Om nästan precis sextio år, den 23 oktober 2077, inleds spelet Fallout 4. Livet är fantastiskt för ett ungt par med en liten son i Boston, bortsett från en irriterande försäljare av något slag som ringer på oanmäld och så, förstås, de oroväckande om nyheterna om att det håller på att dra ihop sig till krig ute i den stora världen. Tur att försäljaren vid dörren faktiskt kan erbjuda en gratisplats i ett större skyddsvalv som byggts runt knuten. Allting går plötsligt väldigt fort. Stora bomben släpps och skyddsrumsplatsen intas, och familjen fryses in. En tid senare går något snett, familjen tinas upp, sonen kidnappas och den ena föräldern skjuts ihjäl. Man intar rollen som den andra föräldern och ger sig ut i spillrorna av sin hemtrakt på jakt efter den förlorade sonen, på jakt efter hämnd på sin trolovades död, eller bara på jakt efter att förstå vad som har hänt. Det har ju gått rätt lång tid.
Fallout 4 utspelar sig i samma alternativa framtid som de tidigare spelen i samma serie, och det är absolut spelets största styrka. Världen är både farlig och intressant nog att man vill upptäcka mer av den. Det finns mycket att upptäcka. Däremot saknas en hel del djup i historierna man korsar när man irrar runt i Samväldet. Det känns som om det är så mycket mer kvantitet än kvalitet som fokus i spelet ligger på. Själva grundhistorien med den kidnappade sonen, Shaun, är i alla fall en spännande berättelse, men för att komma till dess slut tvingas man förr eller välja mellan olika lösningar där ingen är vettig. När jag spelade blev jag utan egentligen ansträngning samtidig ledare för två av de ledande parterna i traktens konflikter, men inte tusan gick det trots det att få till en fredlig lösning. Man leds hela tiden tiden till att avliva allt motstånd, och det är i mitt tycke spelets svagaste sida. Det blir enahanda att gå till någon nedlagd fabrik/skola/sjukhus eller liknande för att döda allt illasinnat innan det är dags att gå till nästa hus och göra samma sak. Spelet lider också av en del fula grafiska buggar, och ett ovanligt otympligt system för inventarierna.
Det mest irriterande är dock att spelet lockar fram en jobbig sida hos mig. Jag vill se till att världen hamnar i ett tillfredsställande tillstånd om jag har möjlighet att göra det, vilket förstås gjort att jag lagt ner drygt hundra timmar i speltid trots att jag egentligen inte älskar spelet. Jag älskar Fallout-världen, men inte spelet i sig. Det ser bra ut rent estetiskt, låter bra, skulle säkert också lukta bra, men eftersmaken är lite trälig.