Category: Film

En och en halv miljon minor grävdes ner längs den danska västkusten under den tyska ockupationen under andra världskriget för att stoppa en eventuell invasion från de allierade. Efter krigets slut måste minorna bort, och minröjningen skulle förstås genomföras av tyska soldater. Eftersom det i stort sett bara fanns unga pojkar kvar i tyska armén var det sådana som fick genomföra röjningen. Danskarna var efter ockupationen fyllda av hat mot tyskar, så barnminröjarna utsattes för kränkningar och svält som någon slags hämnd för allt. Många (var det hälften?) dog eller lemlästades under röjningen. Allt det här har varit fullkomligt okänt för mig, förmodligen för att det är ett mycket kontroversiellt och känsligt ämne i Danmark, och därmed lätt att hoppa över när historien skrivs. Filmen Under sanden av Martin Zandvliet handlar om den här historiska passagen.

Filmen har ett fantastiskt foto. De vidsträckta stränderna dränkta i ljus där de unga gossarna långsamt kryper fram och letar i sanden efter minor och närbilderna på smutsiga ärriga ansikten fyller duken filmen igenom. Det är spänning, eftersom man vet att ett enda misstag skulle betyda slutet. Men om man skrapar på ytan under fotot och den historiska relevansen så känns det som om filmens historia, själva berättelsen alltså, är synnerligen klichéartad. Jag kunde exempelvis räkna ut vilka av pojkarna som skulle dö och vilka som skulle överleva filmen, och mycket få av händelserna i filmen kändes oväntade.

Under sanden fyller mycket väl sin funktion att öppna ögonen för en aktivt glömd del av den danska efterkrigshistorien, men när berättelsen är så här förutsägbar räcker inte det för att göra den till en bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är vintern 1978-1979 någonstans i norra Frankrike. Ett antal döda unga kvinnor börjar hittas längs vägarna på landsbygden, och det står klart att en seriemördare är verksam. Franck Neuhart är en gendarm som deltar i sökandet efter gärningsmannen, och dessutom är det han som begår brotten.

Filmen Den minst misstänkte av Cédric Anger bygger till stora delar på en sann historia. Det är så till den grad att den närmast borde kunna ses som en dramadokumentär, men i och med att den saknar analys blir det mer som en fallstudie, en rekonstruering. Som tittare lämnas man ensam med funderingarna kring varför han mördar, och trots att Neuhart genom monologer förklarar sina handlingar i grova drag så känner man sig inte klokare på honom. Filmen är ovanligt obehaglig att se eftersom den är alltigenom dyster. Himlen är grå, luften är kall, musiken är mollstämd och monoton, och nästan de enda avbrotten från det kommer när våldshandlingarna sker. Neuhart framstår som synnerligen osympatisk och oberäknelig, men det är förstås som det bör.

Filmen är rätt bra och tät, men jag kan inte säga att jag tycker om den. Upplägget blir att det nu känns som om precis vem som helst man känner kan vara en seriemördare av samma snitt som Neuhart.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det onda gruvbolaget ämnar tömma den lilla staden Rose Creek på folk för att den lokala gruvan ska kunna hålla på med sin verksamhet. Till skillnad från den liknande situationen i Kiruna så används brutala metoder och processen sker med en kort tidsskala. En av stadens kvinnor värvar en lämplig hjälte som i sin tur samlar ihop ett drygt halvdussin män för att försvara staden. Därför rider en prisjägare, en pokerhaj, en mexikan, en skarpskytt, en kines, en spårare och en indian in i Rose Creek en vacker dag, och skjutandet kan börja.

Med The Magnificent Seven har Antoine Fuqua återupplivat den gamla västernklassikern Sju vågade livet utan att man egentligen förstår varför. Det blir liksom poänglöst att göra en nyversion av en film utan att tillföra något förutom en hel del skavanker. Förtexterna är skrivna med typsnittet Clarendon så att man inte ska missa att filmen utspelar sig i Vilda Västern. Alla skådespelarna ser bra ut var för sig, men de verkar inte trivas tillsammans. Redan från första början framgår det tydligt att gruvägaren Bogue är så ond att det nästan blir parodiskt. Allt leder till slut förstås bara till en massa pang-pang, vilket drar ut på tiden, och när dammet till äntligen lägger sig över Rose Creek kan man undra om det verkligen var värt besväret att rädda staden.

Genom att vara medlem i Kiruna filmstudio får man tillfälle att se filmer man redan sett för länge sedan. Det gör att man lätt börjar tänka på annat under filmen. Den hände den här veckan när Luc Bessons tjugotvå-åriga Léon stod till buds.

Léon är en stillsam man som lever för sig själv i en lägenhet i New York och pysslar om som krukväxt. Det jag kom att tänka på är att den beskrivningen även skulle passa in på mig om man byter stad till Kiruna och ökar antalet krukväxter. Vad grannarna inte vet är att Léon arbetar som effektiv yrkesmördare. Är det möjligt att mina grannar tror att jag har samma jobb?

