The Rite of the Christmas Dance

En sak jag upptäckte under mitt år i Frankrike är att fransmännen tycker om att åka ut i industriområden för att handla mat i lågprisaffärer. Filmen Klippet, av Louis-Julien Petit, handlar om en grupp anställda i Discount, just en sådan affär, i Lilletrakten. Anledningen till att butiken kan ha så låga priser är att personalen får låga löner samtidigt som de pressas till högre effektivitet med allt mer utstuderade metoder. När automatkassor ska införas kommer personalantalet att kunna minskas så att bara de allra effektivaste får stanna. Personalen har inte råd att strejka i protest, så i stället utarbetas en plan där de tar rätt på kasserade matvaror från butiken och säljer dem själva, fast till ett betydligt lägre pris. De öppnar en “solidaritetsbutik”.

Filmen är en socialrealistisk skildring, kanske till och med komedi, i en stil som annars känns som någonting från norra England. Även det nordfranska vädret för tankarna ditåt. Filmen inbjuder mer till ilska än till skratt, men anslaget har ändå ett gott humör i botten så det är nog därför man ska kalla den för en komedi. Livet för de den lilla revolterande gruppen skildras rätt ömsint, men även butikschefen skildras som en människa som försöker göra sitt bästa och därför offrar sitt sociala liv. Det onda i filmen är därför snarast människofientligheten i storskaligheten och vinstsökandet som dominerar samhället i stort. Filmen pekar ut detta, och den gör det tydligt.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En gång såg jag Amy Winehouse när jag var på väg hem från jobbet. Då arbetade jag på Imperial College, och i korsningen Exhibition Road och Cromwell Road satt hon på en cykel och såg förvirrad ut. Hon såg inte mig.

Dokumentärfilmen Amy av Asif Kapadia handlar om Amy Winehouses liv fram till dess tragiska slut 2011. Filmen är ihopsatt av ett stort antal amatörfilmer och TV-bilder från olika framträdanden, och till detta används berättarröster som består av intervjuer med vänner och familj, och med Amy själv. Det hela sätts ihop till ett porträtt av hennes liv, hur sång- och texttalangen fanns där från början, och om hur bulimi, alkohol, droger och inte minst skvallerpressen bröt ner henne. Man får inget gått intryck av hennes obehaglige far, den girige managern under senare delen av hennes karriär, och hennes förste make som fick henne att börja använda heroin. Märkligt nog har de ändå gått med på att intervjuas och vara med i filmen.

Filmen är bra, men oerhört sorglig. Man får en bild av människan Amy Winehouse, vilket känns skönt eftersom man under hennes sista år från massmedia mest matades med skildringar av någon slags seriefigur. Bilderna från den sista studioinspelningen var nog mest rörande. Då fick hon sjunga duett med Tony Bennett, en av hennes allra största idoler under uppväxten, och hon förvandlas till en blyg liten flicka vid hans sida.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Bronislawa Wajs, eller Papusza som hon kallades, var den första romska kvinnan som skrivit ner dikter och fått dem utgivna. Det var mest av en slump. Hon föddes 1910 och när hon ville lära sig läsa och skriva var hon tvungen att göra det i hemlighet, eftersom sådana aktiviteter inte ansågs lämpliga i den polen-romska kulturen. En polsk poet som gömde sig i hennes läger undan hemliga polisen under ett par år lärde sig romani och upptäckte då hennes förmåga att sätta ord till livet. När han lämnade henne övertalade han henne att skriva ner texterna och skicka dem till honom, och de första stegen till litterärt erkännande kunde tas. Det ledde till att Papusza uteslöts ur den romska gemenskapen, och som rom var hon inte särskilt välkommen bland övriga polacker heller, och hon tvingades tillbringa långa tider på mentalsjukhus.

