The Rite of the Christmas Dance

Det blåser upp en vind är den sista filmen Hayao Miyazaki regisserat – hans sortifilm så att säga. Det är en animerad biografi om flygingenjören Jiro Horikoshis liv. Jiro drömmer om att flyga, men eftersom han är märsynt kan han inte bli pilot. Därför ägnar han sitt liv åt att konstruera vackra och innovativa flygmaskiner.

I filmen får man följa Jiro och hans kärlek både till flyget och till Naoko, men man får också följa historiska förlopp och händelser som format det moderna Japan såsom den stora jordbävningen, depressionen och vägen till världskrig. Den sköna friheten i flygandet ställs mot flygets funktion i krigsmaskineriet.

Filmen är exceptionellt sentimental. Atmosfären i animeringarna känns luftig och ljus, så man skulle kunna förvänta sig att det är en saga man blir bjuden på. Det är det inte, utan det är ganska mörk realism i botten av filmen. Jag tyckte personligen inte att filmen lyfte till de högsta höjderna, men så är jag lite överkänslig mot det alltför sentimentala.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det är tidigt sextiotal. Anna har vuxit upp i ett kloster på den polska landsbygden. När det är dags för henne att avge sina nunnelöften insisterar abbedissan på att hon först ska ta kontakt med sin enda släkting i livet: mostern Wanda. Anna, som hittills inte vetat om att hon haft någon släkting vid liv ger sig av för att träffa henne. Väl där får Anna veta att hennes riktiga namn är Ida, och att hennes föräldrar var judar. Wanda och Anna ger sig iväg för att ta reda på vad som egentligen hände med Annas föräldrar under kriget.

Filmen Ida av Pawel Pawlikowski är riktigt tung, men det hör ju förstås till när temat är så tungt som här, med onda gärningar som helst vill glömmas bort. Det svartvita fotot är synnerligen vacker filmen igenom. Det känns nästan som om man befinner sig i en utställning av bilder från polskt sextiotal. Filmens långsamma tempo byggde också på den känslan, liksom förstås att filmens format är som hos ett fotografi och inte som hos vanlig långfilm.

Det är en mycket stark och bra film. Tyvärr sänktes intrycket av en inledande reklamfilm för Europaparlamentet och dess LUX-pris, som trots prisets goda ambitioner kändes helt fel som inledning till en film.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Friday nights may be the best time of the week to be pretentious. This is particularly true when visiting a film festival. I have just seen Reflections of Maya Rose, directed by Alexandra Wedenig.

The young actress Maya Rose auditions for the role as Ava Morgan in the film “The reflection and the mirror”, that tells the story of Ava and Scott whose love is lost in time and space. She feels that there is a great similarity between herself and the Ava character, so the role should be hers. That is where the journey is initiated. Maya or Ava is found tied to a hospital bed with only a diary as a clue to what has happened.

There is a time for everything
Now is the time for something
It may not be what you expect
(Excerpt from Maya Rose’s diary)

Elementary recursion, recursive elements. A film within a film. The camera pointing at a camera screen. Provision of clues to future events for the understanding of the past. Non-linear action at a distance; reciprocal demi-causal reaction. Transcendation, condemnation, inter-relation, exaltation. Los Angeles has millions of people, but only five people in sight. External void, internal duplication. A bird’s nest of narration.

What is true in life, and what are mere reflections? What is truth?
I do not know, just combining words.

The film was viewed at Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Efter en depression är det dags för Sandra att komma tillbaka till sitt jobb på en solpanelsfirma. Då får hon reda på att de andra anställda genom en omröstning valt att få en pengabonus på 1000 Euro i stället för att låta henne komma tillbaka till jobbet. Hon förmår chefen att se till att en ny omröstning ska genomföras, och har en helg på sig att övertyga kollegorna om att låta henne arbeta kvar. Hon ägnar helgens två dagar och en natt åt att söka upp dem, en efter en.

Jag hade av någon anledning fått för mig att fått för mig att Två dagar, en natt skulle vara en komedi. Det visade sig vara väldigt fel. Filmen, av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne, är däremot ett mycket bra drama. Historien är rak på sak, och filmen bjuder inte på något lull-lull utan fotot är avskalat och den enda musiken som används är vad som spelas i bilradion. Det gör att allt fokus hamnar på Sandra och hennes kamp mot de destruktiva tankarna som sipprar fram då en del konfrontationer inte alls är lyckade. Marion Cotillard, som spelar Sandra, gör verkligen en övertygande insats.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Nu har den årliga filmfestivalen i Kiruna (Arctic Light Filmfestival) dragit igång. Som sig bör så var invigningsfilmen en riktigt bred historia, som inte torde reta upp någon. En tripp till Paris, regisserad av Marc Fitoussi, fyller den funktionen mycket bra. Det blir många fler filmer att titta på den här veckan, så jag fattar mig kort.

Brigitte och Xavier föder upp nötboskap på en stor gård i Normandie. När de parisiska grannarna håller partaj smiter Brigitte dit och småflörtar med en yngre man. Inspirerad av det mötet bestämmer hon sig sedan för att ta sig en liten tripp till Paris och kanske träffa honom igen, så hon lurar i sin make att hon ska besöka en hudläkare. Självklart går det inte som hon planerat.

Filmen är en trivsam historia. Trots att känslorna egebtligen borde vara starka, så är det ändå ganska återhållsamt. Mycket av filmen bygger på det osagda – kroppshållning och blickar för handlingen framåt, kanske mer än vad dialogen gör. Filmen är ett gott hantverk, men jag tycker att själva historien känns lite obalanserad. Mycket ville bli sagt, men mysigheten behövde ta plats. Å andra sidan var det riktigt skönt att inte veta vart filmens handling skulle ta vägen, och filmen var föredömligt kort. En må-bra film som inte irriterar.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.