The Rite of the Christmas Dance – Page 80

Upplaga noll

Upplaga noll av Umberto Eco inleds när bokens berättare upptäcker att han inte har något vatten i kranen där hemma. Han blir rädd att någon varit i lägenheten medan han sov för att snoka rätt på vad han vet. För att vi läsare ska förstå varför han så skraj börjar han berätta en historia om vad som hänt i hans liv de senaste två månaderna.

Berättaren heter Colonna, och han är drygt 50 år då bokens handling utspelar sig (1992). Han är akademiker i grunden och har hankat sig fram genom livet via en mängd ströjobb. Han betraktar sig som loser:

Losers, liksom autodidakter, har alltid mer omfattande kunskaper än vinnarna. Vill man vinna måste man kunna en enda sak och inte slösa tid på att lära sig allt, att njuta av lärdom är bara losers förunnat. Ju mer man vet desto mer har man misslyckats med.

Colonna berättar om hur han blir anlitad för att agera redaktör på en tidning vid namn I morgon för att sätta ihop ett antal provnummer för att visa hur tidningen skulle ha kunnat se ut om den faktiskt hade getts ut. Den tänkte utgivaren är en Vimercate som allmänt kallas kommendören och som tänkt använda tidningen för att få möjlighet att beblanda sig med det fina folket i samhällets topp. Tolv nollupplagor motsvarande ett tidsspann på ett år skulle det bli, och i och med att de sätts ihop i efterhand kan man se till att kommentarer och analyser till nyheterna kan anpassas efter vad som faktiskt hände sedan. En av sammansvärjningshistorierna som det spånas kring visar sig kunna vara farlig för de inblandade…

Eco tar i ordentligt med stora portioner italiensk 1900-talshistoria när olika sammansvärjningar och politiska händelser knyts ihop, och till och med jag förstår att kommendören är en illa maskerad Berlusconi. Berättelsens trådar drar åt alla möjliga håll och sidospår dyker upp och försvinner och allt hålls ihop av god berättarlusta, men plötsligt tar det hela bara slut och man frågar sig vad som egentligen var poängen med det hela. Är det hela en brännande inaktuell samhällssatir? Har Umberto Eco själv tystats ned? Har han ledsnat på att författa? Vill han med själva boken demonstrera hur lätt det är att med facit i hand skriva samhällskritiska analyser om händelser som uppdagats för drygt 20 år sedan? För mig kändes det lite tråkigt att boken avrundas precis då det börjar hetta till. Ungefär som ett pilotavsnitt till en TV-serie som ingen kanal nappat på.

Norrut åker man för att dö

Ju längre norrut man reser, desto färre människor möter man. Vart tar alla människor vägen när kylan tilltar och mörkret tar över? Dör de? Låser de in sig? Finns de?

Norrut åker man för att dö av Ida Linde inleds väldigt tvärt. Benjamin kliver in i Saras västerbottniska hem för att få sig en kopp kaffe. De har aldrig träffats förr men det hindrar dem inte från att ha först ha sex i skafferiet och sedan dra iväg med hans blå Volvo 240 för att skjuta ihjäl folk, liksom i förbigående. Boken bygger sedan vidare från den abrupta inledningen genom att man får serverat en serie berättelser där man får följa ett antal personer som på ett eller annat sätt påverkas av morden.

Linde beskriver livsödena med ett behagligt, ibland nästan vackert, språk och det är intressant att personbeskrivningarna trots exaktheten i språket är så märkvärdigt vaga. Man måste som läsare försöka pussla ihop personernas bakgrund med hjälp av ganska få ledtrådar, och man får ofta inte heller någon känsla av vart deras öden verkar bära dem. En del av personerna som nämns i förbigående på ett ställe i boken dyker upp senare, men inte alla. Det gemensamma för bokens invånare är alla är trasiga själar som lever osynliga liv, ofta med en känsla av hopplöshet och av att tillvaron inte blev som en gång utlovats. Det gör att hela bokupplevelsen blir till ett stort mörker.

