The Rite of the Christmas Dance – Page 68

Ex Machina

Vad är en människa egentligen? Var går gränsen mellan att simulera intelligens och att faktiskt inneha intelligens? Alan Turing utvecklade på 50-talet ett test, det som kallas Turingtestet, av artificiell intelligens för att besvara frågan om huruvida vi skulle märka om en maskin kunde tänka. Filmen Ex Machina av Alex Garland handlar om en variation av just ett Turingtest.

Caleb arbetar som programmerare på ett enormt IT-företag när han genom ett lotteri inbjuds till sin högsta chefs ensligt belägna boställe. Anledningen är att han ska genomföra avancerade intervjutest för att komma fram till huruvida androiden som chefen har konstruerat verkligen besitter artificiell intelligens.

Filmen bygger i stort sett helt och hållet på ett antal dialoger mellan Caleb och Ava (androiden) samt mellan Caleb och Nathan (IT miljardären). Samtalen med Nathan är mest bara enerverande och märkvärdigt oengagerande, men å andra sidan är samtalen med Ava riktigt intressanta. Det är som om filmens hela tyngd ligger där, även om Nathan har ett par skelett i garderoben som kommer fram, och det gör den lite obalanserad. Samtidigt känns det uppfriskande otidsenligt med en lågmäld science fiction som bygger mera på tanke än på futuristisk flärd, och det gör att Ex Machina sticker ut ordentligt på ett positivt sätt. Det är bara obegripligt att filmen aldrig visades på konventionell bio i Sverige.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Familjen Bélier

Att bli vuxen. Att finna sin egen röst. Att få luft under sina vingar. Familjen Bélier är inte den första filmen som bygger på dessa tre teman, och den kommer inte heller att vara den sista. Den sticker dock ut genom att den verkligen uttryckligen talar om det så att man inte behöver fundera på saken.

Tonårsflickan Paula bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror ute på landet i Pays-de-la-Loire. De är mjölkbönder. Samtliga i familjen är döva utom Paula, så hon fungerar som föräldrarnas tolk när de säljer ost på den lokala marknaden och i kontakt med myndigheter och motsvarande. Föräldrarna är inte bara döva utan också gränslöst pinsamma med sina högljudda sexuella utsvävningar när Paula har vänner hemma. Genom en tillfällighet hamnar Paula i skolkören och det visar sig att hon har en stor talang för sång. Så pass stor att musikläraren tycker att hon ska söka till musikskola i huvudstaden. Kan föräldrarna förstå?

Éric Lartigau har i Familjen Bélier gjort en bred film som är tänkt att gå hem hos alla. Det gör att den spretar lite åt alla möjliga håll. Dels innehåller den oväntat burleska farsartade inslag, dels är den ofantligt tårdrypande på sina ställen, samtidigt som stora delar är vardagligt normalt drama. Filmens stora svaghet är att stackars Paula är den enda som beter sig som en verklig människa i en värld där varje annan rollfigur är reducerad till varsitt personlighetsdrag överdrivet in absurdum. Det är därför imponerande att Louane Emera faktiskt klarar av att bära den rollen med sådan självklarhet. Det är hon som håller ihop filmen och får den att fungera.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Strata

Jag tycker om minimalistiska abstrakta spel där man får lov att klura lite för att hitta lösningen, och Strata motsvarar den beskrivningen. Spelet går ut på att man ges ett rutnät med ett antal färgade kvadrater, och skall dra färgade band i kors så att färgen på det översta bandet i varje skärningspunkt motsvarar färgen i rutnätets motsvarande position. Variation i spelet fås genom att ha olika stora rutnät och olika antal färgee att välja mellan.

I botten bygger alltså spelet på en mycket enkel idé där man anänder logik för lista ut lösningen, på samma sätt som exempelvis Sudoku. För att det ska fungera krävs det att spelet är tillräckligt utmanande för att inte bli tråkigt, och det är där som Strata brister. Efter ett relativt begränsat spelande insåg jag att det finns en riktigt enkel algoritm som garanterat löser samtliga pussel man ställs inför, och vars komplecitet är oberoende av antalet färger, och dessutom oberoende av rutnätets storlek så länge man har tillgång till papper och penna för att komma ihåg i vilken ordning banden ska dras (jag klarade bara av att hålla upp till 5×5-rutnät i huvudet). Det gör att spelet, även om det är snyggt att se på och inte alltför irriterande att lyssna på, helt enkelt inte fungerar som spel. Det går inte att skyla över att själva spelidén är feltänkt.

Loren the Amazon Princess

You are a slave in the Amazon queendom of Aravorn. One day, your queen Karen disappears without a trace. Her daughter, princess Loren, is determined to find Karen and chooses you as a companion on the journey, mainly because you know healing magic. Along the way a diverse group of able talents joins the search party, and a war breaks out threatening the lives of all inhabitants in Aravorn. And this is just the front face of an even greater threat.

