Idag var det Juris natt, då man uppmärksammade att det just idag var 58 år sedan Gagarin blev den förste människan i rymden. Det firades i Kiruna med att filmen First Man av Damien Chazelle visades. Den bygger på en bok av James R. Hansen och handlar om Neil Armstrong som ju blev den förste människan att lämna fotavtryck på månen.
Som så ofta sker med den här typen av filmer som biografiskt skildrar stora kända händelser så lyckas det bli spännande trots att man vet hur det kommer att gå. Man vet ju att Armstrong kom till månen, men ändå sitter man och håller andan när han sitter i sin Gemini 8-kapsel och snurrar okontrollerat ett par år tidigare. Filmmakarna vet verkligen hur de ska skapa spänning.
Filmen är en rent biografisk och, förmodar jag, hyfsat korrekt skildring av Armstrongs liv från 1961 till 1969. Skådespeleriet duger gott, men det som framför allt sticker ut i filmen är ljudet. Det är ett fantastiskt knirkande och knarrande inuti rymdfarkosterna, så de känns som de sköra plåtburkar de ändå var. Däermot satt jag och irriterade mig på att filmen filmats med skakig handkamera vilket får den att liksom kännas billig. Det är väl tänkt att det ska ge en mer autentisk, kanske till och med låtsasdokumentär, känsla åt filmen men jag tycker att storfilmer ska kännas stadiga rent bildmässigt. För det är ju helt klart en storfilm där mycket möda verkar ha lagts ner på att se till att återskapa även riktigt små detaljer ombord.
Filmen är bra, men en smula för utdragen för min smak. Den har en lite ovanlig vinkling när det verkar som att tanken är att skildra hyllade hjältar som människor, när det annars ofta är hjältemodet som brukar framhävas.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.
