Sergej Loznitsas film Två åklagare inleds mycket långsamt. Året är 1937, under den tyngsta delen av Stalins skräckvälde. En man i ett politiskt fängelse får uppgiften att noggrant bränna alla dokument i en säck. Han läser dem lite förstrött innan han kastar in dem i kaminen, men ett av breven väcker hans intresse i och med att det är skrivet i blod så han stoppar det på sig. På något sätt letar sig brevet till den lokala åklagarmyndigheten där den nytillsatte och nyexaminerade åklagaren Kornev får som sitt första uppdrag att söka upp fången som skrivit brevet och som sökt juridisk hjälp. Kornevs idealistiska tro på rättssystemet får sig en rejäl törn i mötet med mannen som skrivit brevet. Det verkar som att korruption och total maktfullkomlighet styr vilka som hamnar i fängelset, och vad de utsätts för så han beger sig till högsta ort för att rapportera om sin upptäckt.
Filmen är inte bara långsam, utan den är också oerhört mörk, då man vet att det är kört för Kornev redan omedelbart när han insisterar på att få träffa fången. Filmen är filmad i ett nästan kvadratiskt format, med stillastående kamera, vilket redan det ger en klaustrofobisk känsla. Ovanpå detta ligger all poänglös väntan för Kornev och den komplicerade administrativa ordningen som är gjord för att förminska individens möjligheteratt förändra någonting, och det förstärker känslan av mardröm.
Två åklagare är en utmärkt film, om man har tålamodet att se långa stunder av väntan, och om man uppskattar mörka skildringar av mörka tider. För inte är vi väl på väg mot något liknande i dagens samhälle?
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.