Category: Film

Carl Mørck har hamnat på avdelning Q vid Köpenhamnspolisen. Det är avdelningen där gamla ouppklarade mordfall till sist landar när utredningarna kört fast. En dag blir Mørck antastad av en man som ber honom hitta den eller de som mördade hans båda barn tjugo år tidigare. I det här fallet finns det redan en gärningsman som har erkänt brottet och tagit straffet, men det verkar vara något som inte stämmer. De båda mördade var elever på en finförnäm internatskola där stora delar av den danska affärseliten gått, och det blir snart väldigt tydligt att något mörkt döljs.

Mikkel Nørgaards film Fasanjägarna är den andra filmen om Mørck efter deckarböckerna av Jussi Adler-Olsen. Trots att jag inte sett den första filmen (Kvinnan i rummet) är det lätt att komma in i ramhandlingen tack vara att huvudrollerna är så grovt och tydligt tillyxade. Det är på samma sätt också lätt att veta vilka som är elaka. Det man däremot har lite svårare att förstå är varför de elaka begår de brott de gör. Det känns som om de genomför dem helt enkelt för att de är elaka, och det tycker jag inte räcker som drivkraft. I och med att man när man ser filmen vet betydligt mer om vad som hänt än vad poliserna gör så förloras en del av den spänning som brukar vara grunden i många deckare. Istället får man nöja sig med att se hur poliserna listar ut det trots bristfälliga ledtrådar och otillförlitliga vittnen.

Fasanjägarna en välgjord men inte särskilt originell film som aldrig överraskar utan mest puttrar på i gott tempo.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Vad är en människa egentligen? Var går gränsen mellan att simulera intelligens och att faktiskt inneha intelligens? Alan Turing utvecklade på 50-talet ett test, det som kallas Turingtestet, av artificiell intelligens för att besvara frågan om huruvida vi skulle märka om en maskin kunde tänka. Filmen Ex Machina av Alex Garland handlar om en variation av just ett Turingtest.

Caleb arbetar som programmerare på ett enormt IT-företag när han genom ett lotteri inbjuds till sin högsta chefs ensligt belägna boställe. Anledningen är att han ska genomföra avancerade intervjutest för att komma fram till huruvida androiden som chefen har konstruerat verkligen besitter artificiell intelligens.

Filmen bygger i stort sett helt och hållet på ett antal dialoger mellan Caleb och Ava (androiden) samt mellan Caleb och Nathan (IT miljardären). Samtalen med Nathan är mest bara enerverande och märkvärdigt oengagerande, men å andra sidan är samtalen med Ava riktigt intressanta. Det är som om filmens hela tyngd ligger där, även om Nathan har ett par skelett i garderoben som kommer fram, och det gör den lite obalanserad. Samtidigt känns det uppfriskande otidsenligt med en lågmäld science fiction som bygger mera på tanke än på futuristisk flärd, och det gör att Ex Machina sticker ut ordentligt på ett positivt sätt. Det är bara obegripligt att filmen aldrig visades på konventionell bio i Sverige.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Att bli vuxen. Att finna sin egen röst. Att få luft under sina vingar. Familjen Bélier är inte den första filmen som bygger på dessa tre teman, och den kommer inte heller att vara den sista. Den sticker dock ut genom att den verkligen uttryckligen talar om det så att man inte behöver fundera på saken.

Tonårsflickan Paula bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror ute på landet i Pays-de-la-Loire. De är mjölkbönder. Samtliga i familjen är döva utom Paula, så hon fungerar som föräldrarnas tolk när de säljer ost på den lokala marknaden och i kontakt med myndigheter och motsvarande. Föräldrarna är inte bara döva utan också gränslöst pinsamma med sina högljudda sexuella utsvävningar när Paula har vänner hemma. Genom en tillfällighet hamnar Paula i skolkören och det visar sig att hon har en stor talang för sång. Så pass stor att musikläraren tycker att hon ska söka till musikskola i huvudstaden. Kan föräldrarna förstå?

Éric Lartigau har i Familjen Bélier gjort en bred film som är tänkt att gå hem hos alla. Det gör att den spretar lite åt alla möjliga håll. Dels innehåller den oväntat burleska farsartade inslag, dels är den ofantligt tårdrypande på sina ställen, samtidigt som stora delar är vardagligt normalt drama. Filmens stora svaghet är att stackars Paula är den enda som beter sig som en verklig människa i en värld där varje annan rollfigur är reducerad till varsitt personlighetsdrag överdrivet in absurdum. Det är därför imponerande att Louane Emera faktiskt klarar av att bära den rollen med sådan självklarhet. Det är hon som håller ihop filmen och får den att fungera.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Alan Turing har betytt oerhört mycket för det moderna samhället i och med att han formaliserade en stor del av principerna på vilka den moderna datorteknologin bygger. Han var också under andra världskriget ledande i det brittiska arbetet att dekryptera de tyska militära meddelandena som ansetts vara omöjliga att få klartext ur i och med att Enigma-maskinen använts för krypteringen. Turing ansåg att en maskin även skulle användas för att hitta nyckeln till koderna. Det är till största delen om det senare som filmen The Imitation Game handlar.

