Det finns en intressant gränszon bland böcker som kanske är charmiga eller kanske bara banala. Philippe Delerms Det hade regnat hela söndagen är exempel på en bok som befinner sig där. Förmodligen beror vilken sida om gränsen en bok befinner sig på vilket humör jag har när jag läser den, och i det här fallet var jag nog på gott humör. Detta trots att den inledande meningen i boken var det ganska irriterande:
Man måste bo i Paris.
Boken handlar om Monsieur Spitzweg som bor i Paris, och som verkligen älskar att göra det. Det är det som är hans roll i livet: att bo i Paris. Boken är i stort sett en enda lång beskrivning av honom, mannen som älskar att bo i Paris. Han är inte speciell på något vis, han fyller videokassetter med TV-inspelningar som han aldrig kommer att se, han åker tunnelbana utan att ha något mål, han tycker om inledningmeningar i Maigret-deckare (bokens titel är en sådan), och han uppskattar verkligen att bo i Paris. Effekten på mig blir ungefär som när någon ständigt upprepar att det finns ingenting att oroa sig för. Man känner att det skaver någonstans. Annars skulle ju Det hade regnat hela söndagen varit en fullkomligt poänglös läsning, men det kanske också är det som är poängen. Jag kanske måste bo i Paris.