You Were Never Really Here

Det tar ett tag att komma in i You Were Never Really Here. Till att börja med känns det som en serie osammanhängande bilder med en rätt bullrig ljudmatta, där vissa ljud såsom trafik, andetag och steg är kraftfullt förstärkta. Men det är faktiskt också det som är filmens styrka. Man famlar liksom efter att få något helhetsgrepp om vad det är som händer, varför det händer, och vart allt är på väg. Det gör att huvudet är på helspänn genom filmen, då man försöker få någon rätsida på historien. Lynne Ramsay har verkligen lyckats sätta ihop filmen på bästa sätt redan från första början.

Det handlar om en psykiskt svårt nerbruten man som försörjer sig som torped och anlitas för att rädda flickor ur trafficking. Han lider rätt svårt av återkommande obehagliga minnesbilder dels från uppväxten, och dels från sin militära tjänstgöring. Han utför sina uppdrag väl. Om kunderna vill blanda in extremvåld så ser han till att sådant utförs. Med hammare. Det sista jobbet handlar om att få loss en senators dotter från en bordell, men komplikationer uppstår, och det blir bara värre och värre.

Historien låter måhända lite klyschig, men filmen är mycket välgjord. Mycket spännande klippning, lysande musik som hela tiden sitter precis rätt i sammanhanget och mycket bra skådespeleri lyfter filmen högt över eventuella klyschor. Filmen är också djupt obehaglig. Inte bara för att den är mycket blodig, utan framför allt för den psykologiska tyngden i skildringen av torpeden Joes mentala tillstånd. Filmen visar upp någon slags stiliserad, men sunkig, storstadsrealism, och jag tror att den kommer att snurra runt i mitt huvud länge med tanke på vilket djupt intryck den gjorde på mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.