Att bli vuxen. Att finna sin egen röst. Att få luft under sina vingar. Familjen Bélier är inte den första filmen som bygger på dessa tre teman, och den kommer inte heller att vara den sista. Den sticker dock ut genom att den verkligen uttryckligen talar om det så att man inte behöver fundera på saken.
Tonårsflickan Paula bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror ute på landet i Pays-de-la-Loire. De är mjölkbönder. Samtliga i familjen är döva utom Paula, så hon fungerar som föräldrarnas tolk när de säljer ost på den lokala marknaden och i kontakt med myndigheter och motsvarande. Föräldrarna är inte bara döva utan också gränslöst pinsamma med sina högljudda sexuella utsvävningar när Paula har vänner hemma. Genom en tillfällighet hamnar Paula i skolkören och det visar sig att hon har en stor talang för sång. Så pass stor att musikläraren tycker att hon ska söka till musikskola i huvudstaden. Kan föräldrarna förstå?
Éric Lartigau har i Familjen Bélier gjort en bred film som är tänkt att gå hem hos alla. Det gör att den spretar lite åt alla möjliga håll. Dels innehåller den oväntat burleska farsartade inslag, dels är den ofantligt tårdrypande på sina ställen, samtidigt som stora delar är vardagligt normalt drama. Filmens stora svaghet är att stackars Paula är den enda som beter sig som en verklig människa i en värld där varje annan rollfigur är reducerad till varsitt personlighetsdrag överdrivet in absurdum. Det är därför imponerande att Louane Emera faktiskt klarar av att bära den rollen med sådan självklarhet. Det är hon som håller ihop filmen och får den att fungera.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.