Tracks

Tracks

I mitten av 1970-talet ville Robyn Davidson genomföra en vandring tillsammans med sin hund från Alice Springs till Indiska Oceanens rand, en mastig promenad på 270 mil tvärs igenom den västaustraliensiska öknen. För att den skulle kunna bli verklighet behövde hon dels kameler för att bära packningen, dels pengar till utrustning. Kamelerna kunde ordnas genom hårt arbete på plats i Alice Springs, men pengarna kunde hon bara få genom att sälja rättigheterna till reseskildringen till National Geographic. Den blev sedermera en sådan succé att hon senare byggde ut den genom att skriva en bok om upplevelserna. Den fick den svenska titeln På kamelrygg genom öknen. När boken blev film, regisserad av John Curran, fick den i Sverige behålla originaltiteln Tracks och nu har jag sett den.

Jag gillar kameler. De har liksom alltid en viss överlägsen majestätisk värdighet över sitt kroppspråk även om de i regel ser rätt luggslitna ut. Robyn verka också gilla kameler, till och med bättre än vad hon gillar människor. Det gör att jag gillar Robyn så som hon framställs i filmen, trulig, egensinnig och målinriktad. Däremot gillar jag inte filmen så mycket. Det känns som om den försöker få med lite för mycket anekdotiska händelser utan att gå in på djupet. Man får aldrig någon egentlig känsla för varför hon vill göra promenaden. Det viftas vagt med antydningar om vandringen som ett sätt att komma över sorgen efter sin mor som begick självmord tjugo år tidigare, men det verkar inte som om vandringen egentligen spelade någon roll. Märkligt nog så sätter filmen själv ord på den känslan i och med att den slutar med orden (om jag minns dem rätt):

Resor med kamel har varken början eller slut, de bara byter form.

Detsamma kan alltså även sägas om berättelser om resor med kamel.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Goethe in love

Goethe

Johann Wolfgang Goethe var också ung en gång. Innan han gjorde sig känd som poet försökte han sig på en juridisk karriär för att göra sin far till lags. När han arbetade som juristassistent i den lilla hålan Wetzlar träffade han den charmerande Charlotte Buff och en kärlekshistoria inleddes, men ack den glädje som varar. Denna verklighetsbaserade historia berättas i denna film.

När en film handlar om en av de mest betydande diktarna i den litterära historien tycker jag att det är självklart att Philipp Stölzls filmtitel måste översättas med eftertanke. Därför känns det nedslående att filmen som i sitt tyska original heter Goethe! på “svenska” fick titeln Goethe in love. Den heter ju inte ens så på engelska (Young Goethe in love). Med andra ord hann jag redan vid förtexterna bli avogt ställd till filmen. Inledningsvis kändes filmen dessutom som en utdragen prolog, eller kanske en trailer, där man följde diverse scener och händelser i väntan på att den riktiga handlingen skulle komma igång. Efter ett tag insåg jag att det faktiskt var huvudhistorien som pågick. Jag hade helt enkelt fått för mig att filmen skulle ha mera tyngd än vad den hade. Den utvecklade sig i stället till ett ganska lättsamt kostymdrama. Åtminstone till att börja med. Filmen skildrade ju ändå historien bakom Den unge Werthers lidanden med allt vad det innebär av passion och olycklig kärlek.

Filmen är välgjord med stora miljöer, välsittande kläder, trovärdigt skådespeleri och ett jämnt, ganska högt, tempo. Lite för många gånger leker regissören med klipp där ljudeffekter kommer strax innan bilden växlar scen. Händer det en gång så är det överraskande och uppfriskande, men händer det för ofta så blir man lite trött på det. Men det, och den “svenska” titeln, är nog egentligen det enda jag ogillar med filmen. Å andra sidan är det lite för mycket i filmen som jag känner mig helt neutral till, så den är ingen film jag älskar. Det är ju lite synd med tanke på passionen som skildras.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Nymphomaniac, vol. II

Nymphomaniac, vol. II

Nymphomaniac, vol. II är, förstås, fortsättningen av Nymphomaniac, vol. I som jag såg förra veckan, och därmed andra halvan av Lars von Triers långa film Nymphomaniac.

Cliffhangern från första delen ordnas upp. Joe fortsätter återge sitt livs historia för Seligman, som i sin tur relaterar till knopar och uppdelningen mellan ortodoxa och katolska kyrkan. Framför allt får man veta vad som ledde till att Joe hamnade nedslagen i den snöslaskiga gränden.

Det är spännande att följa hur spelet mellan Joe och Seligman utvecklas under samtalets gång, men jag tycker att denförsta delen hade lite mera driv än den här. Åter igen ingår det oerhörda mängder sex i historien, men det blir liksom inte upphetsande för det vilket ju är den effekten som von Trier förmodligen ville förmedla. Det handlar ändå om någon som lider av sitt sexmissbruk. Efter hand som filmen fortskred började jag bli irriterad på dialogen i filmen, då samtliga inblandade talar med närmast gammaltestamentlig högtidlighet. Det som sägs får då ett halvfalskt sken av tyngd som inte alltid passar in i resten av stämningen.

Filmen som helhet är bra – riktigt bra. Frågan är om den egentligen vunnit något på att delas i två delar.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Nymphomaniac, vol. I

Nymphomaniac, vol. I

Lars von Triers Nymphomaniac är en film som är svår att vara neutral till. Den inleds med en liten text som säger att den har censurerats och klippts ned till fyra timmar med regissörens samtycke, men utan hans inblandning. Det känns som om von Trier skrev det bara för att retas. Hur som helst så har filmen delats upp i två delar för att göra den lite enklare att se. Jag har nu sett Nymphomaniac, vol. I.

