Det händer inte alltför ofta att jag ser om filmer på stor duk. Den tysta revolutionen av Lars Kraume såg jag på Arctic Light Filmfestival redan för drygt fyra år sedan, men nu var det dags för Kiruna Filmstudio att visa den. Hur är det då att återse en film man tyckte var hyfsat bra?
Filmen i sig har inte förändrats. Fortfarande känns den välgjord men tillrättalagd. Handlingen tar åter god tid på sig att komma igång, och spänningen som byggs upp mot slutet blir lika tät. Det som mest har förändrats är omvärlden. Man kan ganska enkelt dra paralleller till situationen i exempelvis Vitryssland under den nuvarande ryska invasionen av Ukraina. Det är det här med vinklad information om händelser i nära länder kombinerat med auktoritärt och totalitärt styre. Det kanske inte är så att det påverkar intrycket av filmen, men det ger i alla fall lite extra att tänka på. Förutom detta så påverkades min filmupplevelse förstås av vetskapen om hur filmen slutar. Sådant kan man inte komma ifrån.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.