Filmens grundhandling utspelar sig under tidigt 1950-tal då ett inbrott har skett i Turings hem, men större delen av historien berättas i tillbakablickar, främst från det topphemliga kodknäckartillhållet Bletchley Park under kriget men också i episoder från skoltiden. Morten Tyldum har regisserat filmen, som känns välgjord på alla sätt. Skådespelarna, musiken, scenografin, dialogen, ja allt utstrålar kvalitetsfilm. Det hade effekten på mig att jag distanserades en del från filmen. Det som helt klart var starka scener påverkade mig inte så djupt som de borde utan filmen kändes som ett påhittat drama och inte som att det faktiskt hade hänt i verkligheten. Man måste komma ihåg att även om The Imitation game bygger på en biografisk bok så är den inte en dramadokumentär utan en dramatiserad version av verkligheten. Jag undrar om det är den lilla skillnaden som fick mig att förlora närheten, eller om det helt enkelt var så att jag var lite för mätt när jag började titta på filmen. The Imitation Game är ju en bra film.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Det är kulturrevolution i Kina. Lu Yanshi har blivit stämplad som klassfiende och har suttit fängslad i ett decennium när han rymmmer ifrån fånglägret. Hans fru Feng Wanuy och dottern Dandan får stränga order från bostadskvarterets ordningspoliser att varje kontakt med rymlingen kommer att få rejäla påföljder. Dandan är för ung för att komma ihåg sin far, och är istället fostrad under den nya ideologin, så det blir ett laddat möte när fadern mot allt förnuft lyckats smyga sig hem. Lu Yanshu lämnar ett meddelande till sin fru att möta honom vid stationen, men dottern förråder honom och han fångas in framför ögonen på Feng Wanuy som traumatiseras svårt.

Upptakten på Zhang Yimous film Hemkomsten är dramatisk, med familjemedlemmar som ställs emot varandra och en stor outtalad rädsla för vad regimens nycker har för effekt på livet även i den lilla skalan. Huvuddelen av filmen utspelar sig några år senare när kulturrevolutionen är över och de politiska fångarna få komma hem igen. Det visar sig vara betydligt svårare för Lu Yanshu att komma hem än vad det borde vara. Spåren av svek och misstro och annat ont sitter kvar i en sargad själ.

Filmen är mycket sorglig, men också mycket vacker. Ett stillsamt tempo och mycket återhållsamhet råder över större delen av filmen, men jag kände att den emellanåt drog åt det överdrivet sentimentala hållet. Synnerligen bra skådespelare i huvudrollerna och ett utmärkt filmhantverk även i övrigt dämpade än de känslorna. Och slutscenen är rent av lysande.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Någon gång när jag gick på högstadiet delade min svenskafröken ut böcker till alla klassen. Hon hade valt ut olika böcker som hon tyckte skulle passa var och en av oss och vi hade väl någon månad på oss att läsa ut boken vi fått. Jag fick Väinö Linnas Okänd soldat i handen – en bok som var alldeles för tjock för att kännas lockande och till råga på allt försedd med ett tråkigt omslag. Den visade sig dock bli en av de allra största läsupplevelser jag haft, så jag får lov att tacka Margareta för den. Nu, mer än 25 år senare har jag sett en filmversion av Edvin Laine från 1955, bara något år efter att boken kom ut.

I Okänd soldat följer man en maskingevärspluton under finska fortsättningskriget. Det är allt. Mer behövs inte. Kriget är någonting stort och grymt och vansinnigt, och ingenting man egentligen kan göra något åt som soldat eftersom alla stora beslut tas någon annanstans. Det finns enorma mängder hjältemod även i det lilla.

Det visade sig att min upplevelse av filmen faktiskt var förvånansvärt lik den jag hade av boken. Det var inte bara det att många personer i filmen var mycket lika mina inre bilder av dem, utan även det faktum att det första ytliga intrycket var dåligt. Överföringen av filmen till digitalt format var inte särskilt bra med grynig och ojämn bildkvalitet, som inte vann på att visas på fullstor duk, och riktigt dåligt ljud. Men det glömdes fort bort med den mäktiga inledningen med långsam marsch över myrmark och begravning av en stupad soldat, allt till tonerna av Sibelius Finlandia. Det kändes nästan som om musiken faktiskt var direkt skriven för filmen, och fortsättningskriget kan nog bara göras rättvisa med svartvitt foto. Plötsligt hade tre timmar gått, och jag hade fått mig en utmärkt filmkväll.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.