The Rite of the Christmas Dance – Page 67

Grim Fandango Remastered

The time it takes for “anything” to become a classic depends largely on the the nature of this “anything”. A literary classic is rarely younger than 50 years and in architecture maybe 500 years is typical. The time perspective is a bit different for computer games. Grim Fandango is certainly a classic game, and has been for some time, although it is not yet even twenty years since it was originally released. More recently the game has been remastered, receiving the new title Grim Fandango Remastered in the process, to reach both a new audience and, naturally, the old and nostalgic audience that is firm in their belief that “games were better in the 1990s”.

Grim Fandango is an adventure game set in the Land of the Dead. Manuel (Manny) Calavera is a travel agent at the Department of Death whose work involve selling transportation to recently departed souls so that they can reach the gates of the Land of Eternal Rest. If the newly dead has lived a good life he/she/it can get access to better travel packages, which also would give Manny a better provision. However, for some reason Manny’s clients are always on the bad end of the goodness scale while his colleague Domino Hurley consistently gets the good clients, which leads to Manny stealing a promising client, Mercedes (Meche) Colomar, from Domino. Something strange is going on, though, since even if her heart should be pure enough for the best possible travel package, only the worst one is actually available. This realisation starts the epic adventure which takes place over four years (four acts in the game) and where Manny navigates through crime and corruption among the dead.

The whole game is soaked in a film noir atmosphere, complete with an adapting excellent soundtrack that follows the different settings in which the adventure takes place. The style of the characters, on the other hand, is based on Mexican calaca-figures. This contrast between the atmosphere and the styling makes the visual appearance of the game very distinct. And I like it. I also like the story, which manages to be original while still keeping the traditional elements in the film noir genre. I believe I am not the only one who enjoys this experience. It is clear though that the success of the game builds mainly on its atmosphere, its soundtrack and its story. On the other hand, the games suffers somewhat from the typical problem of all point-and-click style of puzzle based adventure games I have played: it seems to be extremely difficult to construct puzzles that are neither far too simple nor far too unintuitive. I found that I solved many puzzles in the game more or less by mistake, and only afterwards understood the logic behind them. There were also a small number of situations where I had to seek online help to be able to get further, but these situations were all of the type that I had missed an object I could interact with somewhere, or that there were an area I had not realised I could access. At least I am proud to be able to truthfully say that I solved at least the fourth act in the proper manner.

What is most noticable for the player from the remastering process in Grim Fandango Remastered is that the graphical representation of the characters has been modernised as well as the controls. For me, the most important remastering effort is that the whole soundtrack has been fully orchestrated (using Melbourne Symphonic Orchestra). There were some minor glitches in the game which are not expected to be found in a game that has had almost twenty years to mature, but I only encountered one that forced me to restart from an earlier save. That is a minor issue in a game that I truly enjoyed.

Mannen som planterade träd

Det händer att man får presentböcker som är väldigt tunna. Då vill man gärna att det ska kännas lite speciellt när man läser dem, så att de liksom inte slösas bort. Jag har exempelvis en gång läst en julklappsbok från pärm till pärm stående på ett tåg mellan Gävle och Arlanda, och det kändes inte rättvist mot boken som aldrig riktigt fick en chans. Därför har jag avvaktat med läsandet av födelsedagsboken Mannen som planterade träd av Jean Giono tills ett riktigt bra läsställe hittats. Nästan två månader tog det, men till sist fann jag en lämplig plats att läsa boken: En bänk i en rosenträdgård strax intill Alhambra i Granada, mitt i Andalusiens hjärta. Den läsplatsen rekommenderas varmt, det finns till och med en vattenkran intill där man kan släcka törsten om boken är för lång och kyla ned sitt huvud om boken är för svår. Ingetdera behövdes för Mannen som planterade träd.

Boken berättar om en ensam herde i de karga trakterna i norra Provence. Han ägnar sina dagar åt att plantera träd så att den en gång i tiden blomstrande trakten åter kan leva upp. När träden växer upp bildas nya skogar, nya bäckar fylls med vatten och nya invånare kommer till de tidigare övergivna byarna. Det är en hyllning till vad hårt och envetet osjälviskt arbete av en ensam människa kan åstadkomma och en källa till inspiration för att man själv ska hitta någonting som kan skapa glädje för många.

