Magic in the Moonlight

Magic in the Moonlight

Magic in the Moonlight är ännu en i den långa raden filmer som Woody Allen ligger bakom.

Det är det glada 1920-talet och Stanley Crawford är världens mest kända illusionister, som under artistnamnet Wei Ling Soo trollar bort levande indiska elefanter och kapar damer i lådor inför en entusiastisk publik i de europeiska storstäderna. En god vän och kollega letar upp Crawford och övertalar honom att följa med till franska rivieran för att hjälpa till att avslöja hur ett mycket framgångsrikt medium lurar sina klienter. Mediet heter Sophie Baker, kommer från Kalamazoo, Michigan, och är helt förtjusande, men hon verkar också vara äkta.

Filmen är lite av en bagatell, men en välgjord sådan. Fin scenografi och snygga kostymer gör filmen trevlig att se på, och 1920-talsmusiken gör den också trevlig att lyssna på. Man märker också att skådespelarna verkar ha haft riktigt roligt under inspelningen, och deras goda humör smittade till och med av sig på mig. Jag blev glad. Men skrapar man lite på ytan tycker jag att det inte finns något kvar att bry sig om i filmen. Den är lättglömd och känns ytlig, trots att den låtsas innehålla något djupsinnigt om tro och kärlek kontra rationell materialism.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Night Moves

Night moves

I filmen Night moves av Kelly Reichardt följer vi Josh som tillsammans med två andra miljöaktivister planerar och genomför en sprängning av en kraftverksdamm. Tanken är att visa hur illa det är att förstöra naturvärden och biologisk mångfald bara för att få lite mer elektricitet i nätet. Tyvärr dödas en campare av vattnet som släpps löst, och nu får Josh och hans medaktivister försöka tackla sina dåliga samveten.

Det finns några irritationsmoment i filmen. Den rör sig ganska långsamt framåt och det är inte alltid tydligt varför personerna beter sig som de gör. Den lite grådaskiga ljussättningen filmen igenom ger nästan känslan av att det är en dokumentär man ser på, men eftersom personerna i filmen aldrig känns riktigt trovärdiga så spelar det inte någon större roll.

Trots bristerna innehåller filmen en stor dos av ordentlig psykologisk spänning, som byggs upp allt mer efter hand. Vad är egentligen det moraliskt riktiga och vad är det för stunden mest lämpliga.

Avslutningsvis har filmen ovanligt snygga eftertexter.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

A Walk among the Tombstones

A walk among the tombstones

Efter att ha lämnat sitt polisjobb och alkoholmissbruk så frilansar New Yorkaren Matt Scudder som någon slags inofficiell privatdetektiv. En knarkgrosshandlare kontaktar honom för att hitta de män som kidnappat och dödat hans fru. De hade dödat henne trots att de redan fått lösensumman. Scudder tar sig an uppgiften, men med stor motvilja, och finner att flera andra liknande fall skett och att det alltså kan vara massmördare i farten.

Med tanke på filmens handling är det inte förvånande att A walk among the tombstones är en rå och blodig historia. Regissören Scott Frank har ändå hållit igen med våldsmängden en hel del, vilket ger filmen en ganska klassisk känsla av stenhård snutfilm från 80-talet. Dessutom har filmen av någon anledning gimmicken att den utspelar sig under 1999, och jag har svårt att förstå varför det krävs rent intrigmässigt. Förmodligen är det för att det behövs telefonautomater för att en del av scenerna ska fungera, men det ställer till mycket besvär med gatuscener och World Trade Center bakgrunder. Filmen skulle vara tillräckligt bra utan den detaljen, för spännande är den så det räcker.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Död snö 2

Död snö 2

Död snö 2 tar vid där Död snö slutade; båda regisserade av Tommy Wirkola.

När Martin, den enda överlevande från första filmen trots att han sågat av sig sin egen arm med en motorsåg, vaknar upp på sjukhus så finner han att läkarna sytt fast en ny högerarm. Han är fastbunden vid sängen, eftersom ju allt tyder på att det var han som låg bakom blodbadet i förra filmen. Då är det inte något bra läge att få armen från självaste nazistzombieledaren påmonterad. Under tiden letar sig nazistzombierna ner från fjället, och rekryterar allt fler ur lokalbefolkningen. Som tur är finns det amerikaner som kan klara skivan. Och ryssar.

Filmen är inte särskilt bra, om man nu inte tycker att det är roligt med kreativ användning av tunntarmar, blodstänk i opassande lägen och allmännt massmord i norsk glesbygd. Dessutom lider filmen av den där “extra allt”-känslan som är så typisk för uppföljare, och som gör att man rätt snabbt blir övermätt. Jag tyckte riktigt bra om första filmen, men den här var bara fel för mig även om den har en del för genren ovanliga vändningar som gjorde mig lite gladare.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det blåser upp en vind

Det blåser upp en vind

Det blåser upp en vind är den sista filmen Hayao Miyazaki regisserat – hans sortifilm så att säga. Det är en animerad biografi om flygingenjören Jiro Horikoshis liv. Jiro drömmer om att flyga, men eftersom han är märsynt kan han inte bli pilot. Därför ägnar han sitt liv åt att konstruera vackra och innovativa flygmaskiner.

I filmen får man följa Jiro och hans kärlek både till flyget och till Naoko, men man får också följa historiska förlopp och händelser som format det moderna Japan såsom den stora jordbävningen, depressionen och vägen till världskrig. Den sköna friheten i flygandet ställs mot flygets funktion i krigsmaskineriet.

Filmen är exceptionellt sentimental. Atmosfären i animeringarna känns luftig och ljus, så man skulle kunna förvänta sig att det är en saga man blir bjuden på. Det är det inte, utan det är ganska mörk realism i botten av filmen. Jag tyckte personligen inte att filmen lyfte till de högsta höjderna, men så är jag lite överkänslig mot det alltför sentimentala.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Ida

ida

Det är tidigt sextiotal. Anna har vuxit upp i ett kloster på den polska landsbygden. När det är dags för henne att avge sina nunnelöften insisterar abbedissan på att hon först ska ta kontakt med sin enda släkting i livet: mostern Wanda. Anna, som hittills inte vetat om att hon haft någon släkting vid liv ger sig av för att träffa henne. Väl där får Anna veta att hennes riktiga namn är Ida, och att hennes föräldrar var judar. Wanda och Anna ger sig iväg för att ta reda på vad som egentligen hände med Annas föräldrar under kriget.

Filmen Ida av Pawel Pawlikowski är riktigt tung, men det hör ju förstås till när temat är så tungt som här, med onda gärningar som helst vill glömmas bort. Det svartvita fotot är synnerligen vacker filmen igenom. Det känns nästan som om man befinner sig i en utställning av bilder från polskt sextiotal. Filmens långsamma tempo byggde också på den känslan, liksom förstås att filmens format är som hos ett fotografi och inte som hos vanlig långfilm.

Det är en mycket stark och bra film. Tyvärr sänktes intrycket av en inledande reklamfilm för Europaparlamentet och dess LUX-pris, som trots prisets goda ambitioner kändes helt fel som inledning till en film.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.