Nymphomaniac, vol. I

Nymphomaniac, vol. I

Lars von Triers Nymphomaniac är en film som är svår att vara neutral till. Den inleds med en liten text som säger att den har censurerats och klippts ned till fyra timmar med regissörens samtycke, men utan hans inblandning. Det känns som om von Trier skrev det bara för att retas. Hur som helst så har filmen delats upp i två delar för att göra den lite enklare att se. Jag har nu sett Nymphomaniac, vol. I.

Filmen inleds en blötsnöig kväll när den stillsamme äldre herren Seligman hittar en nedslagen och blodig kvinna liggande på en bakgård. Hon heter Joe och hon vill inte att Seligman ska ringa efter ambulans eller polis. Däremot vill hon ha en kopp te, så hon följer honom hem. När han vill veta vad som har hänt med henne inleder hon berättelsen om sitt liv, där de fem första kapitlen får plats i den här första delen. Joe är svår sexmissbrukare och Seligman relaterar hennes mustiga historier till flugfiske, matematik och andra stillsamheter.

Det blir sex – ganska mycket sex, vilket man ju kan förstå. De olika tillbakablickarna från Joes liv är varierade och innehåller en del situationer som är närmast dråpliga. Personkemin mellan Seligman och Joe är spännande eftersom de verkar så oerhört olika som människor, men ändå verkar ha tankebanor som i grunden snurrar på samma sätt fast med olika uttryck.

Ett par irritationsmoment finns. Musikvalet känns nästa provocerande trött, med Rammstein, Sjostakovitj och Steppenwolf som i vilken typisk “provocerande” konstskolefilm som helst, och vissa skådespelares försök till brittisk accent är närmast plågsamma att höra.

Nymphomaniac, vol. I avslutas med en dramatisk cliffhanger av sådant slag att det inte går att avbryta upplevelsen här. Fortsättning följer nästa vecka.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.