Som sagt, berättelsen är inspirerande. Texten är lätt att läsa, och det är lätt att förstå vad Giono vill säga med den. Det är tydligt att den från början är en tidningstext och därmed känns det som om den har verklighetsbakgrund, men som eftertexterna tydligt säger så har trädplanterarmannen Elzéard Bouffier aldrig existerat någon annanstans än i fantasin. Det känns lite synd, för visst vore världen en betydligt finare plats om en sådan människa verkligen hade funnits. Än är det förstås inte för sent att ändra på det.

Himlakroppar

Det är ibland ganska angenämt att komma in mitt i en bra TV-serie och försöka pussla ihop vad som har hänt och hur allt hänger ihop utifrån vad man får se. Det blir lite av ett detektivarbete att försöka sätta ihop en historia med hjälp av otillräcklig information. Man kan få samma effekt om man läser en boks kapitel i godtycklig ordning, förutsatt att boken inte bygger på att ha cliff-hangers i slutet på kapitlen. En liknande upplevelse har skotten Walter Moody när han den 27 januari 1866 kliver in i rökrummet på Crown Hotel i Hokitika på Nya Zeelands sydö. Han har sex timmar tidigare anlänt till staden för att pröva lyckan under den pågående guldruschen. Spridda i rökrummet finns en grupp på tolv män som inte ser ut att kunna ha någonting gemensamt, men det visar sig att de har samlats för att diskutera ett par märkliga händelser som skett den senaste tiden i och omkring staden: bland annat ett dödsfall, ett försvinnande, och ett eventuellt självmordsförök genom opiumöverdos. En komplicerad historia nystas så sakteliga upp, men vad har egentligen hänt, och varför verkar allting hänga ihop?

Eleanor Catton har med Himlakroppar skapad en rejäl tegelsten till roman som erbjuder en rätt trivsam läsning, även om jag fortfarande inte är helt på det klara med det exakta händelseförloppet mot slutet av historien (inte slutet av boken – den är inte kronologiskt berättad). Inledningsvis känns det som om det mest är en massa prat när de tolv männen sakta och motvilligt återger sina versioner av historien för Moody, men det bygger ändå upp en spänning som lockar till fortsatt läsning, där man tacksamt kan bläddra tillbaka till personregistret vid behov för att hålla koll på vem som är vad.

Bokens språk är både ledigt och målande, men ibland känns det som om översättningen kanske gick lite för fort när man får läsa en del i sammanhanget oväntade ord såsom lastbil istället för lastvagn, uthus istället för dass, och kemist i stället för apotekare. Man får lov att ha överseende med de småsakerna när boken är på över 1100 sidor. Det känns dessutom som om de astronomiska termerna sitter de de ska, och det är på ett sätt en ganska viktig del av boken. Det är nämligen så att var och en av de tolv männen motsvarar ett stjärntecken i djurkretsen, och att sju stycken ytterligare huvudpersoner i boken motsvarar de sju klassiska himlakropparna (därav bokens svenska titel). Varje kapitel i boken utspelar sig ett visst datum, och himlakropparnas positioner i djurcirkeln just det datumet ska då motsvara huvudpersonernas inbördes interaktioner. Dessutom har förstås personerna de personligheter som ska passa ihop med deras respektive stjärntecken eller himlakropp. Det spelar egentligen absolut ingen som helst roll för bokens handling, men eftersom varje kapitel inleds med en teckning av himlakropparnas ställning på natthimlen så känns det värt att nämnas här. Det skulle också kunna få boken att kännas pretentiös, eller fånigt nyandlig, men jag tycker att det helt enkelt ger en liten extra krydda och får boken att kännas lite annorlunda.

Monster Loves You!

If you think it was difficult growing up as a human, just consider how it would have been growing up as a monster. Your life starts in a tank of slime and while growing up you gain different amounts of personality traits (bravery, cleverness, ferocity, honesty, and kindness) and the respect from other monsters based on the desicions you make as monsterling, adolescent and fully grown monster. If you are sufficiently respected you may continue your monster career as an elder, or you get recycled in the tank. You may even go on to achieve great accomplishments in the diplomatic interactions between monsters and men. You can write monster history!

Monster Loves You! is a cute little game, or rather a cute little interactive story, where the choices you make matters. It is very nice in small doses, but after a couple of lifetimes the little adventures you experience starts getting a bit repetitive. The same can be said about the music. It is interesting that the way some choices influence the personality are not immediately obvious, but that they start to make sense after a while when more is learnt about monster life. The storyline is inventive and clever and the monsters are cute to look at. Monster Loves You! offers a relaxed escape from the human reality.

