The Rite of the Christmas Dance

Keller Dover tror sig vara beredd på allt. Han har sin välorganiserade källare fylld med mat, bränsle, ammunition och andra förnödenheter så att han är redo att skydda sin familj om det blir kris och samhället slutar fungera som det ska. Men under ett thanksgiving-firande tillsammans med sin bästa väns familj försvinner hans lilla dotter och hans kompis dotter utan några spår, och det visade sig vara mer än vad han klarade av att hantera. Polisen får ganska snart tag i en misstänkt kidnappare, men i brist på några som helst bevis släpper de honom ganska snart. Eftersom Keller är en handlingens man, och dessutom övertygad om att den tidigare misstänkte vet vad som hänt med småflickorna, kidnappar han honom för att banka fram sanningen. Samtidigt håller en ung och ganska grön polisdetektiv igång en normal polisutredning kring den misstänkta kidnappningen, vilket är svårt eftersom det inte finns några spår att jobba från.

Denis Villeneuve har i Prisoners satt ihop en mörk och ordentligt obehaglig film. Historien rör sig långsamt framåt, men det är spännande mest hela tiden så man märker inte att filmen är drygt tvåmoch en halv timme lång. Miljön i filmen, tidig vinter i en småstad i Pennsylvania, matchar väl stämningen som förmedlas. Man känner av kylan både utomhus såväl som i den nära hopplösheten som bor i de inblandades själar. Det sistnämnda beror förstås också på att filmen har utmärkta skådespelare över lag.

Det är skönt att för en gångs skull se en kriminalthriller som känns riktigt helgjuten. Det ska bli spännande att se vad jag drömmer för drömmar i natt.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Claude och Marie Verneuil är ett par av den finare klassiska franska sorten. De bor i ett fint hus i Chinon och har fyra vackra döttrar. När en av döttrarna gifter sig med en muslim är det lite besvärande eftersom Claude och Marie egentligen velat se någon som liknade dem. Nästa dotter gifter sig med en jude, och den tredje med en kines så allt hopp om ett gäng finfranska barnbarn står till den yngsta dottern. Visserligen är mannen hon vill gifta sig med trevlig och katolik, men han råkar också komma från Elfensbenskusten. När det blir dags för bröllop så reser brudgummens föräldrar till Frankrike och kulturkrockarna flödar över.

Javisst är Bröllopskaos en fransk buskis där mycket av den bärande idén är att det är roligt med fördomar. En gång i tiden vandrade jag på Gävles gator med ett plakat som sade “Fördomar furdummar”, och det tycker jag fortfarande. Philippe De Chauverons film skulle kunna vara riktigt rolig om den hade kännts mera hjärtlig. Nu tycker jag att den mest radade en lång rad ganska billiga poänger efter varandra. Det är visserligen riktigt underhållande ibland, som god buskis ska vara, men jag känner ändå en ganska unken eftersmak efter filmen. Det hjälper inte heller att samtliga karaktärer är tämligen endimensionella och ointressanta.

Eftersom jag bodde i drygt ett år i Région Centre, som tydligen för åtta veckor sedan bytt namn till Région Centre-Val de Loire, så var det lite trevligt få i sig lite lantlig fransk Loiredalssmåstad igen. Jag har druckit en hel del Chinon-vin. Det är bra.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

I mitten av 1970-talet ville Robyn Davidson genomföra en vandring tillsammans med sin hund från Alice Springs till Indiska Oceanens rand, en mastig promenad på 270 mil tvärs igenom den västaustraliensiska öknen. För att den skulle kunna bli verklighet behövde hon dels kameler för att bära packningen, dels pengar till utrustning. Kamelerna kunde ordnas genom hårt arbete på plats i Alice Springs, men pengarna kunde hon bara få genom att sälja rättigheterna till reseskildringen till National Geographic. Den blev sedermera en sådan succé att hon senare byggde ut den genom att skriva en bok om upplevelserna. Den fick den svenska titeln På kamelrygg genom öknen. När boken blev film, regisserad av John Curran, fick den i Sverige behålla originaltiteln Tracks och nu har jag sett den.