Loren the Amazon Princess is mix of a role-playing game and a visual novel. The story is told through dialogues, where the player has some opportunities to add a bit of personality to the character he/she controls. This eventually leads to some romantic opportunities with other characters in the party of heroes. Some violence is of course needed once in a while with turn-based fights of classical type where some loot can be obtained. The loot can be equipped, or sold in shops where some other equipment can be purchased. Finally, the player and all companions level up once in a while so all standard elements in a role-playing game are included.

Apart from the tediousness of levelling up and equipping fifteen-ish characters and the annoyingly generic background music, the game is quite enjoyable. Loren the Amazon Princess is neither pretentious nor bland and I am surprised by the large number of hours I have already invested to finally see the end of the story.

The Imitation Game

Alan Turing har betytt oerhört mycket för det moderna samhället i och med att han formaliserade en stor del av principerna på vilka den moderna datorteknologin bygger. Han var också under andra världskriget ledande i det brittiska arbetet att dekryptera de tyska militära meddelandena som ansetts vara omöjliga att få klartext ur i och med att Enigma-maskinen använts för krypteringen. Turing ansåg att en maskin även skulle användas för att hitta nyckeln till koderna. Det är till största delen om det senare som filmen The Imitation Game handlar.

Filmens grundhandling utspelar sig under tidigt 1950-tal då ett inbrott har skett i Turings hem, men större delen av historien berättas i tillbakablickar, främst från det topphemliga kodknäckartillhållet Bletchley Park under kriget men också i episoder från skoltiden. Morten Tyldum har regisserat filmen, som känns välgjord på alla sätt. Skådespelarna, musiken, scenografin, dialogen, ja allt utstrålar kvalitetsfilm. Det hade effekten på mig att jag distanserades en del från filmen. Det som helt klart var starka scener påverkade mig inte så djupt som de borde utan filmen kändes som ett påhittat drama och inte som att det faktiskt hade hänt i verkligheten. Man måste komma ihåg att även om The Imitation game bygger på en biografisk bok så är den inte en dramadokumentär utan en dramatiserad version av verkligheten. Jag undrar om det är den lilla skillnaden som fick mig att förlora närheten, eller om det helt enkelt var så att jag var lite för mätt när jag började titta på filmen. The Imitation Game är ju en bra film.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Never Alone

Det låter lite töntigt med spel som vill utbilda spelaren. När jag gick på högstadiet gjorde jag själv ett datorspel för att få ordning på de tyska prepositionerna, och det var inte särskilt roligt att spela. Å andra sidan såg programmerandet till att jag uppnådde prepositionskollen jag ville ha redan innan spelet var färdigt, så det fungerade faktiskt. Töntigt var det. Spelet Never Alone, eller Kisima Inŋitchuŋa som det heter på språket iñupiaq som talas av urbefolkningen i nordvästra Alaska, vill sprida kunskaper om iñupiaterna och deras kultur. Som synes så lyckas spelet med sin föresats på mig, och det utan att bli det minsta töntigt.

Never Alone bygger på en historia om den lilla flickan Nuna som tillsammans med sin fjällrävsvän ger sig ut för att leta upp källan till den svåra snöstormen som aldrig tar slut. Flera andra traditionella historier och myter vävs in i handlingen som tultar framåt i lagom tempo. Emellanåt låser man upp så kallade kulturella inblickar, som är korta intervjufilmer som fördjupar, förklarar, beskriver och förmedlar vad spelets upphovsmakare vill lära ut.

Det är lätt att tycka om spelet. Det är snyggt att titta på, historien berättas av en man med en riktigt mysig sagoröst, och musiken och ljudeffekterna sitter helt rätt. Filmerna man låser upp är dessutom så pass korta att man kan se dem direkt när de låses upp utan att man tappar tråden i spelet. Både filmerna och berättarrösten är textade på svenska utan några konstigheter, därför känns det underligt och irriterande att det står “[tab] titta insikt” i hörnet av varje laddningsskärm och varje gång en kulturell inblick dyker upp. En jobbig kombination av dåligt språk och inkonsekvens, men det gör inte så mycket på det stora hela. Då spelar det större roll att själva spelet, ett pussel-plattformsspel, är lite småbökigt och ibland till och med frustrerande med styrningen eftersom många problem kräver att man styr både Nuna och räven. Bökandet gör att tempot, själva flytet, på berättelsen blir lite ryckigt. Man kan även vara två spelare som hjälps åt för att samarbeta sig igenom problemen, och då kommer man undan det här problemet.

Totalt sett var Never Alone ändå en berikande upplevelse för mig, hur töntigt och präktigt det än låter. Jag hade ett par trevliga timmar där jag dessutom lärde mig någonting. Jag kommer exempelvis hädanefter aldrig att se på norrskenet som jag tidigare gjort, och norrskenet är ju ändå en del av mitt jobb.