Category: Film

Some films are big. The Leopard, directed by Luchino Visconti, is one of those films.

In the film, we follow the life Don Fabrizio Corbera, prince of Salina, and his family on Sicily from the moment in 1860 when Garibaldi’s army is first seen on Sicily and a few years more, during which Italy is unified and the power of the old nobility is removed. Thus, we get a glimpse not of the end of an era but rather of the moments after the end of an era. The prince strives to make sure to change everything so that in the end life can continue as before. That may sound a bit paradoxical, but it makes sense in the situation in the film.

The costumes and the settings are fantastic through the film, and it is clear that a large effort was made to keep every little visible detail as perfect as possible. The film is from 1963, but a recent restoration and digitalisation has recovered its glory. It is a feast for the eyes. It is also rather boring in many scenes, because all of them are exceptionally long but not all of them have sufficient substance for the length. This also affects how the story is told, with large gaps between the scenes where it not clear for me what has happened. Thankfully, the final (ballroom) scene is one of the best scenes I have seen in any film (and also one of the longest) so I forgive the slow moments in the earlier parts and leave the cinema in a good mood.

Some texts are big. This is not one of them.

The film was seen through Kiruna filmstudio.

Två ynglingar beger sig ut på fjället för att jaga ripa – ingen av dem återvänder hem. Åtta månader senare far sex ungdomar till en ensligt belägen stuga för att fira studenten – inte alla återvänder hem.

Så kan filmen Skuggor på fjället sammanfattas.

Filmen, som regisserats av Malik Kleis, är i väldigt mycket en typisk slasher-film av standardmodell, förutom det lilla faktumet att den är grönländsk. Bilderna på de grönländska miljöerna är mycket vackra och filmen var rätt spännande på sina ställen. Å andra sidan var skådespeleriet inte särskilt bra. Det kändes som om de flesta skådespelarna läste innantill när de skulle ha avslappnade samtal i stugan. Det kan förstås vara så att det är det grönländska sättet att samtala, jag har ju aldrig hört ett samtal på det språket tidigare så jag har inget att jämföra med.

Naturbilderna fick mig att vilja fara till Grönland på besök, men jag vet inte om jag törs ge mig ut för långt på fjället. Tänk om jag får en qivittoq (en “fjällgångare”) efter mig.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Dagen efter nobelfestligheterna passar det bra med en film som årets litteraturpristagare (Patrick Modiano) skrivit manus till. Inte nog med det, filmens titel (Lacombe Lucien) ger vissa associationer till de nära förestående Lucia-festligheterna, och dessutom rajjar en berusad man Lucia-sången tidigt i filmen. Det var med andra ord ett svårslaget tillfälle att se filmen.

Lacombe Lucien, regisserad av Louis Malle, är en rätt obehaglig film som utspelar sig någonstans i sydvästra Frankrike under tyska ockupationen. Den handlar om den unge bondgossen Lucien Lacombe, som egentligen inte bryr sig om någonting men ändå genom en tillfällighet börjar jobba ihop med franska Gestapo. Han börjar gilla makten som hans position ger honom och han utnyttjar den efter hand allt mer för egen vinning. Den makten är också användbar när han blir kär i den judiska flickan France.

Det som gör filmen obehaglig är Luciens totala likgiltighet till allt det som händer människorna kring honom. Trots att han är mycket medveten om att de handlingar han gör både går emot hans egen moraliska kompass och att de har fasansfulla följder för många så fortsätter han på samma väg. Nej, Lucien är inte en någon typ som man skulle vilja råka ut för i verkligheten, men förmodligen var hans historia ganska vanlig under den här perioden i Europa. Det är tur att tiderna är annorlunda nu, men är människorna det?

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Längtan är en av de starkare känslorna vi har. Längtan bort, längtan hem, längtan till något annat, längtan till någon annan och längtan till frid är bara ett par exempel. Filmen Det andra Heimat av regissören Edgar Reitz är till bristningsgränsen fylld av längtan.

