Det låter lite töntigt med spel som vill utbilda spelaren. När jag gick på högstadiet gjorde jag själv ett datorspel för att få ordning på de tyska prepositionerna, och det var inte särskilt roligt att spela. Å andra sidan såg programmerandet till att jag uppnådde prepositionskollen jag ville ha redan innan spelet var färdigt, så det fungerade faktiskt. Töntigt var det. Spelet Never Alone, eller Kisima Inŋitchuŋa som det heter på språket iñupiaq som talas av urbefolkningen i nordvästra Alaska, vill sprida kunskaper om iñupiaterna och deras kultur. Som synes så lyckas spelet med sin föresats på mig, och det utan att bli det minsta töntigt.
Never Alone bygger på en historia om den lilla flickan Nuna som tillsammans med sin fjällrävsvän ger sig ut för att leta upp källan till den svåra snöstormen som aldrig tar slut. Flera andra traditionella historier och myter vävs in i handlingen som tultar framåt i lagom tempo. Emellanåt låser man upp så kallade kulturella inblickar, som är korta intervjufilmer som fördjupar, förklarar, beskriver och förmedlar vad spelets upphovsmakare vill lära ut.
Det är lätt att tycka om spelet. Det är snyggt att titta på, historien berättas av en man med en riktigt mysig sagoröst, och musiken och ljudeffekterna sitter helt rätt. Filmerna man låser upp är dessutom så pass korta att man kan se dem direkt när de låses upp utan att man tappar tråden i spelet. Både filmerna och berättarrösten är textade på svenska utan några konstigheter, därför känns det underligt och irriterande att det står “[tab] titta insikt” i hörnet av varje laddningsskärm och varje gång en kulturell inblick dyker upp. En jobbig kombination av dåligt språk och inkonsekvens, men det gör inte så mycket på det stora hela. Då spelar det större roll att själva spelet, ett pussel-plattformsspel, är lite småbökigt och ibland till och med frustrerande med styrningen eftersom många problem kräver att man styr både Nuna och räven. Bökandet gör att tempot, själva flytet, på berättelsen blir lite ryckigt. Man kan även vara två spelare som hjälps åt för att samarbeta sig igenom problemen, och då kommer man undan det här problemet.
Totalt sett var Never Alone ändå en berikande upplevelse för mig, hur töntigt och präktigt det än låter. Jag hade ett par trevliga timmar där jag dessutom lärde mig någonting. Jag kommer exempelvis hädanefter aldrig att se på norrskenet som jag tidigare gjort, och norrskenet är ju ändå en del av mitt jobb.