Jag brukar uppskatta mörka historier, gärna där det börjar illa och sedan bara går utför, men Norrut åker man för att dö är faktiskt en alltför nattsvart bok för att jag riktigt skulle uppskatta den. Boken är definitivt bra, men den djupa svärtan gjorde att jag ofta inte kände någon lust att plocka upp den och läsa vidare. Egna svarta tankar dök upp oinbjudna, och även en känsla av att inte höra hemma här som utflyttad till Norrbottens inland.

Bokens titel passar perfekt.

Ticket to Ride

När man åker en långresa med tåg är det inte alls dumt att plocka fram surfplattan för att spela ett spel om tåg. Ticket to Ride är en elektronisk version av det utmärkta brädspelet med samma namn, skapat av Alan R Moon, och som fått många utmärkelser (bland annat “årets spel i Tyskland 2004”). Allt som ingår i brädspelet får man även med i den elektroniska versionen, bortsett förstås från det trevliga sällskapet man brukar ha när man spelar sällskapsspel. Om man råkar vara kopplad till nätet så kan man även spela online mot järnvägsbitna motståndare från hela världen.

Spelet går ut på att på en karta med städer och järnvägssträckningar muta in olika järnvägssträckningar för att skaffa sig ett långt sammanhängande järnvägsnät. Man får olika uppdrag som går ut på att para ihop specifika städer för att få poäng beroende på hur långt det är mellan dem. Ofta slutar det med att man har ett järnvägsnät som är en logistisk katastrof, men som ger många poäng i slutänden. Jag har svårt att tro att någon verklig tågresenär som exempelvis vill åka från Montreal till New York skulle vara särskilt glad av att vara tvungen att fara via Miami, men ett spel behöver inte vara realistiskt för att vara trevligt.

Småtrevligt är precis vad Ticket to Ride är. Bortsett från att huvudmenysystemet, där man väljer vilken typ av spel man vill spela och gör andra inställningar, dels är omständligt och dels har irriterande ljudeffekter och talade kommentarer, så är hela spelupplevelsen smidig och all styrning fungerar intuitivt. Eftersom de datorstyrda spelarna inte är alltför svåra att överlista, och framför allt inte försöker överlista mig, så lockar online-läget. Tyvärr så är det väldigt många spelare som vill att man ska spela “fair” eller har en “no block”-policy, vilket betyder att de inte vill att man ska göra elaka drag som förstör för motspelarna. Eftersom jag tvärtom tycker att en stor del av spelets idé är att just stoppa motståndarnas möjligheter att göra bra drag, så minskar det kraftigt mina chanser att hitta motspelare online. Därför har det inte blivit så mycket spel mot mänskliga motståndare för mig. Men som spel på resa är det utmärkt.

Temple Grandin

Temple Grandin är en intressant person. Dels för att hon arbetar med boskapsdjurs välbefinnande inför slakt och dels för att hon har en framgångsrik akademisk karriär samtidigt som hon lever med autism.

Filmen om Temple Grandin bär hennes namn och är regisserad av Mick Jackson. Den inleds när hon plockas upp av sin faster inför att tillbringa sommaren innan college på hennes makes farm i Arizona, och rätt snabbt blir man klar över att inte tänker som andra. När de flesta tänker i ord så tänker hon i bilder, vilket också visas i filmen. En del av bilderna är riktigt dråpliga. Sedan får man följa henne under ett par år framåt, blandat med tillbakablickar från uppväxtåren, fram till dess hon etablerat sig som djurbeteendevetare. Tack vare en kärleksfull mor och en förstående naturvetenskapslärare så kan Temples envishet fokuseras till någonting bra. Man får också se hur svårt livet måste ha varit för en kvinna i Västern i slutet av 60-talet i en sådan macho-kultur som den runt boskapshantering, om hon dessutom är väldigt annorlunda.

Man skulle lätt kunna tro att filmens fokus är på autismen, och på hur Temple övervinner den och omgivningens fördomar för att slutligen bli framgångsrik, eftersom filmaffischen inbjuder till sådana tankar, men stor vikt ligger på hennes idéer om djurhantering och på hur hon forskade fram dem. Det är faktiskt den aspekten av filmen som jag tycker är intressantast i en även i övrigt sevärd film.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Gagarin – Först i rymden

Idag för femtiofyra år sedan skedde den första bemannade rymdfärden då Jurij Gagagarin for ett varv runt jorden i farkosten Vostok. Det är anledningen till att FN har lagt in den 12 april i kalendern som rymdfartens dag. Därför passar det bra med en film som handlar om just den här dagen år 1961.