Filmen inleds en blötsnöig kväll när den stillsamme äldre herren Seligman hittar en nedslagen och blodig kvinna liggande på en bakgård. Hon heter Joe och hon vill inte att Seligman ska ringa efter ambulans eller polis. Däremot vill hon ha en kopp te, så hon följer honom hem. När han vill veta vad som har hänt med henne inleder hon berättelsen om sitt liv, där de fem första kapitlen får plats i den här första delen. Joe är svår sexmissbrukare och Seligman relaterar hennes mustiga historier till flugfiske, matematik och andra stillsamheter.

Det blir sex – ganska mycket sex, vilket man ju kan förstå. De olika tillbakablickarna från Joes liv är varierade och innehåller en del situationer som är närmast dråpliga. Personkemin mellan Seligman och Joe är spännande eftersom de verkar så oerhört olika som människor, men ändå verkar ha tankebanor som i grunden snurrar på samma sätt fast med olika uttryck.

Ett par irritationsmoment finns. Musikvalet känns nästa provocerande trött, med Rammstein, Sjostakovitj och Steppenwolf som i vilken typisk “provocerande” konstskolefilm som helst, och vissa skådespelares försök till brittisk accent är närmast plågsamma att höra.

Nymphomaniac, vol. I avslutas med en dramatisk cliffhanger av sådant slag att det inte går att avbryta upplevelsen här. Fortsättning följer nästa vecka.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Europa Report

Europa Report

Det har blivit en tradition att Rymdrådet i Kiruna bjuder på filmvisning under den årliga Snöfestivalen. Filmerna har naturligtvis rymdtema. I år visades filmen Europa Report, med Sebastián Cordero som regissör, under dessa omständigheter.

Filmen dokumenterar den bemannade rymdfärden till månen Europa – den första bemannade rymdfärden till en annan himlakropp efter att Apolloprojektet avslutades på sjuttiotalet. Det vetenskapliga målet för forskningsresan var att studera eventuellt liv som skulle kunna finnas i oceanerna under Europas isiga yta. Den internationella besättningen bestod av två piloter, två tekniker och två forskare som bildade ett gediget team, perfekt sammansatt för den mest ambitiösa forskningsresan genom alla tider. I sann “Big Brother”-anda så hade rymdkapseln försetts med ett otal kameror för att dokumentera allt som hände ombord under den fyra år långa tur-och-returresan. Det var tur det i och med att en oväntad solstorm slog ut kommunikationen med jorden under resans gång. Vi får alltså, tack vare videodokumentationen, möjlighet att se vad som hände sedan.

Filmen är gjord i formen av en TV-dokumentär, och det känns därmed som om den skulle passa bättre att visas i vardagsrummet än i biosalongen. Som sådan skulle den faktiskt vara riktigt intressant, men jag slogs av att själva grundstolpen i filmen, forskningsresan, var så märkligt planerad. Att till exempel skicka människor till en sådan strålningsmässigt ytters otäck plats som Jupiters strålningsbälten i en farkost som inte klarar av en solstorm känns bara dumt. Jag kände inte heller att jag egentligen brydde mig om någon i besättningen. De hade liksom en gemensam personlighet att dela på.

Trots detta känns det ändå på något vis uppfriskande med en rymdfilm som, även om budgeten var begränsad, med hjälp av gott hantverk bygger upp spänningen på ett effektivt sätt. Men det går inte att komma ifrån att filmen i princip är Blair Witch Project i rymdkostym.

Filmen visades på Snöfestivalen, Kiruna.

Att göra en pudel

Att göra en pudel

Rita är en utbildad frisör som harvar på i sin gamla fostermors frisersalong för hundar och drömmer sig bort genom att läsa romantiska småromaner, sådana där av harlequintyp. Fostermamman Edith är synnerligen krävande så Rita bestämmer sig för att ta sig en helg på en new age-herrgård för att “finna sig själv”. Där träffar hon Knut och tycke uppstår. Vad Rita inte vet är att Knut är kvällstidningsjournalist och att han har rest dit för att skriva en artikel om hur kursarrangörer blåser godtrogna kursdeltagare på pengar genom att sina aktiviteter. Det leder förstås till trassel.

Man kan av min beskrivning eventuellt ledas att tro att filmen Att göra en pudel är fånig. Det är den, men den har ändå en del poänger. Spänningen mellan Rita och Edith känns äkta tack vare finfina insatser av Eva Röse och Lena Nyman (hennes sista filmroll). Annars känns det som om kärleksgnistan mellan Knut och Rita inte riktigt finns på plats, och många av situationerna känns liksom felkonstruerade. Dessutom känns det lite slött av regissören (Anette Winblad von Walter) att i en scen som ska utspelas i Sundsvall inte på något sätt bry sig om att ens låtsas vara där genom att använda någon enkel exteriörbild. Allt känns som Söder, den där stadsdelen i Stockholm.

Det tragiska i filmen känns äkta, men resten känns krystat och det är fel för en film som utger sig för att vara en romantisk komedi. Filmen bygger alltför mycket på idén att man kan dubbeltolka uttrycket “att göra en pudel”, som var förhållandevis fräscht 2006 när filmen gavs ut men som nu känns ganska dammigt.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.