Filmen om Papuszas liv, Papusza – Den romska sången av makarna Joanna Kos-Krauze och Krzysztof Krauze, är en mycket vacker film. Det svartvita, knivskarpa, fotot är magnifikt. Det gör att filmen närmast känns som ett etnografiskt fotoreportage. Däremot är skildrandet av människorna rätt ytligt. De blir också en del av bilderna, men man får ingen egentlig känsla för hur de tänker och känner. Filmen går inte heller kronologiskt framåt, vilket jag skulle ha föredragit eftersom jag inte har någon riktig koll på hur romernas status ändrats under 1900-talets första halva. I stället rör den sig närmast tematiskt framåt. Det gör att känslan i filmen blir som att gå på ett museum där man vill lära ut något men där alla skyltar är på ett språk man inte förstår. Man får ingen närhet till berättelsen trots att den tar god tid på sig.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det är sent 1800-tal i Buffalo. Edith, dotter till en rik industrialist, har författardrömmar: Hon vill skriva spökhistorier. Det är ganska passande eftersom hon själv ser spöken. Redan när hon var flicka dök hennes nydöda mor upp och varnade henne för Crimson Peak. Sedan växer Edith upp, och hon varnas åter av sin döda mor för Crimson Peak. Hon träffar en stilig engelsk adelsman som har uppenbara baktankar med sitt uppvaktande av henne, gifter sig med honom och följer med honom och hans syster till det förfallna familjegodset i bistraste Cumberland. Den står på en röd kulle av röd lera som i folkmun kallas Crimson Peak.

Edith ser och hör spöken, men lyssnar alltså inte på dem.

Guillermo del Toro är mästerlig när det gäller att få ihop fantastiska effekter på film, och Crimson Peak är fylld av dem. Filmen känns också mycket påkostad med stora scener med mycket folk i kostym. Men under den tjusiga ytan finns det inte så mycket. Rollfigurerna är närmast parodiskt enkelspåriga och känns inte på något sätt som realistiska skildringar av människor. En intressant sak som slog mig är också att eftersom Edith inte bryr sig om varningarna så skulle filmens handling ha blivit exakt likadan även helt utan spöken, men utan spöken så hade det heller inte behövts några specialeffekter. Trots det utsökta filmhantverket tycker jag alltså att filmen i stort sett är rätt ointressant.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Krig är dumt. Krig är poänglöst. Det finns för många krig. 1992 utropade Abchazien sig självständigt från Georgien, och ett inbördeskrig inleddes där de abchaziska trupperna bland annat fick stöd av stridsvana tjetjenska legosoldater. I området fanns också sedan länge en lite estnisk folkgrupp. De flesta ester flyttade i konfliktens början till Estland men några få stannade kvar. Mandarinodlaren, av Zaza Urushadze, handlar om två av dem.

Ivo och Margus är de enda som bor kvar i den lilla byn nära Svarta Havet. Margus vill se till att den fina mandarinskörden kommer till rätta innan han flyttar bort, och Ivo vill inte lämna trakten som han älskar. Det är en vacker del av världen. En dag smäller det till utanför huset – det är två små grupper från varsin sida av konflikten som drabbat samman. En soldat från vardera sidan överlever men är skadade. Ivo plockar hem dem, plåstrar om dem, och lägger dem i varsitt sovrum. När de kvicknar till ser Ivo till att husfriden bevaras genom att tvinga dem att hålla sams. Och hela tiden pågår kriget någonstans där utanför.

Det är mycket samtal, och mycket hushållssysslor, som skildras i filmen som är lågmäld men ändå tar tydlig ställning. Man kan därför tro att det skulle bli tråkigt, men det blir det inte. Samtalen utvecklas efter hand och man kommer som åskådare allt närmare de fyra männen som sitter runt köksbordet.

Det är sällan som ett krigs meningslöshet varit så tydlig i en film som den är i mandarinodlaren. Med små medel och utmärkta skådespelare kan man göra en riktigt bra film.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Sophie hankar sig fram som sångerska. En dag visar hennes pappa ett foto som han hittat av en slump. Fotot föreställer en operasångerska, aktiv i New York, och hon är nästan på pricken lik Sophies mor, som dött ett år tidigare. Pappan övertalar Sophie att flyga till Amerika och försöka träffa sångerskan, vilket förstås leder till att historier från det förflutna dyker upp. Även där man minst anar det.

En bekant främling av Margarethe von Trotta är en bra och välgjord film som berättar en intressant historia. Det finn dock en del saker som den inte berättar som också hade varit intressant att följa upp. Nu känns det som om delar av historien har luckor som Sophie borde ha följt upp, men inte gör det. Dessutom insåg jag efter ett tag att jag egentligen inte gillar någon av alla de självupptagna personerna i filmen. Det är trevligt att kvinnorna i huvudrollerna får använda sina egna sångröster i musikscenerna, men tyvärr är det alldeles för tydligt att musikerna inte spelar instrumenten. Det känns lite slarvigt i ett annars välgjort drama.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.