En timme och fyrtioåtta minuter varade Gagarins rymdfärd, och precis lika länge varar Pavel Parkhomenkos film Gagarin – först i rymden. I filmen får man följa Gagarin under dagen för rymdfärden, och genom tillbakablickar även hans lantliga uppväxt och hans kosmonautträning. Man får också i sig lite valda delar från det politiska spelet bakom rymdfärden, såsom diskussionerna mellan Koroljov (chef för rymdprogrammet) och Kamanin (chef för kosmonautgruppen) kring vem som egentligen skulle passa bäst som första människan i rymden. Egentligen var German Titov ansedd som den bäste kosmonauten i den lilla specialutbildade gruppen, men han behövdes till den andra rymdresan så det fick bli den glade Gagarin istället.

Filmen är finansierad av ryska staten och den handlar om en av de stora ryska hjältarna, så det är ganska klart att själva berättandet blir lite försiktigt och närmast småtråkigt. Man vill ju inte visa upp några svagheter hos folkets hjälte. Med det är en storfilm, så den är välgjord med vackra bilder och fina skådespelarinsatser och trots att den lunkar på i makligt tempo så är det ganska intressant att se de olika episoderna ur historien. Tyvärr får man inga djupare porträtt av personerna i filmen, förutom av Gagarin själv förstås och det känns egentligen brett snarare än djupt och han framställs i så god dager att han nästan inte känns mänsklig. Det blir nästan lite komiskt ibland, som när en av kvinnorna som övervakade kosmonauternas centrifugträning såg beundrande på när Gagarin snurrade runt i drygt 10G och yttrade:

En sådan man. En riktig man.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Glory and Failure

Once upon a time any advanced level technical or navigational calculation relied on the access to numerical tables of special functions. Those were calculated by hand and then, after some verifications, they were typeset by hand and finally printed, after some more verifications. This was a process where errors easily could be introduced in any of the steps. One way of minimising the errors was to fully mechanise the process of calculating and printing tables in order to remove the human interaction in the process. Johann Müller, a German engineer, was the first to propose this idea in 1784, and the machine was designed based on the method of differences but it was never built. Charles Babbage in England invented an engine (note that it is not a machine from this point) in 1821 which was based on the same ideas. This engine was under construction from 1823 to 1833 but it was never completed. Instead Georg and Edvard Scheutz, father and son, managed in 1843 to complete the first functioning prototype engine for table calculations. However, it turned out that there was not a big need for these kind of calculating engines, in particular when considering their immense cost, so only two regular Scheutz engines were built after the first prototype. Müller and the Scheutz family are mostly forgotten nowadays while Babbage has reached an almost mythical status, mostly thanks to his analytical engine, which he also did not complete, that is considered to be the first “modern” computer.

The book Glory and Failure by Michael Lindgren has the subtitle The difference engines of Johann Müller, Charles Babbage, and Georg and Edvard Scheutz and that describes its contents perfectly. It contains descriptions of the mathematical principles behind the machines, the tecnology and the history of the machines and their inventors. Lindgren has also tried to explain why Babbage failed in his very costly attempt to produce a complete difference engine and why the Scheutz engine, while significantly less expensive than the Babbage engine would have been, failed commercially.

Glory and Failure is an academic text, so it is not always an easy book to read. On the other hand, it also means that all facts are properly sourced and referenced which simplifies digging deeper into the subject. The last aspect is important because the book is actually very interesting to read, and it could inspire further studies. It was also interesting for me to read about how the Babbage and Scheutz engines were financed and supported because there are many similarities to how the financing of research infrastructure, and the corresponding political manouvering, works today. Having the right connections means everything!

The book was salvaged from a down-sizing of a library where a large number of books were heading for destruction. When a book is destroyed, some potential knowledge is also destroyed in the process, and the humanity in the future will be a little bit poorer. Read books, don’t burn them!