Det drar ihop sig till jul någon gång under det franska 1950-talet, och Suzon återvänder hem till sin familjs stora herrgård för att fira jul med mor och far, mormor, lillasyster och moster, samt tjänstefolket. Husets herre hittas då överraskande död i sin säng med en dolk i ryggen, och det står ganska snart klart att någon av kvinnorna i huset måste ligga bakom det. Men vem? Huset är isolerat på grund av vädret och telefonförbindelsen till omvärlden är bruten, så kvinnorna får reda ut situationen på egen hand. Alla visar sig ha stora hemligheter att dölja, och alla har dessutom rimliga skäl att vilja se mannen död. François Ozon har alltså byggt sin film 8 kvinnor på klassiska premisser, men han har även kryddat anrättningen med musikaliska nummer.
Det är tacksamt med historier där alla på goda grunder misstänker alla andra, och filmen är gjord med glatt humör trots att historien i sig egentligen är riktigt mörk. På franskt vis är alla riktigt elaka mot varandra, och det är många hårda ord i omlopp. Filmen upplevs därmed uppseendeväckande pratig, trots att den ofta benämns som en musikal. Just musiknumren känns rätt påklistrade, men scenografi och kostymer är toppen i den här färgglada pastischen. Vissa kunskaper om vad skådespelerskorna gjort tidigare i sina karriärer kan nog krävas för att uppfatta en del filmiska blinkningar. Jag känner mig dock lite kluven till filmen. Den är väldigt trevlig att se på, men samtidigt är den babblig och på gränsen till överspelad så det beror nog helt på ens personliga dagsform om man rycks med eller bara gäspar sig igenom filmen.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.