The Rite of the Christmas Dance

Krig är dumt. Krig är poänglöst. Det finns för många krig. 1992 utropade Abchazien sig självständigt från Georgien, och ett inbördeskrig inleddes där de abchaziska trupperna bland annat fick stöd av stridsvana tjetjenska legosoldater. I området fanns också sedan länge en lite estnisk folkgrupp. De flesta ester flyttade i konfliktens början till Estland men några få stannade kvar. Mandarinodlaren, av Zaza Urushadze, handlar om två av dem.

Ivo och Margus är de enda som bor kvar i den lilla byn nära Svarta Havet. Margus vill se till att den fina mandarinskörden kommer till rätta innan han flyttar bort, och Ivo vill inte lämna trakten som han älskar. Det är en vacker del av världen. En dag smäller det till utanför huset – det är två små grupper från varsin sida av konflikten som drabbat samman. En soldat från vardera sidan överlever men är skadade. Ivo plockar hem dem, plåstrar om dem, och lägger dem i varsitt sovrum. När de kvicknar till ser Ivo till att husfriden bevaras genom att tvinga dem att hålla sams. Och hela tiden pågår kriget någonstans där utanför.

Det är mycket samtal, och mycket hushållssysslor, som skildras i filmen som är lågmäld men ändå tar tydlig ställning. Man kan därför tro att det skulle bli tråkigt, men det blir det inte. Samtalen utvecklas efter hand och man kommer som åskådare allt närmare de fyra männen som sitter runt köksbordet.

Det är sällan som ett krigs meningslöshet varit så tydlig i en film som den är i mandarinodlaren. Med små medel och utmärkta skådespelare kan man göra en riktigt bra film.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Sophie hankar sig fram som sångerska. En dag visar hennes pappa ett foto som han hittat av en slump. Fotot föreställer en operasångerska, aktiv i New York, och hon är nästan på pricken lik Sophies mor, som dött ett år tidigare. Pappan övertalar Sophie att flyga till Amerika och försöka träffa sångerskan, vilket förstås leder till att historier från det förflutna dyker upp. Även där man minst anar det.

En bekant främling av Margarethe von Trotta är en bra och välgjord film som berättar en intressant historia. Det finn dock en del saker som den inte berättar som också hade varit intressant att följa upp. Nu känns det som om delar av historien har luckor som Sophie borde ha följt upp, men inte gör det. Dessutom insåg jag efter ett tag att jag egentligen inte gillar någon av alla de självupptagna personerna i filmen. Det är trevligt att kvinnorna i huvudrollerna får använda sina egna sångröster i musikscenerna, men tyvärr är det alldeles för tydligt att musikerna inte spelar instrumenten. Det känns lite slarvigt i ett annars välgjort drama.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

A Girl Walks Home Alone at Night av Ana Lily Amirpour är en enastående snygg film. Det känns som om varenda scen är planerad för att ge den mest stilrena intrycket. Musiken har också den valts ut med omsorg för att matcha bilderna och filmens stämning is stort. Bara en sådan liten detalj som att förtexterna är gjorda med en Clarendon-variant till typsnitt är ett tecken på att designen är viktig. Därför är förstås filmen svartvit. Och alla talar persiska.

Filmen utspelar sig i Bad City, en folktom stad någonstans i Mellanöstern. Arash ser cool ut, sedan stjäl han en katt som han tar hem i sin fina Chevrolet. Pappa är heroinist och är skyldig en onding pengar. Ondingen tar då bilen, men blir senare på kvällen uppäten av en vampyrflicka. Arash och vampyrinnan träffas och tycke uppstår.

Trots vampyrism och droger och en del ovanligt råa situationer är filmen mest av allt en kärlekshistoria. Många scener är långa utan att egentligen tillföra något, och en del skådespelare känns obekväma i sina roller. Dessutom känns filmen pretentiös, men ändå fylld av klichéer trots alla ansträngningar att vara originell. Det är helt enkelt ibland alldeles för tydligt vilka filmer Amirpour själv gillar. Det blir alltså ganska mycket filmskolefilm av det hela.

