Det känns märkligt att återse filmer som tidigare gjort stort intryck på mig. Det måste ha varit drygt trettio år sedan jag såg Luc Bessons Det stora blå på video bandad från TV, och då tyckte jag att det var en fin film, lite fascinerande och dessutom ganska djupsinnig. Att se den igen var i alla fall till en början riktigt jobbigt, beroende på den ytterst 80-taliga musikmattan som tynger ner hela filmen, men efter ett tag kunde jag lugnt sjunka in i en ganska långa filmen. Bilderna är riktigt fina, men både handling och dialog känns direkt ytliga. Den har helt enkelt inte åldrats så väl.
Filmen inleds på en grekisk ö på 1960-talet där den stöddige italienske pojken Enzo utmanar den lite mer tillbakadragne franske pojken Jacques på att plocka upp en slant från havsbotten i den lilla hamnen. Jacques står över utmaningen och följer senare med sin far ut när han ska dyka efter tvättsvamp, vilket slutar illa. Långt senare försörjer sig både Jacques och Enzo som fridykare. Enzo är världsmästare i grenen medan Jacques fungerar som forskningsobjekt och leker med delfiner. När Enzo kommer över lite pengar söker han upp Jacques för att utmana honom vid fridykarmästerskapen. Jacques i sin tur har upptäckts av Johana, en amerikansk försäkringsreglerare, som fattat tycke för honom. Alla strålar samman och filmen följer deras relationer, känslomässiga utveckling och dykarrivalitet.
Det stora blå är sprängfylld med undervattenscener, lekande delfiner och klarblå vatten, och är rent visuellt en njutning. Filmens längd märks inte av så mycket tack vare allt ögongodis, men den känns för övrigt ganska platt. Personligheterna är överdrivna åt alla håll utan att få någon egentlig möjlighet att utvecklas med tiden. Historien har ett episkt anslag, men den den genomförs som en romantisk komedi. Det är som att manus och regi inte passar ihop vilket är extra märkligt då Luc Besson ligger bakom bådadera. Men närmare tre timmar ögongodis är inte heller helt fel.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.