I filmen får man följa den unge drömmaren Jakob Simon, hans familj och valda delar av den tyska byn Schabbach. Eftersom det är 1840-tal så är livet i byn inte något vidare så Jakob läser böcker om främmande länder och drömmer om att emigrera till Sydamerika. Han är inte ensam om den drömmen, utan tusen och åter tusen tyska familjer emigrerar under den här tiden till Brasilien. Vägen bort är dock inte så självklar för Jakob.

Det är lätt att komma in på tekniska detaljer när man ska beskriva Det andra Heimat: filmen är ju ändå bortåt fyra timmar lång och gjord i svart-vitt med ett litet fåtal färgklickar utspridda för effektens skull. Just färgeffekten är tjusig att tita på, men jag tycker att den mest känns lite som en gimmick. I en film som den här, där fotot framhävs så pass, blir jag också lite irriterad på att kamerarörelserna är lite väl ojämna. Det känns nästan som slarv, och det är synd, för bilderna är vackra och stämningsfulla filmen igenom.

Handlingen grep tag i mig, efter en lite långsam start där det kändes som om en del av skådespelarna inte var riktigt bekväma i sina roller. Jag är inte särskilt insatt i hur det tyska samhället fungerade på den här tiden, så det var intressant att försöka förstå varför personerna i filmen gjorde som de gjorde. Vissa by- och stadsmiljöer luktade friluftsmuseum, men inte värre än i många andra filmer som utspelar sig i dåtid. Historien, både berättelsen och tyska historien, tillsammans med bilderna höll mig fängslad filmen igenom. Det är ju en bedrift att jag, trots filmens längd, aldrig längtade ut från föreställningen.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Filmen One Chance gör egentligen inte särskilt mycket för att locka mig att se den. Den berättar historien om amatöroperasångaren Paul Potts som vann den första upplagan av Britain’s got Talent, och det låter som den typ av framgångssagor som jag tycker är ointressanta. Skådespelaren i huvudrollen förknippar jag i första hand med den fullständigt misslyckade sketchserien Horne & Corden som kan ha varit det allra sista jag såg på BBC innan jag flyttade ifrån London 2009. Regissören av filmen, David Frankel, är mest känd för att ha regisserat Djävulen bär Prada vilket ju är en film bortom min smak. Varför skulle jag kolla på den här filmen egentligen?

Tja, ibland vill man se en film som man vet slutar lyckligt oavsett hur många motgångar som serveras på rad. Det kan hända att man önskar lite lagom vardagsrealism blandad med gott humör. Krumelurer bland birollerna är roliga att se, liksom även hur smådetaljer lagts in för att ge den rätta tidskänslan. Ibland behöver filmer inte vara djupa, svåra eller särskilt bra. De kan ändå vara trevliga att se på, och det är ju huvudsaken.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Kiruna filmfestival tog slut igår, men det hindrar inte mig från att se film ändå. Eftersom brittisk diskbänksrealism alltid livar upp i novemberkylan kunde jag inte hålla mig borta från The Selfish Giant, som är regissören Clio Barnards debutfilm.

Arbor och Swifty är två pojkar som kommer från riktigt trasiga familjer och lever under eländiga förhållanden. Som en följd av ett bråk i skolan stängs båda av från undervisningen. I och med att de förstått att det finns enkla pengar att tjäna genom att stjäla kopparkabel och sälja metallen till den lokala skrothandlaren så går de in helhjärtat i skrotsamlandet. Efter en dålig start fortsätter de vidare nedåt i en spiral av misär och, något oväntat, hästar.

Filmen utspelar sig i ett grått och regnigt Bradford, som utgör en perfekt bakgrund till handlingen. Det känns verkligen som att det inte finns någon väg ut. Alla vägar leder bara till något värre. Precis som jag vill ha det. De båda pojkskådisarna uträttar storverk i den här filmen; de känns verkligen som riktiga människor och inte som de eländesklichéer de hade kunnat vara.

Filmen ska ha inspirerats av en historia av Oscar Wilde med samma namn, men den har jag inte läst. Än.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.