Det hemska har redan hänt. Nu handlar det om hur man går vidare, och det leder till diskussioner. Sarah Polleys film Women Talking handlar just om kvinnor som pratar.
En avlägset belägen by som bebos av synnerligen konservativa strikt kristna (typ amish) har under en tid hemsökts av otäckheter. Kvinnorna i församlingen har vaknat våldtagna med blod mellan benen, men har blivit tillsagda att det är djävulen som besökt dem och det är deras eget fel. Vid ett tillfälle tas dock en man på bar gärning. Det visade sig att det var satt i system bland männen att droga kvinnor med djurmedicin för att sedan våldta dem. Männen som erkänt dåden fängslades då av det vanliga rättssamhället. Nu har byns män tagit sig till domstolen för att betala borgen; de skyldiga männen har ju bett gud om förlåtelse. Därför samlas kvinnorna i byn för att diskutera vad de kollektivt ska göra: Förlåta männen, stanna kvar och slåss, eller lämna byn för alltid. Ett beslut måste tas innan männen kommer tillbaka. Det är dessa diskussioner fram och tillbaka som filmen handlar om.
Tyvärr har filmen verklighetsbakgrund – en obehaglig historia från 2010 i en mennonitsekt i Bolivia – och vetskapen om det gör att hela historien känns ännu tyngre. Det är välskrivet och välspelat, och fotot är riktigt snyggt. Färgerna är så urlakade att filmen nästan upplevs som svartvit (eller snarare brun). En del saker som kommer fram i samtalen är lite väl övertydliga, och det är ganska mycket mer av filmad teater än egentlig filmupplevelse. Film verkar helt enkelt inte vara riktigt rätt format för det här manuset. Women Talking har i alla fall mycket att säga, och det behövs inte mycket fantasier att dra vidare paralleller till aktuella teman som toxisk manlighet och systembrister. Och även om det här hade kunnat varit en riktigt bra teaterpjäs istället, så är det en fullgod film.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.