger och, inte minst, För en handfull dollar. Filmen rör sig framåt i ett behagligt makligt tempo, och mycket av uttrycket sker mer i miner och gester än i ord, vilket bygger upp en nästan bibliskt högtidlig känsla. Jag tycker också att det är skönt att det nästan inte är någon fokus alls på själva svärdskamperna i filmen, trots att det ju är där som huvudpersonen egentligen utmärker sig mest. Han är helt enkelt så stenhård att han inte behöver visa att han är det. Filmen är dessutom fylld av väl komponerad musik som följsamt hjälper till att bygga upp stämningen och närmast kan ses som en del av berättandet, vilket hjälpte till emellanåt då fotot i en del nattscener var så mörkt att det annars skulle vara svårt att uppfatta vad som egentligen pågick.

Allt sammantaget så är Yojimbo – livvakten en så pass bra film att det är en självklarhet att den inspirerat till så många andra filmer som den har gjort. Man bör ha sett den!

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Sex personer finns med på planschen till filmen Stockholm stories, regisserad av Karin Fahlén. Från vänster ser man Thomas som inte vet vad han håller på med, Johan med en känd författarpappa, Jessica som är ensam, Douglas som stammar, Anna som blivit dumpad och Lena som är finansminister. I centrum av bilden, nästan som huvudmotiv, ser man Katarinahissen men det mesta av planschen täcks av en gråmulen himmel.

Det gråmulna är också ett rätt genomgående inslag i filmen, vars huvudkaraktär jag antar är själva staden Stockholm. Det är i alla fall något i den stilen som en av de andra huvudpersonerna redan i ett tidigt skede påpekar något övertydligt. Eftersom jag inte har några särskilt varma känslor för Stockholm tycker jag att vädret passar riktigt bra.

I filmen följer man ett antal stockholmare vars krokiga öden länkas ihop längs olika färdlinjer genom den gråmulna Stockholmstillvaron. Liksom i så många andra filmer där berättandet bygger på att man får följa med i flera olika människors historier så är det lite trögt att komma igång, särskilt eftersom jag i början inte var särskilt intresserad av någon av historierna. Det kan också bero på att jag som vanligt blev irriterad på det i mitt tycke alltför flitiga användandet av handhållen kamera. Men, och det är viktigt i det här fallet, personerna i filmen börjar efter hand lämna klichéernas värld och bli allt mer levande och deras historier bygger upp filmen mot någon slags dramatisk kulmen, som sker typiskt nog i gråmulen lugn och ro.

Det är, trots min motvilja, en rätt bra film. Det är också uppfriskande att få se en film av den här typen som inte utspelar sig bland självupptagna vilsna själar i de klassiska filmmiljöerna i New York, Los Angeles, Paris, Rom, London eller motsvarande, utan bland gråmulna svenskar i rikets huvudstad.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

I Bombay finns ett mycket väl fungerande system för att samla lunchlådor med lagade varma mål och leverera dem till olika arbetsplatser för att slutligen samla in de tomma lådorna och lämna tillbaka dem. Ofta hämtas matlådan från kundens hem, och transporterna sker med cykel och tåg. En dabbawala är en person som utför den här servicen, där dabba är ordet för lunchlåda på hindi. Dabba är också originaltiteln på en film, regisserad av Ritesh Batra, som fått den synnerligen svenska titlen The lunchbox. Det påstås att dabbawala-systemet levererar maten till fel adressat bara en handfull gånger av en miljon genomförda leveranser. Filmen handlar om ett av dessa tilfällen.

Ila är en hemmafru vars förhållande till maken har gått i stå. Sajaan är en butter änkling på väg att gå i pension. När matlådorna som Ila förberett till sin make råkar hamna hos Sajaan börjar hans tillvaro skina upp. De börjar växla meddelanden till varandra på små lappar som skickas med i lådorna, och efterhand börjar de betyda mer och mer för varandra.

Filmen är mycket lågmäld, med en återhållsamhet som speglar den här historiens vardagliga drama. Man kan inte påstå att filmen är särskilt spännande eller nyskapande, men vad gör det när historien är så pass fin och varm. Ett par klassiska filmteman, såsom ensamheten i storstaden och att vägen till värme i hjärtat går via magen, finns med här vilket skulle kunna få en film att kännas klichéfylld, men det händer inte här. Istället blev jag helt enkelt glad av filmen.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.