I samband med en Picasso-utställning ville konstmuséet i Kiruna, KIN, erbjuda sina besökare en biofilm med Picasso-tema. Kiruna Filmstudio ställde då upp med att visa Tage Danielssons Picassos äventyr, vilken ju har vissa kopplingar till Picasso, även om det allra mesta i filmen är rent påhitt. Det är förvisso en film jag sett ett antal gånger, men det var trevligt att se den igen.
Picassos äventyr är alltså en till största delen påhittad biografi om Pablo Picassos liv. Det är också i stort sett en stumfilm, med dialog bestående av valda delvis korrekta ord från blandade språk (svordomen “Mortadella Mondial” eller hälsningsfrasen “Makkara!” är exempel). En berättarröst används för att föra handlingen framåt, och för att scenerna ska kunna förstås. Filmens format gör därmed att den sticker ut i och med att det är stora delar slapstick blandat med underfundigheter. Dessutom är stora delar av dåtidens svenska skådespelarelit inblandade, och på gott humör, vilket också livar upp.
En sak jag reagerade på nu när jag återsåg filmen är att tempot är väldigt ojämnt. De scener jag minns som riktigt roliga är riktigt roliga, men det finns en hel del saker i filmen som helt fallit ur minnet; långa scener som varken är särskilt roliga eller för handlingen framåt. Mycket av humorn bygger på det surrealistiska och visuella, och där ligger filmen verkligen i topp, men ibland händer det liksom ingenting. Filmen bygger liksom på en serie infall och idéer, och de flesta fungerar men inte alla. Så i slutänden så visade det sig att ingen av scenerna som jag hade glömt bort var särskilt minnesvärd, vilket i och för sig är ganska naturligt, men det är ändå märkvärdigt tydligt i Picassos äventyr.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.