Dorayaki är en slags japanska plättar med söt fyllning av bönpasta. Under körsbärsträden av Naomi Kawase kretsar kring denna maträtt. En något butter man arbetar i ett litet gatukök som gör dorayaki. En dag dyker en äldre kvinna upp där och ber att få arbeta där. Hon visar hur man gör fyllningen mycket godare än den färdiggjorda varianten som kocken tidigare använt. Det gör att att försäljningen går allt bättre. På gatuköket hänger också ofta en skolflicka som verkar vara lite utstött. De tre personerna öppnar efter hand upp sig allt mer för varandra, och en slags vänskap uppstår. Det visar sig finnas både mörka och sorgliga hemligheter i deras förflutna.
Filmen är stillsam med mycket utrymme för känslor. Den har (enligt uppgift) även fångat in typisk japansk vardag, som för mig förstås känns exotisk. Körsbärsträden i filmens svenska titel är också typiska. Dessutom fyller de den viktiga uppgiften att visa tidens gång på ett effektivt sätt. Få träd har så tydliga årstider som körsbärsträd. Körsbärsblommor är också en oerhört tydlig symbol för nystart.
Det tog ett tag för mig att komma in i filmen, men när det väl skedde så var jag fast. Jag brydde mig verkligen om de tre huvudpersonerna, och filmens budskap är ett som jag kan hålla med om. Det finns trots allt en mening i tillvaron för alla.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.