Jag gillar kameler. De har liksom alltid en viss överlägsen majestätisk värdighet över sitt kroppspråk även om de i regel ser rätt luggslitna ut. Robyn verka också gilla kameler, till och med bättre än vad hon gillar människor. Det gör att jag gillar Robyn så som hon framställs i filmen, trulig, egensinnig och målinriktad. Däremot gillar jag inte filmen så mycket. Det känns som om den försöker få med lite för mycket anekdotiska händelser utan att gå in på djupet. Man får aldrig någon egentlig känsla för varför hon vill göra promenaden. Det viftas vagt med antydningar om vandringen som ett sätt att komma över sorgen efter sin mor som begick självmord tjugo år tidigare, men det verkar inte som om vandringen egentligen spelade någon roll. Märkligt nog så sätter filmen själv ord på den känslan i och med att den slutar med orden (om jag minns dem rätt):

Resor med kamel har varken början eller slut, de bara byter form.

Detsamma kan alltså även sägas om berättelser om resor med kamel.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Johann Wolfgang Goethe var också ung en gång. Innan han gjorde sig känd som poet försökte han sig på en juridisk karriär för att göra sin far till lags. När han arbetade som juristassistent i den lilla hålan Wetzlar träffade han den charmerande Charlotte Buff och en kärlekshistoria inleddes, men ack den glädje som varar. Denna verklighetsbaserade historia berättas i denna film.

När en film handlar om en av de mest betydande diktarna i den litterära historien tycker jag att det är självklart att Philipp Stölzls filmtitel måste översättas med eftertanke. Därför känns det nedslående att filmen som i sitt tyska original heter Goethe! på “svenska” fick titeln Goethe in love. Den heter ju inte ens så på engelska (Young Goethe in love). Med andra ord hann jag redan vid förtexterna bli avogt ställd till filmen. Inledningsvis kändes filmen dessutom som en utdragen prolog, eller kanske en trailer, där man följde diverse scener och händelser i väntan på att den riktiga handlingen skulle komma igång. Efter ett tag insåg jag att det faktiskt var huvudhistorien som pågick. Jag hade helt enkelt fått för mig att filmen skulle ha mera tyngd än vad den hade. Den utvecklade sig i stället till ett ganska lättsamt kostymdrama. Åtminstone till att börja med. Filmen skildrade ju ändå historien bakom Den unge Werthers lidanden med allt vad det innebär av passion och olycklig kärlek.

Filmen är välgjord med stora miljöer, välsittande kläder, trovärdigt skådespeleri och ett jämnt, ganska högt, tempo. Lite för många gånger leker regissören med klipp där ljudeffekter kommer strax innan bilden växlar scen. Händer det en gång så är det överraskande och uppfriskande, men händer det för ofta så blir man lite trött på det. Men det, och den “svenska” titeln, är nog egentligen det enda jag ogillar med filmen. Å andra sidan är det lite för mycket i filmen som jag känner mig helt neutral till, så den är ingen film jag älskar. Det är ju lite synd med tanke på passionen som skildras.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Nymphomaniac, vol. II är, förstås, fortsättningen av Nymphomaniac, vol. I som jag såg förra veckan, och därmed andra halvan av Lars von Triers långa film Nymphomaniac.

Cliffhangern från första delen ordnas upp. Joe fortsätter återge sitt livs historia för Seligman, som i sin tur relaterar till knopar och uppdelningen mellan ortodoxa och katolska kyrkan. Framför allt får man veta vad som ledde till att Joe hamnade nedslagen i den snöslaskiga gränden.

Det är spännande att följa hur spelet mellan Joe och Seligman utvecklas under samtalets gång, men jag tycker att denförsta delen hade lite mera driv än den här. Åter igen ingår det oerhörda mängder sex i historien, men det blir liksom inte upphetsande för det vilket ju är den effekten som von Trier förmodligen ville förmedla. Det handlar ändå om någon som lider av sitt sexmissbruk. Efter hand som filmen fortskred började jag bli irriterad på dialogen i filmen, då samtliga inblandade talar med närmast gammaltestamentlig högtidlighet. Det som sägs får då ett halvfalskt sken av tyngd som inte alltid passar in i resten av stämningen.

Filmen som helhet är bra – riktigt bra. Frågan är om den egentligen vunnit något på att delas i två delar.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.