Oum Yazan hade kunnat haft det så bra. Hon bor ju i en bekväm medelklasslägenhet i en gammal fin storstad. Tyvärr är staden Damaskus och krigstillstånd råder så vatten saknas, elen är fladdrig och dörren reglas med ett par stora plankor. Hon försöker ändå hålla ordning i hemmet, där hennes tre barn, svärfar och ett några till från grannskapet håller sig. Att försöka ta sig därifrån är förenat med livsfara då krypskyttar håller till bland husen, så det gäller att göra det bästa av situationen och vänta ut kriget. Men kriget vill inte vänta, utan tar sig närmare och närmare.
I filmen Insyriated av Philippe Van Leeuw får man tillbringa ett dygn i lägenheten och får följa händelserna från civilbefolkningens synvinkel i kriget, vilket är ett oerhört effektivt sätt att fånga krigets elände. Det blir självklart en klaustrofobisk känsla, och den stora maktlösheten invånarna i lägenheten känner gör att filmen ibland nästan blir outhärdlig. Det finns flera riktigt obehagliga val de som måste göra under filmens gång. Kan man med gott samvete försöka fly från lägenheten och lämna de andra? Ska man säga till någon att man sett dennes make bli skjuten på gården, eller ska man låta henne vara ovetande?
Filmen är obehaglig att se, men också väldigt stark. De kvinnliga vuxna rollerna är mycket välspelade. Filmen förmedlar framför allt en känsla av hur vansinnigt och poänglöst krig är för de som lever mitt i det. Det mest obehagliga är förstås att filmen bara visar en dag, men kriget fortsätter ju även nästa dag, och nästa.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.