Men vad gör väl allt det där när den är så förbaskat snygg.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Dorayaki är en slags japanska plättar med söt fyllning av bönpasta. Under körsbärsträden av Naomi Kawase kretsar kring denna maträtt. En något butter man arbetar i ett litet gatukök som gör dorayaki. En dag dyker en äldre kvinna upp där och ber att få arbeta där. Hon visar hur man gör fyllningen mycket godare än den färdiggjorda varianten som kocken tidigare använt. Det gör att att försäljningen går allt bättre. På gatuköket hänger också ofta en skolflicka som verkar vara lite utstött. De tre personerna öppnar efter hand upp sig allt mer för varandra, och en slags vänskap uppstår. Det visar sig finnas både mörka och sorgliga hemligheter i deras förflutna.

Filmen är stillsam med mycket utrymme för känslor. Den har (enligt uppgift) även fångat in typisk japansk vardag, som för mig förstås känns exotisk. Körsbärsträden i filmens svenska titel är också typiska. Dessutom fyller de den viktiga uppgiften att visa tidens gång på ett effektivt sätt. Få träd har så tydliga årstider som körsbärsträd. Körsbärsblommor är också en oerhört tydlig symbol för nystart.

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen, men när det väl skedde så var jag fast. Jag brydde mig verkligen om de tre huvudpersonerna, och filmens budskap är ett som jag kan hålla med om. Det finns trots allt en mening i tillvaron för alla.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Tjuvheder av Peter Grönlund handlar om gatulangaren Minna som för att inte förlora sin lägenhet lurar till sig pengar till hyran, men det hände för sent. Hon vräks från sin lägenhet, och i samband med det blir hon efterlyst för misshandel. Hon flyr, och kommer i kontakt med Katja som tar med henne till en husvagnsuppställningsplats där de kan bo relativt drägligt. Allt dåligt har dock en tendens att komma tillbaka efter ett tag, och så även i den här filmen.

Filmens Stockholm är grått och kallt. Det finns inte ett spår av solsken att hitta. Det är även kallt från samhällets sida, där de trevande försöken att hjälpa mest verkar ske för att det måste göras än för att faktiskt ge den enskilda människan hjälp. Det finns ändå ofta någon slags heder mellan människor som befinner sig i samma situation, och det är det som får folk att vilja komma vidare.

Filmen är bra. Man bryr sig verkligen om människorna i den. Alla personerna känns trovärdiga, som riktiga mångfacetterade individer med olika drivkrafter och goda och dåliga sidor. Jag kan inte avgöra om miljöerna som helhet är trovärdiga eftersom jag, som tur är, inte har någon som helst erfarenhet av dem. Filmen är inte upplyftande. Jag har svårt att se om det egentligen finns något hopp för folk som hamnat så här snett i tillvaron.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Kirunas årliga filmfestival (Arctic Light Filmfestival) har dragit igång igen. Därmed har jag en vecka att se fram emot fylld av filmer som jag kanske annars aldrig skulle ha sett. Fem trappor upp är en sådan film.

Ett äldre par har bort i samma mysiga och trivsamma lägenhet fem trappor upp i Brooklyn i över 40 år. Det enda felet med lägenheten är att det inte finns någon hiss i huset, vilket med deras stigande ålder blir ett allt större bekymmer. De ger sig därför in på bostadsmarknaden, både som säljare och som köpare, vilket leder till en virvlande dans bland mäklare och spekulanter.

Richard Loncraine har i Fem trappor upp gjort en typisk premiärfilm för en filmfestival. Den har ett brett anslag och kan nog inte reta någon. Filmen har en del välplanerade humoristiska poänger, men jag upplevde den tyvärr ändå som lite småtrist. Hantverksmässigt är det en utmärkt film, med skådespelare på utmärkt humör och tjusiga bilder, men som konstnärligt uttryck tycker jag att den var ganska ointressant. Känslan kan faktiskt liknas lite vid att bläddra i en mäklares lägenhetsbeskrivning. Jag vill egentligen tycka om filmen, men förmodligen har jag glömt det mesta från den redan om ett par dagar. Den borde helt enkelt varit bättre.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.