I filmen får Léons granne besök av onda elakingar. Hela familjen skjuts ihjäl utom den 12-åriga Mathilda som söker skydd hos Léon. När hon upptäcker hans yrke vill hon att han ska lära upp henne så att hon kan hämnas.

Filmen har egentligen rätt många skavanker. Luc Besson målar upp ett New York som han föreställer sig att det ska vara, inte som en verklig plats utan närmare någon slags mytisk och våldsam alternativ verklighet. Våldsam är filmen minst sagt, och en del gravt överspelande från de flesta utom de båda huvudrollerna finns det. Men det känns också som en film som formade mycket av filmstilen under andra halvan av 90-talet. Det är en fin rytm i historien och musiken ligger hela tiden med och bidrar till stämningen. Historien är så stilren att den skulle kunna fungera i många andra miljöer än New York, det är nästan lite Shakespeare-aktigt. Den är tidlös.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vi är i Sana (Jemens huvudstad), med sol och folkmyller. En tioårig flicka ger sig ut för att handla bröd men ändrar sig i bageributiken och ger sig i stället av ut i staden. En man fångar upp henne, men hon sliter sig loss och hoppar in i en taxi. Hon tar sig till en domstol, hittar en domare, ser honom i ögonen och säger till honom att att hon vill skilja sig från sin man. Hon heter Nojoom, och filmen Nojoom av Khadija Al Salami handlar om henne.

Hos domaren berättar Noojom om sitt liv, uppväxten i en liten bergsby, familjens flytt till storstaden, hur det gick till när hon giftes bort med en för henne okänd man och varför hon vill skilja sig. Det är en stark och obehaglig historia, men den visar sig också vara oväntat nyanserad. Bilden av bakgrunden till historien klarnar efterhand och slutsatsen är att det inte är ondska som ligger bakom den ingrodda traditionen med barnäktenskap och hederskultur, utan att mycket bottnar i okunskap. Med utbildning kan man komma tillrätta med många problem som kan ses som olösliga. Det finns hopp om bättring.

Nojoom bygger på en sann historia. Filmen i sig är tekniskt välgjord, men skådespeleriet känns lite svajigt hos en del av ensemblen. Det hindrar inte den starka historien att komma fram, men det får en del vardagssituationer att kännas stela. Eftersom jag inte är särskilt bekant med jemenitiska seder känns mycket av vad som sker en smula obegripligt för mig, men det gör också att jag på sätt och vis, förvissa på en ganska banal nivå, kan få ta del av Nojooms känslor att vara med i ett skeende som hon inte förstår.

Det är lätt att överanalysera ens egen reaktion på en film, och det är det jag gör. Filmen visar i alla fall att trots att det ser mörkt och hopplöst ut nu så kan det ändå ske en utveckling så att framtiden kan bli ljusare. Alla som kan måste hjälpa till.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Historien känns bekant. Eirin är en blyg och passiv ung kvinna som runt 1950 lever i en småstad på Irland tillsammans med sin mor och syster. Hon har inga möjligheter att få något annat än ströjobb trots att hon uppenbarligen är klipsk och helt reko. Hennes syster har via kyrkan fått kontakt med en präst i Brooklyn (New York) som kan sponsra en resa över Atlanten, ordna husrum och arbete så Eirin packar ihop sina få ägodelar och reser iväg. Väl på plats har hon till att börja med svårt att passa in och lider av svår hemlängtan, men hon hittar ändå kärleken och börjar efterhand finna sig väl till rätta. Det är först när en familjetragedi får Eirin att återvända till Irland som historien blir intressant, och den blir det med besked…

Det kanske verkar som om jag tycker att berättelsen i John Crawleys Brooklyn banal, men det är helt fel. Historien är bara en bakgrund, ett tema att bygga på. Den verkliga berättelsen handlar om längtan bort, längtan hem, längtan att passa in. Den handlar också om att utveckla sig själv och mogna och att bli den man faktiskt varit hela tiden. Det är stor välspelad filmkonst att få se Eirins långsamma förvandling från en blyg tjej till en självsäker kvinna som vet vad hon vill, bara chansen dök upp.

Brooklyn bygger på en roman av Colm Tóibín, men om den vet jag ingenting.

För mig känns det ovant i en emigrationshistoria att alla är så välvilliga, men det kanske är ett tecken på min egen djupt ingrodda pessimism. En del scener, framför de som utspelar sig runt middagsbordet i Brooklyn-pensionatet, är riktigt roliga. Ibland känns bilderna lite väl utstuderade så att det blir alltför mycket vykorts/kuliss-känsla över dem, men ofta ser det bara snyggt ut. Och känslor är det gott om.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.