Två pojkar, Rémi och Léo, har alltid varit bästa vänner och har i stort sett tillbringat all sin vakna tid tillsammans. Deras föräldrar och syskon låter dem helt enkelt bara vara, så nära varandra som man bara kan bli. Två pojkar som delar en själ. När de börjar högstadiet i en ny skola börjar det gnissla lite mellan dem. En flicka frågar om de är tillsammans, eftersom de alltid är så nära varandra, men Léo är helt oförstående till frågan. Deras vänskap blir därmed hela tiden ifrågasatt, och Léo börjar dra sig ifrån Rémi och börjar odla egna intressen (ishockey). Avståndet mellan de tidigare så nära vännerna växer och växer, och leder till hjärtskärande situationer allt eftersom.
När man är en så känslig filmtittare som jag är, så kan filmer som Lukas Dhonts Close vara svåra att se. Tårarna kommer i vägen. Filmen utspelar sig i en vacker del av den belgiska landsbygden där blommor odlas för försäljning, och skildrar en hyfsat ofta skildrad tidpunkt från uppväxten, då den oskyldiga barndomen slutar och man måste möta omvärldens blickar. Med vackra bilder, starkt skådespeleri och en historia som kryper under skinnet utan att så blir filmen mycket sevärd.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.