Fasanjägarna

Carl Mørck har hamnat på avdelning Q vid Köpenhamnspolisen. Det är avdelningen där gamla ouppklarade mordfall till sist landar när utredningarna kört fast. En dag blir Mørck antastad av en man som ber honom hitta den eller de som mördade hans båda barn tjugo år tidigare. I det här fallet finns det redan en gärningsman som har erkänt brottet och tagit straffet, men det verkar vara något som inte stämmer. De båda mördade var elever på en finförnäm internatskola där stora delar av den danska affärseliten gått, och det blir snart väldigt tydligt att något mörkt döljs.

Mikkel Nørgaards film Fasanjägarna är den andra filmen om Mørck efter deckarböckerna av Jussi Adler-Olsen. Trots att jag inte sett den första filmen (Kvinnan i rummet) är det lätt att komma in i ramhandlingen tack vara att huvudrollerna är så grovt och tydligt tillyxade. Det är på samma sätt också lätt att veta vilka som är elaka. Det man däremot har lite svårare att förstå är varför de elaka begår de brott de gör. Det känns som om de genomför dem helt enkelt för att de är elaka, och det tycker jag inte räcker som drivkraft. I och med att man när man ser filmen vet betydligt mer om vad som hänt än vad poliserna gör så förloras en del av den spänning som brukar vara grunden i många deckare. Istället får man nöja sig med att se hur poliserna listar ut det trots bristfälliga ledtrådar och otillförlitliga vittnen.

Fasanjägarna en välgjord men inte särskilt originell film som aldrig överraskar utan mest puttrar på i gott tempo.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Left 4 Dead 2

Återigen får jag tillfälle att fundera över vad som gör en människa. I Left 4 Dead 2 befinner vi oss i efterdyningarna efter en pandemi. Någon slags sjukdom som förvandlar vanliga människor till zombieliknande monster har spritt sig över världen. De smittade blir extremt blodtörstiga och de ger sig på friska människor så fort de får möjlighet. En del smittade har dessutom skaffat sig förmågor som närmast kan beskrivas som övermänskliga, och dessa använder de gärna i sin jakt på friskt blod. Fyra överlevare (Coach, Ellis, Nick och Rochelle) verkar vara immuna mot smittan och de befinner sig på taket till ett hotell någonstans i Georgia, USA, och nu ska de försöka ta sig därifrån för att leta upp något ställe som kan anses säkert. De är förvisso immuna mot smittan, men de är förstås känsliga mot det fysiska våldet som de smittade har för vana att utöva på de friska.

Grunden i Left 4 Dead 2 är för de överlevande att ta sig från punkt A till punkt B med ganska få variationer på temat. Ibland måste de hålla stånd tills något räddningsfordon dyker upp, ibland måste de samla bränsledunkar för att fylla på tanken till fordon eller elektriska generatorer, men i regel handlar det om att skjuta och hacka och motorsåga sig fram genom horder av smittade på väg mot en ny kort andhämtning. Frågan är om det gör överlevarna ett dugg bättre än de smittade. Med tanke på att varje smittad varelse en gång varit en normal människa med allt vad det innebär av familjeliv och minnen känns det väldigt rått att bara ha ihjäl alla man ser (det blir snabbt flera tusen) i stället för att försöka förstå hur smittan fungerar och kanske hitta något botemedel för de redan drabbade. Lyckligtvis verkar smittan bara drabba fullvuxna, eller i varje fall är det bara de vuxna som blir våldsamma.

Spelet fungerar mycket bra. Styrningen känns rätt, och svårighetsgraden kan man ställa in så att de flesta borde känna att det blir utmanande. Det blir emellanåt lite mastigt med alla lemlästade och sönderskjutna kroppar och allt blodstänk, framför allt i kombination med det slafsande ljudet av kött som faller i backen, men man trubbas av så småningom. Spelet är i första hand ett samarbetsspel där man tillsammans ska ta sig igenom köttmassorna, och därför är det synnerligen trist att spelets sämsta sida är dess spelare. De spelare som jag har parats ihop med när jag har försökt samarbetsspela har alla varit barnsliga, elitistiska eller bara korkade så det har inte varit särskilt trevliga upplevelser (om man tittar på spelets “gemenskapscentral” på Steam förstår man vilken typ av spelare som dominerar och vilken jargong som gäller). Det går att spela solo också, men då tappar man en viktig dimension av spelet. Man får helt enkelt anstränga sig för att hitta ett gäng medspelare man trivs med för att till fulla kunna uppskatta spelet.