Det finns väldigt många filmer som behandlar rymdfart och astronauter, med högst olika grad av verklighetsbaserad tyngd. De känns ofta ganska likartade. Därför friskar en film som Alice Winocours Proxima upp med sin avstamp i vardagslivet för en astronaut under träning innan uppskjutniongen, och med vardagsliv menar jag inte bara det som har med förberedandet för rymdfärden att göra, utan även allt det andra som händer i livet.
Sarah är en fransk astronaut som relativt sent läggs till i besättningen på Proxima, ett uppdrag på internationella rymdstationen som ska pågå i ett år och fungera som ett test inför kommande resor til Mars. Hon har en dotter, Stella, som hon är vårdnadshavare till efter att ha separerat från Thomas. Hennes samarbete med den amerikanske piloten på Proxima kärvar också då han är ganska nedlåtande mot henne. Vi får följa hur Sarah balanserar sina familjeåtaganden med träningen, och strävan efter att vara perfekt mor och perfekt astronaut.
Proxima är riktigt uppfriskande som film, i och med att allt inte är perfekt men det går ändå. Emellanåt känns filmen som en reklamfilm för Europeiska Rymdorganisationen ESA, med flera scener till och med filmade i ESAs lokaler. Det finns en nyckelscen nära slutet som känns väldigt orimlig om man man kan det minsta om säkerhetn kring rymduppskjutningar, men det kan man tåla i filmen. Filmen är så att säga också inte perfekt, men den fungerar ändå. Den är sevärd just för det vardagliga.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.